INTERNATETS BLOGG

Vill varna känsliga läsare....

2011-12-18T06:54:00.000-08:00

Jag fick ett mail från en ung man som heter Niels Erixon. Niels blev placerad på ett hvb-hem, även detta beläget i Dalarna, 1999 och bodde där under många år. Han blev utsatt för fruktansvärda kränkningar, såväl psykiska som fysiska.
Niels berättar för mig att det fanns en person (en kvinna) som reagerade starkt på de vuxnas behandling av barnen. Han berättar vidare att hon klagade många gånger till ledningen utan att få gehör och när ledningen tröttnade på hennes "tjat" så sparkade dom henne med motiveringen att hon inte var lämplig som behandlingsassistent, då hon tydligen inte kunde sätta klara gränser för barnen. Niels skriver: "Vilka gränser var det som hon skulle ha satt undrar jag... Att slänga ner barnen på marken och bryta upp armarna bakom ryggen för att vi protesterade mot att vi inte fick prata med vår familj eller att vi inte fick veckopeng för att vi hade haft en ångestattack????" Niels berättar att kvinnan slutligen tog kontakt med facket vilka hjälpte henne att få rätt i arbetsdomstolen för att fått sparken på ogiltliga grunder. Arbetsgivaren blev dömd att betala 3 årslöner till henne i skadestånd. Niels avslutar: "Detta var en av få ljusa stunder för mig när jag fick höra att hon fick ett erkännande och ersättning för vad ledningen gjorde mot henne. Hon liksom du anser jag är dagens dolda hjältar i samhället."

Här är Niels brev/mail i något förkortad version. Observera att dessa händelser äger rum långt in på 2000-talet i Sverige! Niels har självklart gett mig tillstånd att lägga ut hans berättelse i bloggen. Som man brukar säga: Jag vill varna känsliga läsare....

"Dom som jobbade på hvb-hemmet verkade väldigt snälla och trevliga och ägaren övertygade mina föräldrar och socialen om att deras behandlingshem var det bästa for mig. Runt en månad senare så flyttade jag dit och då började helvetet.
Redan första dagen fick jag känna på vad nedbrytning betydde. Jag var inne på mitt rum som jag hade blivit tilldelad pa kvällen och packade upp mina saker när en behandlinsassistent kom in och sa at mig att jag skulle ta min medicin. Assistenten sa att ägaren hade beordrat det och att jag skulle gå och lägga mig direkt efter medicinintaget, vilket jag protesterade mot då klockan var enbart 6 på kvällen. När jag protesterade så sa det bara "pang" och så låg jag på marken med assistent sittande på min rygg. Han tryckte in medicinen i munnen och beordrade mig att svälja. Efter att jag hade svalt medicinen så kollade han min mun på samma sätt som man kollar en häst och sen gick han därifrån medans jag satt i ett hörn och grät. Detta var min första men inte den sista erfarenhet som jag hade med hvb-hemmets "fina" vårdmodell.

Den första tortyrliknande händelse hände en vecka efter att jag hade kommit till hvb-hemmet. Dom tog ut oss pojkar på en kanottrip och på kvällen när vi hade slagit läger sa började de andra pojkarna att tvinga mig till att göra en massa saker, som att hoppa pa ett ben, krypa på marken, springa fram och tillbaka och om jag inte var snabb nog så brände dom mig med ciggaretter. Personalen fanns bara 10 meter ifrån oss men dom gjorde ingenting. Efter en timme så blev jag tvingad att ligga i en sovsäck och sen började dom att slå mig med vedträn över hela kroppen och huvudet. Dom hade täckt for mina ögon sa jag kunde inte se något sa jag kan inte säga med all säkerhet om personalen deltog eller bara kollade på. Jag förlorade medvetandet vid flera tillfällen. sista gången jag svimmade så blev jag väckt av att det kändes som någon hällde varmt vatten på mig, tills jag kände smaken av urin i mun. Då förstod jag att dom turades om att kissa i min mun. Slag, sparkar och förnedringen fortsatte tills runt 2 på natten och jag kände mig halv död vid det laget, vilket en av dom hade märkt också och när dom kollade närmare på mitt ansikte så sa dom att "fan, vi kan inte ta med honom tillbaka för då kommer vi att få en hel jävla massa skit"! Jag hörde hur dom diskuterade vad dom skulle göra med mig och en föreslog att dom skulle slänga mig i forsen så det såg ut som att jag hade drunknat och att skadorna var från stenarna i forsen. Jag lyckades då ta mig ur sovsäcken och jag sprang rakt ut i skogen. Dom jagade mig i cirka en timme innan dom gav upp. Jag hittades av ett äldre par tidigt på morgonen utanför deras lilla stuga och dom larmade ambulans. När jag var på sjukan sa kom en av assistenterna som var med på turen for att hämta upp mig. När sjuksköterskorna frågade hur jag hade fått skadorna så sa han helt enkelt att jag hade flytt från det behandlingshem som han jobbade på och jag hade orsakat alla skadorna själv under en psykos, Detta nöjde sig sköterskorna med och lät mig åka hem med den mannen. Väl tillbaka till hvb-hemmet så blev det ingen utredning, ingen polisanmalan, ingenting hände förutom att killarna som hade gjort detta fick flera friheter och jag fick allt indraget och blev typ isolerad på mitt rum i nästan 1 månad.
Många Kramar, Niels"

Regeringen har svikit nutidens barn i vanvårdsutredningen!

2011-09-28T06:50:00.000-07:00

Han fick sin ADHD-diagnos när han var 12 år. Redan när han var spädbarn misstänkte föräldrarna att något var fel och hela hans uppväxt och skolgång blev kantad av raseriutbrott, utanförskap, missförstånd, mobbing och till och med misshandel. Till slut blev situationen ohållbar för föräldrarna och man tog beslutet att placera honom på hvb-hem. Då var han 13 år och året var 1999.

Anders Nissas minns när han ringde hem till sina föräldrar och sa:
"Om ni inte tar mig härifrån kommer jag att ta livet av mig!" Och det hade jag gjort, säger han då han berättar för ett gäng ungdomar på en ungdomsgård i Mockfjärd om sin uppväxt och sin ADHD-diagnos. Han fortsätter:

- De var inte kloka! Vi barn blev bestraffade för minsta förseelse och det handlade ofta om kollektiv bestraffning. Om ett barn inte hade "skött sig" så kunde flera stycken bli inlåsta utan mat en hel kväll! Det var väldigt vanligt att man lade barnen i rygglås och tryckte ner dem i gruset... Det var helt..... sjukt! Jag var bara där under ett halvår! Tack och lov hade jag föräldrar som lyssnade och trodde på mig så jag fick flytta tillbaka hem! Tänk er själva att vara ifrån sina föräldrar i 3 veckors tid när man är 13 år - för så var det... Vi bodde där 3 veckor i rad och sedan fick vi åka hem (om vi hade "skött oss") under helgen. Oftast fick vi inte ens ringa eller ta kontakt med våra föräldrar - jag tror det fanns någon slags telefontid, men det berodde på vad man hade för anledning att ringa hem...

Jag är inbjuden till Anders föreläsning. Ryktet att "någon" har skrivit en bok om "Det aktuella hvb-hemmet" har nått honom så han skriver ett mail till mig och bjuder in mig till sin föreläsning. Idag är Anders 26 år. En lång, stilig ung man som ger ett väldigt lugnt intryck. Han är gift och har ett bra arbete.

Det finns egentligen ingenting längre som förvånar mig om hur barn och ungdomar blivit behandlade på "Det aktuella hvb-hemmet". Det som gör mig mest brydd nu är att jag har så svårt att förstå varför de barn som blev placerade före 1980 får så stor uppmärksamhet medan de som varit placerade efter 1980 ända fram till idag inte ens nämns i sammanhanget... Jag brukar säga att när jag började min tjänst på "Det aktuella hvb-hemmet" var det som att kliva 100 år tillbaka i tiden. Jag jobbade där år 2004! Utvecklingen har inte gått så väldigt mycket framåt sedan början av 1900-talet på många hvb-hem! Om ni inte tror mig kanske Barnombudsmannens rapport "Bakom fasaden" om hvb-hem i Sverige kan övertyga er! I en debattartikel i DN efterlyser han, liksom jag upprättelse för samhällsvårdade barn i nutid! De finns - här och nu! Och är i allra högsta grad levande! Ge åtminstone DEM upprättelse innan även det är för sent!

Utebliven ersättning från staten - ytterligare en kränkning!

2011-09-15T10:31:00.000-07:00

Den utlovade ersättningen gick om intet. Hoppet tändes bara för att åter släckas! Idag såg jag reprisen om Ulf Westerblad då han berättar om sin fasansfulla barndom då han blev "transporterad" från fosterhem till fosterhem, idiotförklarad, placerad på "sinnesslöanstalt"(?), sexuellt utnyttjad, hånad, slagen, kränkt och ironiserad. Han är bara en av dem som hade varit berättigad till ersättning från staten, men staten sa till slut nej! Jag känner verkligen med alla dessa människor som fått sina liv förstörda av okunniga, maktgalna och oempatiska människor! För visst finns det även ett s k "tjänstemannaansvar", men det yttersta ansvaret har ledning, kommuner och staten anser jag! Men,,, känn er blåsta! Era liv är tydligen inte värda ett ruttet lingon!
En av anledningarna och den som kanske vägt tyngst i diskussionen är att man inte vet hur man ska göra med de barn som blev placerade efter 1980. Det blir ju orättvist om ett barn som blev placerat 1979 får pengar medan ett barn som blev placerat 1982 inte får ett enda öre. Ja, så är det ju kan man krasst konstatera! Och jag har aldrig förstått, och förstår fortfarande inte varför gränsen går vid 1980 - som om problemet inte längre existerar! Varför har man dragit den gränsen? Är inte alla barn som någon gång varit placerade och därigenom genomlidit helvetets alla kval värda ersättning? Den ständiga frågan är: Hur hade deras liv sett ut om de blivit behandlade med respekt, empati och kärlek? Det vet vi inte men mycket troligt är att de allra flesta hade fått ett bättre liv.
Nu är frågan lyft igen! Det är bra! Jag är själv, tack och lov, inte ett "offer" för samhällets nonchalans och okunskap men jag har själv sett och hört vilka konsekvenser det kan få. Jag har själv sett och hört hur barn, placerade på hvb-hem under 2000-talet tillintetgörs, kränks, blir ironiserade och hånade, blir nedlagda och jagade av personal som varken har kompetens,kunskaper eller förmåga att jobba med dessa barn. De frågor som lyfts i min bok Internatet är som en vilande vulkan som någon lagt locket på. Locket ligger på mestadels av tiden - ingen vill lyfta på det, ingen vill prata om det, ingen vill ta ansvar! Men så plötsligt lyfter någon locket och frågan blir glödhet igen för att sedan dö ut och bli till aska. Ingen vill vara vulkanens drake, ingen vill ta ansvar och de drabbade vandrar i dalen likt grå skuggor!

Hej verkligheten - vilket kärt återseende!

2011-09-02T12:21:00.000-07:00

Det är alltid lika angenämt att träffa dig, verkligheten! Det är inte varje dag vi möts nuförtiden när jag sitter här bakom (eller framför) ”skärmen”. Jo, jag skapar ju min egen bild av dig – men den blir inte alltid så rättvis! Mina minimala problem blir gigantiska och jag målar upp en romantisk bild om hur du ser ut! Som om alla sitter bakom/framför en skärm och stressar upp sig över att försäljningen inte når toppen! Som om det är det största problemet för befolkningen! Jag är så tacksam att jag får möta dig på riktigt ibland! Komma ut till dig och se att det finns så ofantligt mycket orättvisa… Det är inte självklart för alla att växa upp under trygga hemförhållanden. Det är inte självklart för alla att ha friska föräldrar. Det är inte självklart för alla att bli accepterade av sina kamrater. Det är inte självklart för alla att själv få vara frisk. Det är inte självklart för alla att ha det ”gott ställt”. Det är inte självklart för alla att bli sedd.
Jag behöver det här – jag behöver få träffa dig ibland, få ta del av dig! Min värld krymper annars och blir så liten, så liten att jag tenderar att bli blind för allt som händer runt omkring mig!
Du kanske undrar vad jag pratar för smörja? Nej, du förstår nog – du finns ju där varje dag! Vi möts ibland. Vet du nu? Ja, just det – i skolan då jag vikarierar som lärare

Man kan förändra världen!

2011-08-02T01:51:00.000-07:00

"Hon har visat stort civilkurage!" säger Barnombudsman Fredrik Malmberg. Läs artikel i Dalademokraten här:
Länk till artikel

Ja, ja - man kan inte förändra världen! Hur många gånger säger man inte så, och hör andra säga det? Men sanningen att säga - man kan förändra världen! Man kan vara en av dem som står upp för orättvisor och låter sin röst bli hörd, så pass mycket att det faktiskt leder till en förändring!
Jag har gjort det! Nåväl - inte jag ensam men jag har varit och är en del av ett förändringsarbete! Om man tror på något och sig själv stenhårt och kämpar för att föra fram budskapet så når man dit! Det tar tid, kraft och energi men när man upptäcker att ens arbete har lett till något är det värt all möda!
Barnombudsmannens rapport om barn placerade på hvb-hem och mitt möte med densamme blev en bekräftelse, ett kvitto, en belöning på allt slit och ideellt arbete jag har lagt ner under åren! Mitt arbete har lett framåt och det är det som gör att jag orkar fortsätta! Jag kommer aldrig att ge mig förrän jag ser att våra utsatta barn får det bemötande och den respekt de förtjänar!

The never ending story!

2011-06-25T05:57:00.000-07:00

The never ending story! Helt ofattbart!

http://www.dalademokraten.se/Hedemora/Dormsjoskolan-far-kritik-av-Socialstyrelsen1/

Het debatt just nu om hvb-hem!

2011-06-12T02:01:00.000-07:00

Några intressanta länkar om barn- och ungdomars situation på ungdomshem:

Bristande koll av ungdomhem oroar:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=114&artikel=4543012

Kritik av hemmasnickrade behandlingsmetoder på hvb-hem:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=114&artikel=4545638

Kritik om "belöningssystem":
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=114&artikel=4547453

Inför mötet med Barnombudsmannen.

2011-06-06T01:59:00.000-07:00

Jag laddar inför en träff med Barnombudsmannen Fredrik Malmberg! Den 14/6 bär det av till den stora staden för ett möte med honom. Jag är naturligtvis både glad och väldigt stolt men framför allt känner jag mig BEKRÄFTAD! Jag själv har aldrig tvivlat på att det jag såg och hörde under min tid på hvb-hemmet var FEL! FEL! FEL! Men de personer som utförde dessa handlingar försökte övertala mig gång på gång att detta var rätt metod för dessa barn eftersom de (barnen) inte var "normala". Jag stångade pannan blodig!
Barnombudsmannens rapport visar att detta hvb-hem där jag jobbade inte är det enda hvb-hemmet där man tillämpar dessa metoder. Rapporten visar att det är vanligt förekommande med bestraffningar i form av indragna fritidsaktiviteter, hot om indragna hemresor om man inte "sköter sig", inlåsning på rummet, ironi, fysisk bestraffning... Alltså en kultur som har etsat sig fast! Den stora frågan är väl ändå hur det kan bli på det viset! Kanske blir detta en av de frågor vi får ta upp till diskussion men det viktigaste är se framåt - att jobba för en förändring där våra utsatta barn ses lika värdefulla som alla andra barn av samhället och får det skyddsnät de förtjänar! Många av dessa barn har fått en dålig start i livet och de förtjänar verkligen en tillvaro där de blir sedda och respekterade av vuxna - vuxna som har utbildning och kunskap om dessa barns behov och rättigheter!
Jag ser fram emot mötet med Sveriges barnombudsman och är stolt över att mitt namn står antecknat i hans agenda för att diskutera dessa frågor!

Fredrik Malmberg angående vanvårdade barns upprättelse förr och nu:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=4502132&utm_source=twitterfeed&utm_medium=twitter

Du är min nya stora idol Patrik Sjöberg!

2011-05-01T08:12:00.000-07:00

Idag när jag var på väg hem ifrån "sista-aprilfirande" lyssnade jag på radio om Patrik Sjöbergs avslöjanden om att han under flera år blivit sexuellt utnyttjad av sin tränare (och styvfar) Viljo Nousiainen! Han berättar om detta i boken "Det du inte såg". Det krävs mod, mycket mod för att gå ut med ett sådant avslöjande och jag beundrar Patrik Sjöberg för detta! Han kommer med största sannolikhet att hjälpa väldigt många andra som varit med om liknande upplevelser! I min egen bok "Internatet" avslöjar jag hur personal på ett hvb-hem där jag jobbade som lärare, varje dag kränker barn både fysiskt och psykiskt!
Patrik Sjöbergs avslöjande kommer förhoppningsvis att sätta fokus på debatten om pedofiler och vuxna som dagligen, på andra sätt, kränker barn och hur samhället ska kunna skydda våra barn mot dessa personer, framför allt på olika "institutioner", familjehem, skola, föreningar...

Jag kan exempelvis koppla detta till det senast inlägget i min gästbok:

"Hej .
jag har gått på dormsjöskolan och jag mår än idag flera år efter jag slutat där,så mår jag dåligt över mycket som hände där .det fanns en man som utnyttjade många unga tjejer när han jobbade natt.. man kunde bli slagen och kränkt vädigt ofta av personalen , och de hotade med att om man inte skärpte sig så fick man inte åka hem till sina föräldrar som de först lovat .mardrömmar har jag ofta , och de går inte att arbeta bort hur mycket jag än går på möten med psykolog ,allt är inprintat i hjärnan på en.dessutom har jag idag inga betyg ,det kanske jag hade haft om jag hade gått på en bättre skola."

Bara ytterligare ett exempel på hur offret får bära upplevelsen genom hela livet medan förövarna och de ansvarig går fria! Man mår illa...
Jag läser just nu boken "När ingen annan ser" av Duncan Fairhurst. I boken berättar han väldigt detaljerat och ingående om de sexuella övergrepp han utsattes för av sin far. Stundtals får boken mig att mår riktigt illa, den ger mig verkligen kväljningar! Det är ofattbart hur vuxna människor kan förgripa sig på oskyldiga barn för sin egen njutnings skull! Författaren beskriver att han som barn inte förstod att det var onormalt. "Så här gör alla som älskar varandra - det pratas bara inte om det" förklarade hans far. "Och du älskar väl mig?" Hur ska ett barn kunna förstå? Barn som utnyttjas sexuellt bär på enorma skuldkänslor och det är oftast därför det är så svårt för ett barn att berätta för någon annan om det.
Tack Patrik Sjöberg för ditt mod och din styrka! Du har gjort samhället en stor tjänst och du borde ha pris för det du gjort! Jag hoppas debatten om kränkningar av barn - såväl sexuella kränkningar, fysiska och psykiska kränkningar bubblar upp till ytan för det behövs!
Jag är inte speciellt idrottsintresserad och jag kan inte påstå att jag har tillhört en av dina beundrare men från och med nu är du min stora idol! Var så säker!

Det känns skönt att få bekräftelse från expertis!

2011-03-22T12:08:00.000-07:00

Det känns skönt att få bekräftelse från expertis! Jag har nu läst Barnombudsmannens rapport från "pärm till pärm". Tidvis är det tung läsning för mig - det kastar mig tillbaka till tiden på det aktuella hvb-hemmet där jag jobbade och det gör mig upprörd, ledsen och ibland rent förtvivlad. Men mest känner jag lättnad - äntligen har jag fått bekräftelse! Det som varit svårast sedan jag skrev boken Internatet är att med ord förklara vilka former av kränkningar det handlade om. Det har hela tiden fokuserats på fysiska kränkningar i de rapporter som skrivits. Ingen rapport har tidigare berättat om belöningssystemet som vänts till ett bestraffningssystem, om kränkande av integritet när personalen läser brev, genomsöker rum, om kollektiva bestraffningar, om maktmissbruk, om uppmuntran till skvaller på kamrater för att personal ska få "straffa", om negativa förväntningar på barnen från personalen, om hot om att få stanna på hvb-hemmet för evigt om man inte sköter sig, om indragna fritidsaktiviteter och hemresor, om ironi, om blickar...
En del barn nämner i rapporten att det funnits "vissa vuxna" som varit bra, som lyssnat och förstått. Men visst är det konstigt att denna "kultur" har kunnat etsa sig fast så starkt på hvb-hem överlag? Det handlar om samma slags bestraffningar, om samma poängsystem, om samma förhållningssätt på de flesta hvb-hem. Hur kan det komma sig? Hur kan det komma sig att både personal och framför allt ledning har anammat bemötandet av barnen? Hur kan det komma sig att inte fler har reagerat? Att detta inte har kommit upp till ytan tidigare? Hur kan kommuner, länsstyrelser, socialförvaltning, staten, föräldrar, lärare ha sett förbi detta under alla dessa år? Hur kan personal utan adekvat utbildning vara så starka att de lyckas övertala både expertis, politiker, makthavare, människor med lång utbildning, chefer, socialkontor, myndigheter, ett helt samhälle... DET är väl också något att undersöka och skriva rapport om!
Jag har fått sinnesfrid! Jag har fått bekräftelse! Jag har fått upprättelse, tack vare Barnombudsmannens rapport! Men vad händer med alla de barn som varit utsatta? Får de någonsin upprättelse?

Boken Internatet speglar dagens BO-rapport om kränkningar på hvb-hem.

2011-03-04T08:18:00.000-08:00

Idag, Fredagen den 4/3 kan man läsa och höra om en ny rapport från Barnombudsmannen om hvb-hem. I rapporten framgår hur barn på hvb-hem kränks och blir fråntagna sina mänskliga rättigheter. Läs hela artikeln här!:
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/straff-rutin-for-barnhemsbarn_5983271.svd

I min bok har jag beskrivit exakt detta som bl a SVD skriver om idag. En vän till mig ringde mig idag och ville "gratulera" - han tyckte att det som kommit fram i rapporten var precis som taget ur min bok "Internatet".
Jag beskriver i min bok hur jag personligen går till ledningen och säger att den behandling barnen utsätts för på det aktuella hvb-hemmet strider mot barnkonventionen - precis som barnombudsmannen Fredrik Malmberg säger idag.
Under min tid som anställd på det aktuella hemmet fick jag varje dag bevittna hur barn fick förtjäna poäng genom att "sköta sig", hur barn fick utföra sysslor, uppföra sig på "ett visst sätt" (som de vuxna bedömde om det var bra eller dåligt) annars blev de fråntagna intjänade "poäng". Barn blev förbjudna att åka hem till sina föräldrar, blev isolerade på rummet och fick utgångsförbud. Barn fick sina rum genomsökta, barn fick sin egen post öppnad och läst av personalen innan de ens själva visste att de hade fått personlig post, barn blev uppmuntrade av personalen att "skvallra" på sina kompisar. Jag bevittnade maktmissbruk och bestraffningar VARJE DAG!

Idag är jag stolt över min bok. Stolt över mig själv! Jag vågade och jag vann! Jag som vuxen vågade gå ut och berätta om något som är så känsligt att knappt ingen vågar ta orden i sin mun! Det tystas i det oändliga. Locket på! Inte prata! Sssshhhh! Men jag lyfte locket och jag står för vartenda ord som står skrivet i min bok! Jag är stolt över mig själv och över mitt civilkurage och det kommer jag alltid att vara!

Kritik mot antroposofiskt behandlingshem!

2011-02-20T12:14:00.000-08:00

Det duggar tätt nu angående rapportering om bl a Mikaelgården i Järna:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=103&artikel=4358354

"Tvångsmedel får inte förekomma, inte heller kollektiv bestraffning eller att till exempel beslagta någons mobiltelefon. Det är inte heller tillåtet att personalen använder våld för att få de boende att lyda, eller att utsätta barn och unga för kränkande behandling inför de andra. Såna saker ska ha sket enligt vittnesmål från de boende på Mikalegården".
"Sådana saker", och mycket, mycket mer bevittnade jag VARJE dag under min anställning på det antroposofiska hvb-hemmet där jag var anställd under ca 4 månaders tid!
Så - vad händer nu efter inspektionen och kritiken? Och de barn som varit utsatta för detta? Får de någonsin upprättelse? Eller dröjer det ytterligare 50 år innan de barn som varit placerade på dessa hvb-hem under 1980-2010 hamnar "under utredning" och blir intervjuade? Sent ska syndaren vakna!

Socialstyrelsen kritiserar antroposofiska hvb-hem! HEJA SOCIALSTYRELSEN!

2011-01-29T06:00:00.000-08:00

Heja Socialstyrelsen! Det börjar hända saker sedan ni tog över tillsynen efter Länsstyrelsen. Man kan verkligen undra vad Länsstyrelsen har gjort under alla dessa år! Hur många institutioner har "kommit undan" pga av slapphet och okunskap från Länsstyrelsens tillsynsmän. För jag antar att det inte kan vara en slump att flera hvb-hem plötsligt får kritik.
Den här gången är det Mikaelgården + ett till antroposofiskt hvb-hem (som inte står nämnt med namn) i Järna som har fått kritik för otillåtna metoder som exempelvis "nedläggningar".
Jag vet inte hur många "chatsidor" jag har varit inne på där ungdomar berättar för varandra om antroposofiska behandlingshem. Ungdomar som fått utstå psykisk och fysisk misshandel från personal utan utbildning. Jag har pratat med flera personer som är/har varit anställda på antroposofiska behandlingshem som kan vittna om fruktansvärda behandlingsmetoder mot placerade, redan utsatta barn! Och det pågår år efter år efter år...
Många f d anställda som jag har pratat med har försökt göra sin röst hörd genom att gå till ledningen, men vad händer - jo, man blir utfryst, mobbad, hotad...
Men Socialstyrelsen är på bettet! Det gläder mig! Heja Socialstyrelsen! På dem bara! Ge er inte! Gå inte på deras lögner! Låt er inte luras av den fina utsidan de visar upp, för under ytan döljer sig saker som ni förmodligen inte kan föreställa er i er vildaste fantasi! Jag har själv hört! Och sett!

Här nedan finns länk till artikeln eller om ni föredrar att läsa artikeln här i bloggen så har jag kopierat in den.

http://www.dn.se/sthlm/kritik-mot-antroposofiska-hem

"Kritik mot antroposofiska hem
Publicerad 2011-01-27 14:57

Socialstyrelsen kritiserar två ungdomshem som antroposoferna driver i Järna eftersom de rutinmässigt använder förbjudna metoder som nedläggning och fasthållning för att lugna ner de boende.
När inspektionerna gjordes framkom att man ibland använder ”fysisk teknik” för att lugna ner ungdomarna. På hemmen finns unga med utvecklingsstörning och autism.
Vid flera tillfällen har personalen använt sig av fasthållning och nedhållning. Personalen känner sig osäker på vad som är tillåtet. Föreståndaren menar att hon inte känner till att metoden används.

Socialstyrelsen ser allvarligt på det som sker och menar att det ett missförhållande. De menar också att det är en medveten rutinmässig metod och grundar det på att det finns en färdig blankett som används när personalen dokumenterar hur de agerar när ”destruktivt beteende” förekommer.
Nu kräver Socialstyrelsen att metoden upphör omedelbart. Det är bara i akuta situationer där det finns fara för någons liv och hälsa som det är tillåtet.
Tvångsåtgärder av den typen är dessutom ett sådant allvarligt missförhållande att de ska anmälas enligt Lex Sarah och det har inte gjorts.
Även på andra punkter är Socialstyrelsen kritisk. Till exempel saknar ledningen rutiner för att utveckla och säkra kvaliteten på verksamheten. Dessutom har man upprättat kollektiva regler för de boende som innebär att ungdomarna måste lämna ifrån sig mobil, pengar och SL-kort, vilket inte är tillåtet.
Senast i början av mars måste Mikaelgården redovisa vilka åtgärder som vidtas för att komma till rätta med missförhållandena.

GOTT NYTT ÅR!

2010-12-30T10:27:00.000-08:00

Jag vill önska alla mina bloggläsare (och alla andra) ett Gott nytt år! Jag slutar aldrig hoppas och kämpa för att situationen för våra utsatta barn ska förändras - med tätare och bättre kontroller av våra institutioner! På facebook finns många grupper där man som utsatt kan få stöd och hjälp! Här är ett exempel: http://www.facebook.com/group.php?gid=105425796187341
Nu blickar vi framåt - och det kan bara bli bättre!
Varma nyårshälsningar Nina Cernold

Lite tankar i novembermörkret

2010-11-23T07:22:00.000-08:00

Det duggar inte tätt mellan blogginläggen - jag vet! Men i ett tidigare inlägg har jag förklarat varför.
Trots att jag inte längre är lika aktiv som jag varit så är jag fortfarande engagerad i frågan. Jag kan nog aldrig någonsin sluta engagera mig helt - det ligger mig så varmt om hjärtat!
Vissa perioder blommar det upp igen för att sedan lägga sig. Debatten om åldringsvården och det som kommit fram nu - att man låser in åldringarna på sina rum på nätterna gör mig påmind...
Ett samtal med en liten flicka som jag mötte på gatan gör mig påmind...
Ett antal nya inlägg i min gästbok både från f d placerade barn och anställda och andra gör mig påmind...
Mail som fortfarande kommer till mig från f d placerade ungdomar gör mig påmind...
Det finns där hela tiden!
Men som jag har sagt förut - någon annan måste ta ansvar! Jag har verkligen gjort allt som står i min makt för att få makthavare och politiker att lyssna. Det är en kamp! Men på sätt och vis står jag som segrare - jag har nått många mål med mitt arbete men nu måste någon med mer insyn, mer makt, mer möjlighet att påverka och förändra ta över stafettpinnen! Och visst känns det som att det har hänt något sedan Socialstyrelsen tog över kontrollen från Länsstyrelsen? Jag hoppas verkligen det!
Hemsidan och boken finns kvar, så också min gästbok och blogg! Om inte annat så för ett forum för dem som har behov att berätta och jag lovar - jag slutar aldrig att lyssna!

Ett gripande gästboksinlägg

2010-09-27T05:34:00.001-07:00

De som läser min blogg har säkert märkt att inläggen inte "duggar tätt" men som jag skrev i förra inlägget har jag nu lutat mig tillbaka något - detta efter reportaget i Social Qrage (som ni nu kan läsa här i en scannad variant) då jag kände att jag hade nått ett mål. Jag valde då att ta av mig knogjärnen och byta ut dessa mot boxhandskar och det har jag gjort. Jag har fortfarande kontakt med f d personal och ungdomar - inte bara från "det aktuella hvb-hemmet" utan även andra hvb-hem. Jag är fortfarande aktiv och lyssnar gärna på människor som har något att berätta och häpnar varje gång! Men mitt engagemang har sträckt sig dit - att lyssna och att finnas där för dem som behöver.
Men så börjar det plötsligt hända saker igen! Som på en given signal börjar mail strömma in och jag får beställningar på min bok. Det är "kul" (om man nu kan kalla något för kul i det här sammanhanget). Jag vet inte om det beror på att hösten har gjort sitt intrång på riktigt - folk har "kommit igång" igen!
Idag har jag gråtit! En person som har jobbat på "det aktuella hvb-hemmet" har skrivit i min gästbok. Personen i fråga hade så mycket att säga så platsen räckte inte till. LÄS HÄR! Om man aldrig har sett detta "i verkligheten" så kanske man kan inte kan ta in det, man kanske inte tror det är sant och jag förstår att man inte tror det. Men jag kan säga att jag tror på VARTENDA ORD som denna person har skrivit i min gästbok! Detta, mina vänner är Sverige på 2000-talet!
Så.... nu blommar det liksom upp igen! Jag vet att jag inte kan ta ansvar för detta, det måste någon annan göra. Jag kanske inte kan göra så mycket mer än jag har gjort! Men jag vägrar ändå att ge upp kampen!
Vi har fått kontakt denna person och jag. Personen i fråga har fått min bok tillsänd sig... Och vi ska träffas! Om inte annat så är det så förbaskat skönt att ventilera något som någon annan verkligen förstår! Någon som inte tvivlar på att det jag säger är sant och någon som har upplevt och bevittnat samma sak som jag - nämligen fysisk och psykiskt terrror!

Tid för eftertanke...

2010-08-12T14:24:00.000-07:00

Internatets blogg har haft sommaruppehåll, som kanske ni trogna läsare har märkt. Hösten smyger sig på - inte mig emot! Jag är, och har alltid varit en höstmänniska och det står jag för! Älskar när mörkret sakta sänker sig på kvällarna, älskar den höga luften eller det piskande regnet när man får dra upp fötterna i soffan och se en film. Älskar svampskogen, doften, färgerna! Älskar tjocka tröjor, halsdukar och boots. Älskar att tända ljus, pryda altanen med färgsprakande pumpor och astrar i regnbågens färger. Älskar att få byta ut pelargonerna mot Krysantemum! Älskar att få komma igång på allvar med träning, springa långa joggingturer medan jag andas in den friska höstluften... På hösten har jag som mest energi!
Våren och sensommaren slutade bra. Jag kände att jag kunde dra mig tillbaka och känna mig nöjd med 2009/2010 års engagemang och arbete med "Internatet". Tid för återhämtning, tid för eftertanke. Vintern/våren 2009/2010 blev ett händelserikt år. Många kontakter, en hel del uppmärksamhet runt mitt arbete, ett stort reportage i "Social Qrage" om min bok och Claudia Montecinos forskningsarbete där även det aktuella hvb-hemmet fick säga sitt.
Jag känner mig nöjd och jag är både stolt och glad över att min bok har fått det bemötande den förtjänar. Jag känner att jag har bidragit med det jag kan till något som kan leda till en förändring. Reportaget i "Social Qrage" blev på något sätt känslan av att komma i mål. Jag vet att mitt budskap når ut till rätt målgrupp och att det (reportaget) förhoppningsvis leder till diskussion bland dem som arbetar med frågan.
Jag kommer aldrig någonsin att ge upp mitt arbete för dessa utsatta barn! Jag tycker det är samhällets förbannade ansvar att se till att de får den omvårdnad och respekt de förtjänar! Så länge jag känner att jag kan bidra med något så kommer jag att fortsätta kämpa, fortsätta lyssna, fortsätta bry mig! Men... jag har bytt ut knogjärnen mot boxhandskar! Den enorma frustration och ilska jag har känt har bytts ut mot något slags lugn (absolut inte uppgivenhet!) Enligt min egen analys beror det på att jag känner mig trodd! Förut var jag väldigt fokuserad på att ÖVERTALA - få folk att förstå! Nu kan jag luta mig tillbaka och känna att jag har gjort allt som står i min makt för att berätta om mina upplevelser, jag har blivit trodd och jag har sått ett frö...
Min förhoppning är att nu kan det bara bli bättre! Större insyn, bättre kontroll, högre krav på utbildning! JAG kan ju inte ta på mig ansvaret - det måste någon annan göra!
Så för att sammanfatta - jag finns här, jag kämpar fortfarande, jag lyssnar! Men stridsyxan ligger på hyllan ett tag... Den blev lite tung att bära... Skölden finns dock kvar - skölden för att skydda, försvara och förstå dessa utsatta barn som fallit offer för samhällets nonchalans och människors okunskap!

Gemensamma brister för omhändertagna barn

2010-06-20T09:01:00.001-07:00

Hittade detta på nätet. Jag tycker det är jättebra att detta uppmärksammas mer och mer. Det behövs...

Källa: www.barnombudsmannen.se

"Nordiska barnombudsmännen
De nordiska barnombudsmännen har identifierat gemensamma brister i tillämpningen av rättigheter för barn som är omhändertagna av samhället. I ett gemensamt uttalande i Köpenhamn har de nordiska barnombudsmännen tagit upp sin oro för dessa barns bristande möjlighet till fullgod utbildning, brister i tillsynen och deras möjligheter att överklaga beslut som rör deras liv.

I likhet med alle andre barn har barn i offentlig omsorg grundläggande rättigheter enligt FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen). Många av barnen som har omhändertagits av samhället har haft en uppväxt kantad av våld och missbruk där vuxna runt omkring dem har svikit gång på gång. Det är därför ytterst viktigt att barnen får sina rättigheter uppfyllda när samhället tar vid.

Trots de nordiska ländernas olikheter när det gäller samhällets omhändertagande av barn, ser vi tre gemensamma och allvarliga utmaningar som varje land står inför:

1. Omhändertagna barn har inte samma tillgång till utbildning som andra barn
Forskning visar att skolgång och utbildning är den viktigaste faktorn för att klara ett liv som vuxen. Trots detta får dessa barn ofta för lite utbildning och inte utbildning i alla de obligatoriska ämnena.

2. Bristande barnperspektiv i tillsynen
Tillsynen har allt för sällan barnets perspektiv och deras rättigheter tillvaratas därför ofta inte. Dessutom kommer barnet sällan själv till tals.

3. Barn har låg kunskap om sina rättigheter och möjligheten att överklaga
Många barn känner inte till sina rättigheter enligt barnkonventionen, vet inte hur man överklagar och vart man vänder sig för att få hjälp med att utforma ett överklagande.

Med detta gemensamma uttalande uppmanar de nordiska barnombudsmännen respektive lands myndigheter att organisera sig och sörja för att omhändertagna barns rättigheter tas till vara enligt barnkonventionen.

Köpenhamn den 4 juni 2010

Fredrik Malmberg, Sverige
Maria-Kaisa Aula, Finland
Lisbeth Zornig Andersen, Danmark
Margrét María Sigurðardóttir, Island
Reidar Hjermann, Norge "

Sagan om den lilla flickan...

2010-06-13T12:05:00.000-07:00

Jösses Amalia! Nu känns det som jag inte har ord längre... Har ni läst inlägget i min gästbok?

"hej
jag gick på dormsjöskolan på 90 talet.då utsattes jag flera gånger för sexuella övergrepp av en man i personalen .fast jag berättade för andra i personalen så hände det ingenting ,han som jobbade där fick vara kvar ändå .så jag fick stå ut med att veta att han skulle ge sig på mig igen och igen .
jag förstår inte alls idag hur man kan tillåta att sånt får pågå bland barn och ungdommar.eftersom allt tystades ned hela tiden så fick han aldrig nåt straff.jag mår dåligt av att ens tänka på det här,men tänkte att det kanske är bra att berätta för nån .mvh linda"

Jag önskar att jag kunde säga att jag inte tror att det är sant, men det är klart att det är sant! Min känsla jag hade över hela stället var sann och jag måste säga att INGENTING skulle förvåna mig särskilt mycket! Det här skedde på 90-talet! Vi pratar inte om 1920 eller 1950. Vi pratar 1990-talet.
För drygt 10 år sedan fanns det en rädd liten tjej som placerades på ett hvb-hem, skildes från sina föräldrar, sina kompisar, sin skola för att få komma i trygga händer där värme, trygghet och kunskap skulle hjälpa henne framåt i livet! Och vad mötte hon? Jo, ett moster som attackerade henne under dygnets mörka timmar. Jag vill inte ens tänka på vad hon fick utstå... Men den lilla flickan tänkte att om jag berättar för de snälla tanterna och farbröderna så hjälper de mig! Men de "snälla" tanterna och farbröderna var inte snälla - de var fega och tänkte mer på sig själva än den rädda lilla flickan. Samma sak var det med tanterna och farbröderna som bestämde på stället. De ville inte att det här skulle komma ut för då skulle de kanske inte få några pengar att mätta sina munnar med. Så de lät den lilla flickan ligga där ensam i mörkret och vänta på monstret... Den lilla flickan har blivit stor. Hon drömmer mardrömmar om monstret och mår dåligt varje dag vid blotta tanken. Men det stora monstret drömmer inga mardrömmar och inte tanterna och farbröderna som visste hur allt låg till heller. Och stället finns kvar, kanske monstret också? Och tanterna och farbröderna? Och ännu idag kommer pengarna in så de kan mätta sina munnar... Och de mumsar och mumsar medan den lilla flickan fortfarande bär på ärren efter monstret.
Hoppas maten smakar lika beskt och bränner lika mycket i halsen som ärren i själen bränner den lilla flickan som nu blivit stor.

Reportage i "Social Qrage", nr 3 2010

2010-06-02T11:43:00.000-07:00

Kunde det blivit bättre timing? Efter allt som varit nu angående behandlingen av våra utsatta barn och ungdomar på hvb-hem runt om i landet (i synnerhet SIS.s institutioner) och rapport efter rapport att skolgången för barn och ungdomar som är placerade på hvb-hem är otillräcklig. Jag känner mig inte längre ensam, snarare tvärtom!
Tidningen "Social Qrage" skriver i detta nummer om boken Internatet och Claudia Montecinos forskningsrapport och på nästa uppslag har "Det aktuella hvb-hemmet" (ja, jag vet att man nämner namnet på hvb-hemmet i reportaget men det är inget jag har "bett" om) fått säga sitt. Verksamhetschefen förnekar inte att det var på det här viset "på den tiden" men att man nu har, något hon kallar, "den tredje vågens kbt" som präglas av acceptans, humanism och kontextualism. Det är för mig ofattbart att en "första våg av kbt" som handlade om fostran, kontroll och anpassning ens får göra sitt insvep i en verksamhet som ska värna om utsatta barns rätt till att bli humant behandlade (enligt barnkonventionen), fostras till reflekterande och självständiga individer i demokratisk anda. Och detta på 2000-talet i Sverige! Enligt mitt sätt att se det var det inte bara en våg - det var en hel Tsunami som tog med sig allt som fanns i dess väg. "Det aktuella hvb-hemmet" har nyligen fått kritik från Länsstyrelsen för fasthållningar och kränkningar och man undrar ju då om eftersvallningar av "den första vågen" fortfarande härjar på stället? Baksuget är starkt, det vet alla som badat i vågor - även i lugnt vatten är baksuget starkare än man tror.
Verksamhetschefen fortsätter:"Vissa barn provocerar och måste ha stadiga gränser". Jag skulle vilja säga så här istället: "Vissa i personalen provocerar barnen till utbrott och borde få utbildning!"
I faktarutan "Tillsyn av hvb-hem" kan man läsa att av landets 363 granskade hvb-hem fann man brister i 219, i 112 fall av allvarlig art, bland annat tillbud med fysisk misshandel och sexualövergrepp. Hujedamej!
Vidare skriver man i faktarutan att det ska bli krav på Lex Sarah-anmälningar från personalens sida. Ursäkta - men har det inte varit det länge? "Anmälningsskyldiga enligt Lex Sara är alla som är anställda, såväl tillsvidare-, vikariats-, som timanställda inom verksamheter som bedriver..." What´s new? Och vad händer om ledningen skyddar det som händer? Vad leder en anmälan till då? Nada!
Men det är väl som Claudia Montecino säger "Det är lätt att hamna i en passiv roll när man sitter bland kollegor, har trevligt på fikarasten, och dessutom inte har något eget alternativ att hävda. Efter en tid har man själv blivit medlöpare,genom att ha hållit tyst."
Mmm, jag vet - jag höll på att hamna där själv trots att jag hade "eget alternativ att hävda". Men man blir fullständigt "hjärntvättad" och till slut börjar man tvivla på sig själv och sina kunskaper som man har med sig från högskolan och "i bagaget" med mångårig erfarenhet.
Jag är så evinnerligt glad och tacksam att min inre röst höll mig kvar. Min inre röst som hela tiden viskade "Det här är FEL!" Till alla er som jobbar på fältet och ser det här: Låt aldrig den inre rösten tystna! Agera! För barnens skull...

Våra grövsta brottslingar har det bättre än våra omhändertagna barn/ungdomar.

2010-05-30T07:56:00.000-07:00

Om ni inte har följt Kalibers granskning av Statens Institutionsstyrelses ungdomshem så gå in på nedanstående länk. Ta dig tid och lyssna på de olika inslagen:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1316&artikel=3710824

De grövsta brottslingarna vi har i Sverige - mördare och väldtäktsmän - blir bättre behandlade än våra ungdomar på SIS:s ungdomshem.

På Hall och Kumla får fångarna gå ut. De har rättighet att vistas ute 1 timme/dag. På SIS:s ungdomshem har ungdomarna inte rätt till det. Efter ett speciellt "belöningssystem" (känner igen det...) måste ungdomarna/barnen göra sig "förtjänt" av att få vistas ute.

Barn/ungdomar isoleras utan anledning. Manlig personal sliter av unga tjejer (som dessutom är intagna för att de blivit sexuellt utnyttjade) kläder, bh och trosor.
På Hall och Kumla är isoleringscellerna utrustade med säng, garderob och till och med TV. Toaletter är en självklarhet. På SIS:s ungdomshem får barnen/ungdomarnas kissa och kräkas på golvet och de får minsann torka upp sina spyor och kiss själva.

Jag har pratat med många om det här och de flesta har svårt att tro att det är sant. Är det verkligen sant? Händer verkligen detta i Sverige 2010? Själv är jag inte ett dugg förvånad! Tyvärr!

Det är ledningens förbannade ansvar!

2010-05-24T11:45:00.000-07:00

Nu är det bara en vecka kvar till reportaget om min bok och Claudia Montecinos forskningsrapport publiceras i tidningen "Social Qrage". Även ledningen från "Det aktuella hvb-hemmet" har fått säga sitt i reportaget. Det är bra!
För min del spelar det inte så stor roll vad ledningen säger, det finns ingenting i världen som kan ta ifrån mig mina upplevelser. De är och förblir sanna för mig.
Men det är egentligen ledningen jag är mest upprörd över. Det är klart att det måste finnas ett tjänstemannaansvar också men hur mycket kan man begära av människor som inte har adekvat utbildning och inte har erfarenhet av att jobba med barn? De kanske inte vet bättre... och inte vågar man ifrågasätta heller om man inte har kunskap... Man ser att det som händer är fel men med personal som hävdar sin rätt, att "de här barnen är inte normala därför måste man..." så har man inte mycket att komma med som outbildad. DET ÄR LEDNINGENS FÖRBANNADE ANSVAR ATT ANSTÄLLA UTBILDAD PERSONAL! OCH DET ÄR LEDNINGENS FÖRBANNADE ANSVAR ATT VIDTA OMEDELBARA ÅTGÄRDER VID MINSTA MISSTANKE OM KRÄNKNINGAR! Men gjorde man det? No!
Jag har fortfarande mardrömmar om scener från hvb-hemmet. Bilder som fladdrar förbi mina ögon i sömnen om barn som blir nedtryckta i gruset, hånade, ironiserade och trampade på! En ständigt återkommande dröm jag har är från idrottssalen. Jag drömmer att jag från ovan ser barnen springa runt runt likt jagade hästar, frustande av svett. I mitten står ledaren och skriker "spring"! De springer och springer tills de inte orkar mer... Drömmen är delvis symbolisk - den symboliserar den hets och stress barnen utsattes för men den är också, tyvärr "bildlig" för det var precis vad som hände en gång i idrottssalen när jag var med. Jag glömmer aldrig pojkarnas pinade svettiga ansikten... Även denna händelse berättade jag om för ledningen - men till vilken nytta?
Jag hoppas att reportaget i Social Qrage kan ge en bild av det budskap jag försöker förmedla! Hur många fler redan utsatta barn ska behöva hamna i klorna på inkompetent personal där ledningen endast har en sak i huvudet: PENGAR!

PappaKim och Supernanny

2010-05-17T11:35:00.000-07:00

Jag har hittat en favoritbloggare. Pappa Kim:

http://www.dt.se/pralin/bloggar/familjeliv/pappakim/#DTTop

I ett inlägg skriver han:
En av dom sakerna jag såg på gallerian vi var på var en av favoriterna vad beträffar barn. De som lägger sig på golvet och har bestämt sig för att bestämma. Jag älskar det. Det är vackert att se åsiktsfriheten i sin renaste form.

Visst är det fint! Men jag vet ju att man som förälder inte tittar på sitt barn som ligger på golvet och skriker och tänker "Vad gulligt!" Riktigt så enkelt är det inte och vi föräldrar är ju "bara människor". Det enklaste är ju att ta ungen i armen och gå ut därifrån.
Men visst är det en häftig tanke "åsiktsfriheten i sin renaste form". Denna PappaKim reflekterar så mycket över saker i vardagen. Vrider och vänder och ser allt från barnens sida.

Jag har ett hatobjekt också... Har ni sett Supernanny på TV? Denna brittiska kvinna som kommer hem till folk för att "uppfostra" barn. SUCK! När ett barn absolut inte vill göra något och visar det med alla medel det kan ta till och till slut sitter i ett hörn och gallskriker så tårarna sprutar. Mamman tar tag i barnet och släpar in barnet i "skämshörnan" där barnet ska sitta tills det "är snällt". Där står Supernanny med armarna i sidan och nickar belåtet "Bra, mamman! Nu har du makten igen!" Barnet får ta en "time-out" tills mamman tycker det är "snällt". Vad lär sig barnet av det? Jo, att det är fel att ifrågasätta men rätt att lyda. Jag anser att det strider mot barnkonventionen. Är det lydnad vi vill lära våra barn? Ska vi inte få dem till ifrågasättande reflekterande individer uppfostrade i demokratisk anda.
Hur kan svensk TV sända sånt skit?

Men som sagt, vi föräldrar är ju bara människor och ibland går det fel. Då är det skönt att veta att barnen och föräldrarna kan få hjälp på exempelvis hvb-hem där det finns experthjälp i form av högutbildad kompetent personal som vet vad de håller på med...

Skulle du tycka att det vore ok om det handlade om ditt eget barn?

2010-05-10T11:17:00.000-07:00

Jag fick en kommentar till mitt förra inlägg där jag skrev att jag kunde räkna ut med öronen vilket hvb-hem i Borlänge som lägger ner sin verksamhet och så tillade jag "Jag undrar vilket hvb.hem som får stänga nästa gång?" En anonym person hade kommenterat inlägget med "Ja - då skulle i alla fall du må gott!"
Jag har funderat över det... Ja, jag kanske skulle må gott då eftersom jag förstår att många barn har farit illa på "Det aktuella hvb-hemmet". Det jag såg och hörde där under mina 4 månader som anställd lärare, var mer än tillräckligt för att de skulle få stänga sin verksamhet med omedelbar verkan, men tyvärr är det ju inte så enkelt.
Jag anser att INGET hvb-hem som inte bedriver seriös verksamhet, som inte anställer kompetens personal, som inte ger barnen den utbildning de har rätt till (se länk nedan), som systematiskt går in för att kränka barn med maktmissbruk och psykisk eller fysisk terror ska få bedriva verksamhet. Allt arbete och engagemnang jag lägger ner på detta handlar inte om att bedriva hetsjakt på ett enda hvb-hem där jag råkade jobba i 4 månader. Det har blivit större än så! Jag trodde nog inte att problemet var så utbrett som det är men tyvärr har det visat sig vara det.
Så.. anonym - jag skulle kanske må bra av att se att hvb-hemmet där jag jobbade (om du har varit uppmärksam senaste tiden så undviker jag oftast att skriva namnet på hvb-hemmet eftersom det har gått upp för mig att problemet sträcker sig utanför den by-gränsen) fick stänga men jag mår lika bra av att höra att andra hvb-hem får stänga som inte ger barnen det de har rätt till. Det handlar inte om någon slags "hämnd-aktion" från min sida. Det handlar om att öppna ögonen på politiker, makthavare och andra som beslutar över barns placeringar. Problemet måste lyftas upp till ytan!

Här är en intressant länk till ett radioprogram angående Skolverkets granskning av 31 hvb-hem där resultatet av undersökningen visar att endast 1 hvb-hem ger barnen den undervisning de har rätt till. Tycker DU "anonym" att det är rätt att de barn som behöver MEST stöd och kompetenta lärare inte får det? Skulle du tycka att det vore ok om det handlade om ditt eget barn?
http://www.ur.se/play/155236

Ett hvb-hem går i graven.

2010-05-06T11:49:00.000-07:00

Har ni läst tidningen idag? Jag försökte hitta artikeln på nätet men den verkar inte finnas. Därför ska jag citera:
"HVB-hemmet avvecklar sin verksamhet".
Länstyrelsen i Dalarna riktade i höstas allvarlig kritik mot ett HVB-hem i Borlänge. Föreståndaren meddelar nu att verksamheten håller på att avvecklas.
Efter en tillsyn hösten 2009 fick HVB-hemmet, hem för vård eller boende, tre månader på sig att rätta till bristerna - annars skulle verksamheten stoppas.
Socialstyrelsen har nu kallat ägarna till ett möte i Örebro, då inga uppgifter lämnats om hur bristerna i kvalitet och säkerhet ska avhjälpas.
Föreståndaren meddelar nu att verksamheten håller på att avvecklas och inte finns kvar efter sommaren. De som är placerade på hemmet får andra placeringar."

Mmmm... så kan det gå när inte haspen är på! Bra jobbat Läns- och Socialstyrelsen! Jag kan nog räkna ut med öronen vilket hvb-hem det här handlar om! Undrar vilket nästa ställe blir som får stänga?

Det är visst skillnad på barn och barn...

2010-05-02T07:19:00.000-07:00

Den här länken är väldigt tankeväckande att läsa..

http://svt.se/2.22620/1.1887608/pedagog_misstanks_for_krankningar?lid=senasteNytt_1765014&lpos=rubrik_1887608

Så går det när vuxna kränker barn! Personen i fråga blir avskedad och bestraffad.

"Man måste rapportera så fort man ser någonting och det är allvarligt om lärarna inte har gjort det"
Precis - här har vi pudelns kärna och det som Martin Luther Kings ord syftar till "Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad".

"Om kränkningar konstateras blir skolans huvudman skadeståndsskyldig till de drabbade eleverna."
Ok... En stilla undran... Gäller inte det på hvb-hem?

"Det råder nolltolerans när vuxna kränker barn, säger Arrhenius."
Hoppsan!

Jag förstår inte det här riktigt... Det har ju konstaterats att så många barn blir kränkta på olika hvb-hem... När en fritidspedagog på en kommunal skola avslöjas för kränkande behandlingar mot barn vidtar man genast åtgärder men när det gäller våra mest utsatta barn då verkar verkar man inte se lika allvarligt på saken... Jag blir inte klok på det här!

Min bok läker...

2010-04-25T09:05:00.000-07:00

Det börjar bli några stycken som varit placerade på "Det aktuella hvb-hemmet" som har hittat min hemsida. Nyligen fick jag mail från en person som bott där. Personen har nu läst min bok och jag tänkte att ni skulle få ta del av några kommentarer från personen i fråga. Med all respekt för att det finns de som är nöjda med sin tid där (som verksamhetschefen skriver i sitt bemötande till Länsstyrelsen). Men det finns uppenbarligen många som har liknande uppfattning som jag har av stället: Så här skriver "X" (har självklart fått tillstånd att citera):

"jag fick din bok igår och började genast att läsa den .det är en bok som är skriven såpass bra så väl förklarad med känslor att man knappt vill sluta läsa .men samtidigt ...så svårt att läsa ..jag brast i gråt redan första gången då det skrevs om morgonsamlingen ...att man alltså fick stå ut med det där 'skiten' i 5 år ..jag fattar inte hur man ens klarade det ...eller ja jag hade väl inget annat val antar jag .den här boken är på nåt sätt läkande för min del .du och din kompis där har sett och fick samma uppfattning som jag hade från början då jag var där .har kommit så långt i boken tills ni ringde anonymt till länstyrelsen .hatet,det där hatet jag kände då mot skolans personal och vårdpersonalen ...jodå det finns kvar inom mig .jag kan ju kontrollera det,men jag tänker jag är ju inte ensam om att ha gått där .finns nog de som inte kan kontrollera sin ilska när det gäller den felbehandlingen de gjort/gör än idag .jag ska med spänning läsa vidare ikväll .jag minns flera saker ,som jag tidigare förträngt.
jag kan nämna att när jag gick där,så fanns det några personer som jag -mot min vilja många gånger tvingades att umgås med .jag vet att det fanns 2 ,kanske till och med 3-4 st som man i dagens samhälle skulle kalla för pedofiler om jag skulle beskriva vad som hände .
det är nåt som du också såg.saker som hände där,trodde de att man skulle glömma och förlåta bara man talade ut om det.
det funkar inte riktigt så .
om du visste vad läkande denna bok var"

Känslan av att min bok är läkande värmer mig långt in i själen...

Snart dags för reportaget i "Social Qrage"!

2010-04-15T23:30:00.000-07:00

Igår blev jag påmind om att det snart är dags för reportaget i tidningen "Social Qrage", något jag ser fram emot. Reportaget kommer att publiceras den 2/6. Det var en fotograf som tog kontakt med mig och berättade att han ville fotografera mig för SKTF:s räkning.
Allt annat är klart inför publiceringen och det kommer att bli ett ganska stort reportage där man först berättar om min bok och Claudia Montecinos forskningsarbete om densamma men även Det aktuella hvb-hemmet har uttalat sig.
Min bok har ju fått en helt annan trovärdighet sedan Claudia gjorde sitt forskningsarbete om den: "Vägen mellan en pedagogik och arbetsmetod och dess omsättningar i praktiken". Syftet med studien var att "genom en diskursanalyls och ett dekonstruktivistiskt perspektiv beskriva och analysera Byskolans grundläggande antroposofiska läkepedagogik och arbetsmetod KBT. Att få en förståelse för hur dessa verkade i praktiken och belysa hur elever och personal föreställde sig och definierade varandra, och vilka positioner de intog genom detta. Hur elever och lärare upplevde vardagen, hur den strukturerades och hur arbetet organiserades på skolan. Hur eleverna strävade aktivit för att forma sin dagliga tillvaro. Slutligen hur lärare som tidigare har arbetat på skolan, samt före detta elever och nuvarande ledningspersonal väljer att framställa Byskolan idag, utifrån sin syn på skolans omdebatterade historia". Claudia har verkligen gjort ett bra arbete och hon har förhållit sig objektiv genom hela arbetet, vilket är bra både för mig och Det aktuella hvb-hemmet.

Jag ser naturligtvis väldigt mycket fram emot reportaget i Social qrage och ser det nog som det största som hänt sedan boken gavs ut. Det bästa är att detta reportage direkt träffar rätt målgrupp - de allra flesta som jobbar med socialt arbete i Sverige. Tidningen "Social Qrage" ligger nog i personalrummet på alla Socialkontor runt om i landet och även på alla högskolor som har socionomutbildning.
Jag ser själv min bok, tillsammans med Claudias forskningsarbete, som ett bra komplement i exempelvis socionomutbildningen och behandlingsassistentutbildningar. Jag tror det är ett utmärkt diskussionsunderlag när man kommer in på frågor som handlar om bemötande men även när det kommer till personalfrågor - vikten av att alla står på samma grund, har liknande utbildningar och framför allt - att all personal överhuvudtaget HAR genomgått en utbildning. Jag tror även att den kan vara användbar på befintliga arbetsplatser där personalen har olika syn på bemötande. Helt enkelt en bra utgång för diskussioner och analyser.

Jag hoppas verkligen att min bok, tillsammans med Claudias forskningsarbete kan verka som diskussionsunderlag i olika sammanhang för alla som, på ett eller annat sätt, jobbar med/kommer att jobba med våra utsatta barn. Det är en känslig fråga men den behöver lyftas upp till ytan!

Förra veckan fick jag ett samtal från en annan tidning. Förhoppningsvis blir det ytterligare ett tidningsreportage som träffar rätt målgrupp. Jag hoppas det...

Kepsar, skolplikt och "Ordning och uppförande"

2010-04-08T23:22:00.000-07:00

Igår tittade jag på UR:s program "Skolfront". Miljöpartiets Maria Wetterstrand och Skolminister Jan Björklund debatterade om "Ordning i skolan". Det var väldigt intressant och för min egen del tyckte jag Maria Wetterstrand vann debatten. Det är sorgligt tycker jag, att en skolminister verkar så inskränkt, som om han aldrig har satt sin fot i skolans värld. Han låter som någon som är född på 20-talet i mina öron. En som tror att skolan är till för de vuxna... Han har säkert en massa bra åsikter också men igår tyckte jag Maria vann med hästlängder. Han vill t ex införa betyg i ordning och uppförande - enligt mitt sätt att se det är det som att gå tillbaka till "Stenåldern". Bara ytterligare en sätt att tala om för de "stökiga eleverna" att de är dåliga och för de "duktiga" att de är så mycket bättre. De flesta som jobbar i skolan vet ju idag att det finns orsaker att stökiga elever är stökiga, t ex kan det bero på att eleven har en "diagnos" eller att eleven kommer från otrygga hemförhållanden. De flesta lärare i skolan kan också hantera det på ett bra sätt, även om det ofta saknas resurser. Hjälper man dessa elever på sikt genom att ge dem dåligt betyg i uppförande? Och hur långt in i livet förföljer det här betyget ungdomen?
De diskuterade också det här med kepsar i klassrummet - en het fråga, så het att man sällan diskuterar det i skolan. Själv är jag en sådan som inte ser kepsarna. Jag minns en gång när jag undervisade i spanska... Jag "gästspelade" i en årskurs 6 en gång i veckan på en skola här i Falun. I 40 minuter vistades jag i klassrummet och i slutet av lektionen kom deras ordinarie lärare in och det första hon gjorde var att börja härja runt i klassrummet för att dra av pojkarna deras kepsar. Hon lade verkligen ner energi på det! Och jag hade inte ens sett dem... Jag tänker liksom inte på det och det är väl därför jag inte förstår hur vissa lärare kan lägga ner så mycket energi på att få av eleverna kepsarna. Nåväl - det bör väl vara upp till varje lärare, anser jag men Jan Björklund vill helst skapa en regel som säger att kepsarna ska vara av i klassrummet. För mig skulle det kännas så konstigt... Beslutet skulle inte komma från mig liksom...
Summa sumarum så har de väldigt olika åsikter om detta våra kära politiker. Men det jag vill komma fram till är att jag satt och tänkte när jag tittade på programmet: "Tänk om ni visste vad som händer där ute". Här sitter man exempelvis och diskuterar om man får stänga av barn från skolan om de t ex mobbat eller misshandlat en annan elev. Eftersom det strider mot skolplikten så är det i de flesta fall inte tillåtet (möjligtvis om man ordnar med hemundervisning åt eleven). På hvb-hemmet där jag jobbade höll man barnen hemma från skolan som straff för att de inte hade uppfört sig och det var helt godtyckligt från ledningens sida. Personalen på elevhemmen var barnens ställföreträdande föräldrar så de fick minsann bestämma själva! Detta hände inte bara en gång under min tid där. Det hände gång på gång på gång. I mitt fall höll man barnen hemma från skolan i flera veckors tid eftersom man ansåg att barnen blev stressade och inte mådde bra då jag vägrade att använda deras bestraffningsmetoder i klassrummet. Även detta var helt godtyckligt från ledningens sida. Hur var det då med skolplikten?
"Ordning och uppförande" - hur ska man tolka det begreppet? Jag blev själv vittne till hur barnen "valde bort" i klassrummet för att de vickade på stolen eller satt och tittade ut genom fönstret för länge eller grävde i bänken efter en penna för länge eller satt i tanklöshet och böjde en linjal... Vad är "ordning och uppförande" för mig? För dig? Och vart går gränsen? Och vem ska kunna avgöra? "Har han skött sig?" var den ständiga frågan och mitt svar var alltid Ja! Utifrån de förutsättningar eleven har så har han "skött sig" exemplariskt! Allt detta handlar ju om ett samspel mellan den vuxne och eleven men vänder man på det och gör det till ett maktspel så blir det jobbigt - både för eleven och för den vuxna. Men det var allt det handlade om på det aktuella hvb-hemmet - MAKT! MAKT! MAKT!

Det aktuella hvb-hemmet på Socionomdagarna

2010-04-06T10:51:00.000-07:00

Det kanske var tur på något vis att jag aldrig anmälde mig till socionomdagarna...

http://www.socionomdagarna.se/sponsorer-och-utstallare/

Hade faktiskt tänkt hyra en liten monter för utställning. Det gäller ju att vara med för att nå ut med budskapet. Hade sett fint ut om vi hade blivit grannar.... På ena sidan väggen någon som står och berättar om hur fantastiskt det är på Dormsjöskolan och på andra sidan någon som berättar om fysiska och psykiska kränkningar, hot, ironi och utskällningar, outbildad personal, mutor... Undrar vem de skulle tro på i ett sånt läge?
Lycka till! Vi kanske ses i andra sammanhang!
Hälsningar NINA

Jag har en telefon...

2010-03-30T13:04:00.000-07:00

Nu har barn som är placerade på hvb-hem fått tillgång till gratis telefon till Socialstyrelsen om de behandlas illa. Telefontid 8-18:

http://www.sktftidningen.se/zino.aspx?articleID=13627

Om du blivit utskälld, ironiserad eller hotad - tryck 1
Om du blivit luggad - tryck 2
Om du blivit nedtryckt på marken - tryck 3
Om du blivit isolerad - tryck 4.... annars vänta!

Jag vill inte vara överkritisk men är det fler än jag som ser det paradoxala i det hela?

Ett barn blir väl placerad på ett hvb-hem för att få möta professionella människor? Barnet har misslyckats i skolan och hemma men nu ska det få komma till ett ställe där personalen verkligen kan sin sak. De ska vara experter på dessa barns beteende! Kommunerna betalar 1000-tals kronor varje dygn för varje barn som blir placerat där. Och vad betalar man för? Om man fick önska så borde den största delen av dygnskostnaden täcka kostnaden för spetskompetensen på det aktuella hvb-hemmet. Jag menar - det är väl det kommunerna betalar för... Men "just in case" så ser man nu till att barnen har tillgång till gratis telefonservice där det ska finnas personer som är vana vid att prata med unga och har erfarenhet av tillsynsarbete inom barnverksamheter. Men finns inte dessa personer på hvb-hemmet undrar jag då?

Ja, inte vet jag men jag tycker det är väldigt motsägelsefullt... Är man säker på att denna information når alla placerade barn och är man säker på att alla barn har tillgång till telefon och är man säker på att barnen får ringa? Och vad händer om telefontiden är slut? Och den sista frågan - vad händer om ett barn ringer? Vilka åtgärder sätts in? Sorry - men ni som har bestämt det här har nog inte sett verkligheten!

Men ok - jag får väl se det som är bra också... Kanske kan det rädda någon stackars krake från kränkande behandling. Kanske är det ett steg i rätt riktning...
Men jag väntar på nästa steg, steget "fullt ut" då samtliga barn som är placerade på hvb-hem möts av välutbildad professionell personal PÅ PLATS! Hur länge dröjer det?

Hur mycket har hänt på 70 år?

2010-03-24T13:32:00.000-07:00

Idag har jag fått en bok från en vän. Vännen heter Ulf Westerblad. Han är författare till boken "Barndomens långa skuggor". Ulf placerades på s k "sinnesslöanstalt" när han var barn...
Han har skrivit boken för att dokumentera och synliggöra en mörk del av vår moderna historia, som de flesta idag aldrig har hört talas om.
Jag bläddrar i boken...

Från Ulfs bok:
"Att straffa någon som gjort fel eller misslyckats var en naturlig del av behandlingen på barnhem och sinnesslöanstalter vid den här tiden"
I ett diskussionsforum på passagen kan man följa en diskussion mellan ungdomar som varit placerade på bl a "det aktuella hvb-hemmet" men även andra hvb-hem. En av ungdomarna skriver:
"sekt är var det är deras skola va skit dålig och man larvade sig på lektionerna så blev man hemskickat fick vilodag hela dagen med släkt lampa och persiennerna nerdragna så det va gålsvart i rummet och man fick inte gå ut från rummet då kom medarbeterna tvinga ner en i sängen igen..ock sen blev man misshandlad släng på golvet Fick nästan min arm bruten.."

Från Ulfs bok: "Isoleringen var ett litet rum på 2x3 menter, enda ljuskälla var ett fyrdelat råglasfönster i dörren. Efter ena väggen stod en säng, mer lik en brits med en tunn tagelmadrass på"
Från svt:s hemsida, publicerat 15 februari 2009:
Barn på det slutna ungdomshemmet Lövsta skolhem i Sörmland anklagar personalen för att använda isolering på upp till 24 timmar som straff, rapporterar SR Ekot.
Enligt Statens institutionsstyrelse, som driver Lövsta, sägs det att "avskiljning" bara användas några min- uter upp till en kvart. Maxgränsen på 24 timmar används bara i extrema undantagsfall.
På Lövsta kan barn som är 12 till 16 år bli isolerade först 24 timmar, sedan kan ett nytt beslut fattas om att de ska sitta 24 timmar till.

Från Ulfs bok:
"Att bli bestraffad med kalldusch var oerhört förnedrande"

Från passagen:
"man blev tvingad att äta vissa rätter som man inte tyckte om
och vägrade man så fick man straffligga i sängen och var man "hispig"så fick man stryk t,es smisk, örfil,luggad,iskall dusch, inlåst i mörkt rum "

Det Ulf berättar hände på 1940-50-talet. Det som passagens ungdomar berättar om hände 1970-2000 och SVT:s berättelse om isolering hände 2009.
Min bok beskriver ett hvb-hem i Sverigen år 2004. Jag har skrivit boken för att dokumentera och synliggöra en mörk del av vårt nuvarande samhälle, som de flesta idag inte vet något om...

Troschockernas seger

2010-03-19T08:43:00.000-07:00

Jag är förvånad över tystnaden! Media går ut och berättar om att barn som är placerade på hvb-hem inte får den skolgång de är berättigad till. Granskningar görs där det gång efter gång bekräftas att många av våra hvb-hem inte bedriver tillförlitlig verksamhet. Ungdomar berättar den ena historien efter den andra om hur de blivit behandlade. Men allt detta liksom drunknar i det övriga nyhetsflödet. Men det är klart - man får ju förstå att "troschocker" och Laila Bagges och Niklas Wahlgrens bröllop är viktigare. För att inte tala om hur efterfesten på Let´s dance förlöpte och vem som grät och inte grät. *suck* Ibland undrar man...

Om man "googlar" på hvb-hem får man ganska många träffar - närmare bestämt 173 000 stycken. Många av dessa handlar om att det är illa ställt på de flesta hvb-hem (men det finns även positiva berättelser). Vissa inlägg/sidor är flera år gamla och vittnar om att Länsstyrelser "både här och där" framför "allvarlig kritik" mot olika hvb-hem. Några personer försöker göra sig hörda genom att gå till media. Här är ett exempel av många (publicerat för 3 år sedan):
http://www2.unt.se/avd/1,1826,MC=77-AV_ID=884117,00.html

Rapports stora granskning är väl det som gett mest genomslagskraft hittills. Heja Rapport! Jag hittade den här länken som jag faktiskt inte sett tidigare (jag vet inte vilket datum detta publicerades men det borde varit EFTER skolinspektionens granskning - alla ni som brukar slänga er på telefonen så fort ni hör ordet hvb-hem... Varför ringde ni inte?:)).

http://svtplay.se/v/1922976/rapport/barn_tycker_till_om_hvb-hem

Jag tycker det är jättebra att man äntligen pratar med BARNEN! De, om några kan väl berätta om hur de upplever sin situation (om de vågar). Men det kan ju också vara väldigt svårt för ett barn att berätta - lika svårt, om inte svårare än vad det är för en vuxen. Det är kanske lätt att känna sig illojal och som en svikare. Man kanske upplever att det finns personer i personalen som är bra och dessa personer vill man ju inte "sätta dit". Man kanske också upplever att det finns vissa saker som är bra, som t ex att man ofta får åka iväg på utflykter och delta i mycket aktiviteter och då kanske man i första hand inte vill lägga fokus på det dåliga. Många barn kanske inte ens förstår att de blir kränkta. Många barn tror säkert också att de vuxna alltid vet bäst. Det finns många aspekter på detta men jag tycker ändå att det är positivt att barnen får komma till tals.
En bra idé tror jag vore att prata med dem som är ungdomar idag och som nyligen varit placerade på hvb-hem, låt säga under 2000-talet. Dessa ungdomar har oftast hunnit få en verklighetsbild där de förstår vad som hände (jag har pratat med många av dem). De känner heller inte samma lojalitet för stället som de gjorde när de bodde där. De har kanske lättare att öppna sig än de som fortfarande bor kvar.
Dessa ungdomar som var placerade i början av 2000-talet har nog den sanna bilden av hur det fungerar även idag år 2010. Jag tror inte mycket hinner förändras på 10 år... tyvärr får man väl lov att säga.
Men som sagt! Positivt Maria Larsson och Fredrik Malmberg!

Ytterligare information om detta kan du läsa här:
http://www.barnombudsmannen.se/Adfinity.aspx?pageid=7639

Checklista för kommuner

2010-03-14T11:31:00.000-07:00

Hittade denna artikel, skriven av "Sveriges kommuner och Landsting" publicerad 2010-02-22. Alltid något:

Checklista för upphandling av HVB-hem
– Självfallet har alla barn, också de som går på HVB-hem, rätt till likvärdig utbildning av hög kvalitet. Därför tar vi under året fram en checklista som stöd för kommunerna vid upphandling av HVB-hem, säger Sabina Wikgren Orstam, sektionschef på Sveriges Kommuner och Landsting.

SKL tycker att det är bra att Skolinspektionen uppmärksammar frågan om undervisning vid hem för vård eller boende. Många kommuner har till SKL själva lyft fram svårigheterna med att samordna en verksamhet mellan dels socialtjänst och skolförvaltning i elevens hemkommun, dels med de förvaltningar i kommunen där eleven bor samt med HVB-hemmet.

– Både var huvudansvaret ska ligga och själva regelverket behöver bli tydligare. Den nya checklistan kommer att ge förutsättningar för socialtjänsten i hemkommunen att ställa tydligare krav på HVB-hemmets ansvar, också inom utbildningsområdet, säger Sabina Wikgren Orstam, chef på sektionen för vård och socialtjänst SKL.

Barn och ungdomar som vistas på HVB-hem har inte sällan flyttat mellan flera skolor, kommuner och boenden. God dokumentation av tidigare studier och individuella utvecklingsplaner är värdefullt för alla elever och i synnerhet dessa barn och unga.

– Ansvariga tjänstemän och dessa elevers enskilda lärare måste både dokumentera och efterfråga tidigare dokumentation. Att snabbt komma igång med studierna är både en rättighet och skapar möjligheter att komma ur mer destruktiva beteenden, säger Per-Arne Andersson, chef för avdelningen Lärande och arbetsmarknad på SKL.

Om ett samtal...

2010-03-09T13:00:00.000-08:00

Jag vill berätta om ett samtal jag hade ikväll. Jag har haft lite kontakt med en person "mail-ledes" som har jobbat på ett hvb-hem (alldeles nyligen), faktiskt ett antroposofiskt sådant, liksom "det aktuella hvb-hemmet" där jag jobbade. Jag vill fortsätta att hålla mig "neutral" i fråga om detta fenomen, där vuxna (utan adekvat utbildning) kränker barn, beror på antroposofiska tankar eller ej. För mig handlar det om utbildning och kunskap. Det är min absoluta ståndpunkt i frågan (även om jag i och för sig kan konstatera att det inte är överrepresentativt med adekvat utbildad personal på antroposofiska hvb-hem, men ej heller på andra hvb-hem...) Lustigt - den här personen som jag pratade med hade faktiskt stött på verksamhetschefen "på det aktuella hvb-hemmet" där jag jobbade - ni vet, den som mutade mig med pengar om jag lovade att vara tyst om det jag hade sett och hört. Jag bad personen i fråga att hälsa från mig...
Nåväl, här är personens berättelse:

"Det var helt fruktansvärt! Jag har mått så dåligt! De släpade små pojkar, 8-10 år - uppför trappor, låste in dem i rummen och lät dem sitta där och skrika. När jag frågade om jag fick gå in så fick jag till svar "Låt honom sitta! Han är manipulativ. Han ska lära sig!". Till slut när jag "fick" gå in så fann jag en arg, ledsen och förtvivlad pojke som kastade saker omkring sig och grät. Men jag satte mig lugnt ner på sängen och väntade en stund. Sedan tog jag upp en nalle från sängen och höll den i min hand. Jag lät nallen prata: "Hej!". Till en början hörde inte pojken den men när jag upprepade det så lugnade han sig och svarade "Hej...". Nallen fortsatte "Vill du prata med mig?. Pojken svarade "Ja..." Svårare än så var det inte. Han är ju ett barn!

Sedan var det jättekonstigt vid alla måltider, bara en massa hot. Det sades i och för sig inte i en "ond ton" utan mer lugnt och sansat men bestämt: "Om du flippar ur nu åker du upp på ditt rum! Skärp dig nu! Jag vet att du är ledsen för att din mamma inte kommer imorgon men nu får du skärpa dig!" Om något barn vågade säga ifrån blev svaret: "Vi ska ha en trevlig ton här annars får du gå upp på ditt rum!" Och man ville gärna offentliggöra barnens tillkortakommanden så man diskuterade gärna det under måltiderna så att alla kunde höra. "Du skötte dig inte så bra under förra lektionen..." Jag var med under en lektion en gång. Läraren blev skitförbannad på en elev, skrek och härjade och tog tag i nacken på pojken och föste ut honom... Det är klart att man kan bli arg men man måste ju förhålla sig professionell i en sån situation - visst kan man riva ifrån men man måste ändå sansa sig någon gång... Jag tog upp det här med personalen och sa att jag skulle gå till ledningen men vad tror du ledningen sa? Jo, det här får du själv ta upp med den berörda personalen. Men till slut fick jag till ett möte där jag hade en kollega med mig som hade upplevt liknande saker. Även en representant från Socialen var med... hon var helt chockad och lovade att ta upp det här med sin överordnade. Även psykologen som jobbar där var med vid mötet men han verkade inte alls förstå mitt budskap för när jag frågade vart den fria leken hade tagit vägen svarade han: "Den fria leken? tja, det var en bra fråga..." Det har gått lång tid nu och inget händer... Jag vet inte vad jag ska ta mig till! Fattar inte vad allt det här handlar om men det är väl grupptryck, kåranda, kultur och en attityd om att man inte vill ta in kunskap utifrån. Alla håller varann bakom ryggen! Jag har mått så dåligt - gråtit och skrikit men nu är jag mest arg. Jag har skickat mail till Socialsekreteraren, även berättat om dig Nina och din bok men inget händer... Jag sa till socialsekreteraren - "Ska vi sitta om 60 år igen och höra alla dessa berättelser om hur barn hade det i början på 2000-talet? Ska vi starta utredningar igen då och staten ska betala en massa pengar till dem som varit utsatta? Varför görs det inget? Jag känner mig helt maktlös! Och det pratas om det här stället må du tro - alla vet hur det är men ändå får det pågå år ut och år in!"

Efter samtalet var jag så upprörd. Jag berättade om samtalet för min man. Han blir lika upprörd och fattar ännu mindre än jag varför inget händer. "Vad ska man göra?" säger jag till min man. "Ja men... skriv ett brev till Reinfeldt och låt alla dem du har pratat med skriva under med sitt namn!" säger min man som alltid hittar "enkla" lösningar på problem. Först skrattade jag men nu börjar jag fundera... Kanske man skulle skriva till Reinfeldt... Men hjälper det? Knappast... Men jag vill ändå göra en liten efterlysning här i min blogg. Ni som upplevt det här som anställd, ni som reagerat över psykiska och fysiska kränkningar på hvb-hem (antroposofiska eller ej), hör av er till mig! Kanske brevet till Reinfeldt inte är sån dum idé ändå...

Fuskbyggare och Fuskinstitutioner

2010-03-04T23:35:00.000-08:00

Såg ni "Fuskbyggarna" häromkvällen? Visst är det helt horribelt att människor utan kunskap skor sig på andras bekostnad!! Förstör en hel familjs tillvaro för att tjäna pengar! Och dessutom har mage att stå och säga inför kameror och den drabbade familjen att "Vi har inte gjort något fel!" och till och med ange den drabbade familjen som referens när han pratar med en ny kund! Visa upp en fin yta som därunder är en katastrof! (Det är väl ingen som har undgått att förstå vart jag vill komma?)*ler*
Denna fuskbyggare hade inte gjort många rätt - putsat fasaden utan luftspalt, vilket gör att fukten inte har någonstans att ta vägen, dragit rör genom fönster och ventiler, murat in ett rör som kom upp ur marken i väggen så locket inte gick att sätta på, satt över ett tält över huset som visade sig läcka osv.
Familjen hade betalat dyra pengar för att få detta gjort och förlitat sig på att byggaren och hans anställda hade den kunskap som krävs för att bygga ett hus. Det är väl klart att man gör!
Mitt i byggandet går företaget i konkurs och familjen lämnas med ett hus som är ett enda kaos. Skulder upp över öronen och ett hus som är i större renoveringsbehov än innan renoveringen startade!
Men det är klart att konsekvenserna av okunskap blir förödande. Taket läcker, ventilationen fungerar inte, det drar från alla håll och kanter, elen i huset är livsfarlig. Och till slut händer det oundvikliga - hela den fina fasaden spricker och allting uppenbaras.
Någon som tycker att jag drar konstiga paralleller? För mig är det ganska uppenbart! Men det är klart, det finns en viktig skillnad. Ett hus kan man ju faktiskt riva och sedan bygga upp igen.
Ser fram emot TV4:s nya satsning "Fuskinstitutionerna"!

Hallandshem går fria (eller Vem tror på ett barn?)

2010-02-28T01:18:00.000-08:00

Jag tror Socialstyrelsen har blivit manipulerade:
http://hn.se/nyheter/omkretsen/1.746865-granskningen-av-hallandshem-far-kritik

Man blir mörkrädd!"Robin" och "Marcus" som har bott på Hallandshem (men som rymde för de stod inte ut med kränkningarna de blev utsatta för) har inte ens blivit tillfrågad i ärendet! Socialstyrelsen har kommit fram till att behandlingshemmet "präglas av värme och humor" - behjärtansvärt!

Trots att "Robin" har suttit i timmar och berättat om kränkningar tror man mer på föreståndarens och personalens berättelse. Ska det vara så svårt att förstå att det krävs enormt mycket för ett barn/ungdom att ta kontakt med myndigheter för att berätta att man blir utsatt för kränkningar av vuxna människor. Hur ska "Robin" känna sig nu? Vem tror på honom? Jo, Robin (om du läser det här). JAG TROR PÅ DIG!! Och du har gjort rätt, det kan ingen ta ifrån dig! Du har gjort det du SKA göra - det är viktigt att du känner det i hjärtat!

På hvb-hemmet där jag jobbade tog man ofta emot studiebesök. Det var personal från Socialstyrelsen och andra myndigheter, lärare från skolor i andra kommuner, studerande, högt uppsatta politiker o s v. Jag minns att de "dukade upp" inne i biblioteket och berättade om deras "fantastiskt verksamhet" - många jag känner har varit där på studiebesök och verkligen låtit sig luras av deras fina "utsida". Jag hade lust att gå in i biblioteket och ställa mig och skrika: "TRO INTE PÅ DEM - DET ÄR LÖGN FRÅN BÖRJAN TILL SLUT!". Så jag vet "Robin" att de är mästare på att manipulera - att visa upp sitt fina skal! Men under ytan ser det helt annorlunda ut, där kränks barnen till höger och vänster - både psykiskt och fysiskt!

Peter Andersson-Pilz som var en av dem som berättade i radioprogrammet "Kaliber" om kränkningarna har berättat för mig att varken Socialstyrelsen eller Länsstyrelsen har pratat med honom eller de två andra anställda som också medverkade i Kaliber. Jo, ni läser rätt - DE har inte blivit tillfrågade under utredningen!

Så..... det som "Robin" och Peter Andersson-Pilz har berättat är inte värt någonting! Myndigheterna lyssnar mer på föreståndaren och hans kollegor som håller honom om ryggen! Man undrar ju... Ja, allvarligt - jag undrar väldigt mycket.... Jag tänker på allt från mutor till "svågerpolitik". Eller är det bara så enkelt att det bor en latmask i myndigheterna?
Jag känner mig helt... tom. Hur ska då "Robin" känna sig? Och Peter? Men om det kan vara någon tröst för er - jag tror på er till 100%! Jag har sett det här på så nära håll - vet hur ledningen skyddar de anställda, hur de manipulerar både myndigheter, föräldrar och varann! Vet hur lite man lyssnar på barnen! Vet hur det känns när man själv tror man håller på att bli tokig! Vet hur det känns att känna sig totalt maktlös! Vet hur det känns när frustrationen nästan kommer ut genom öronen! Vet hur det känns att beskriva något som nästan är obeskrivbart! Jag vet hur det känns att inte bli trodd men ge aldrig upp Robin, Markus, Peter och alla andra som försöker berätta sanningen! En vacker dag kommer den fram!

Blogaward

2010-02-25T13:42:00.000-08:00

Jag är mycket stolt! Min blogg har fått en blogaward från en av mina läsare! Utmärkelsen lyder "för ett ämne i tiden". Här är beviset:

Denna ska jag nu skicka vidare till 7 stycken andra bloggar som jag tycker är värda priset. Om du är en av dem, så kopierar du bara bilden på pokalen och lägger den på din sida. Sedan skickar du i din tur den vidare till 7 stycken andra och lämnar ett meddelande i deras blogg. En glad, kul och positiv sak som visar att du är en bloggare värd att läsa, samt ett sätt att se till att andra som läser din blogg får nya intressanta bloggar att följa. Samtidigt ska man berätta sju saker om sig själv, som man inte tidigare berättat på bloggen. Här har ni dem...

1. Jag är en jäkel på att skriva sångtexter.
2. Jag har spelat SM i biljard!
3. Jag anser själv att jag har svårt att göra mig hörd i många sammanhang.
4. Jag äger på Karaoke! Utmana mig!
5. Jag blir lätt uttråkad.
6. Jag är sjukligt rädd för vatten (eller rättare sagt för drunkningsdöden)
7. Jag är en hopplös ateist.

Jag ska nu nominera 7 bloggar:

1. Tänkvärd: http://thewitch.se/
2. Stark och färgglad: http://www.alltforforaldrar.se/vimmelmamman
3. Poetisk och Falu-Färg-Stark: http://www.marcusbirro.se/bloggen
4. En varm blogg som går rakt in i hjärtat: http://amstrams.blogg.se/
5. När man vill skratta åt "värdsliga" ting: http://www.argalappen.se/
6. Gripande: http://ludmilla.se/
7. Alldeles fantastisk: http://busungar.krogh.se/

Tack du underbara bloggläsare som nominerade mig!
Varma Kramar Nina Cernold

Skolinspektionens granskning, kbt, pedagogik, och forskning

2010-02-23T12:17:00.000-08:00

Lyssna på Radioinslag P3 22/2:
http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=1646&artikel=3459581

Skolinspektionens granskning av skolan på våra hvb-hem visar att 1 av 131 ger barnen tillräcklig undervisning. Jag saknar rapport från "det aktuella hvb-hemmet". I rubrik 4.1 i rapporten kan man läsa att "Alla kända hvb-hem som bedriver särskild undervisning är granskade" och att man "förhoppningsvis har identifierat så gott som samtliga hvb som bedrivs i privat regi". Sorry men ni missade ett (för visst räknas väl ""Stiftelse" som "privat regi"?)!

Nåväl.... Barnombudsmannen kräver nu att granskning görs av landets samtliga hvb-hem. Samma dag som Skolinspektionen släppte sin rapport skickade BRIS och Barnombudsmannen ut en folder till alla HVB-placerade barn och personal som jobbar med dem om vilka rättigheter barnen har, vad vuxna får göra mot dem och vart de kan vända sig. Man får ju bara hoppas att de (barnen) har/får möjlighet att ringa...

Att skolan kom i andra hand var ganska tydligt där jag jobbade. Vården bestämde allt - allt från klassammansättningar till vad eleverna fick och inte fick göra i klassrummet.
Claudia Montecinos har gjort ett forskningsarbete på min bok. Hon pratar i sitt arbete om en "lärardiskurs" och en "vårddiskurs". Vården med KBT (en misstolkad sådan enligt mitt sätt att se det) som "behandlingsmetod" blev den diskursiva strukturen som verkade på skolan genom vilken man uttryckte ett slags förebyggande arbetssätt med ramar och regler.
Och Gud nåde den som vågade sätta sig emot det med pedagogiskt "dravel". På det viset blev klassrummet inte lärarens, inte barnens utan vårdassistenternas.(obs! Bloggarens inlägg - ej forskarens).

Claudia skriver vidare:
Detta kan ha att göra med personalens uppfattning av elevernas beteenden och den teori som kan ha utvecklats om vad eleverna behövde hjälp med. Att personalen därför menade att eleverna mådde bra av regler och ramar. Uttrycket ”där valde du bort” blev ett centralt verktyg som man använde sig av inom den diskursiva strukturen för att eleverna skulle hållas inom de bestämda ramarna och reglerna. Vårddiskursen intog ett tolkningsföreträde i arbetet med eleverna och fick därmed en hegemonisk position då dess åsikter om hur man skulle arbeta med eleverna och bedriva KBT fick en normerande position i skolan.

OBSERVERA att Claudias forskningsarbete är helt objektivt men i sammanhanget känns det relevant att lyfta fram ovanstående citat. (Forskningsarbetet går för övrigt att beställa genom www.internatet.org)

"Christoffer" som medverkade i P3 säger i radioinslaget "Vi hade ingen skolplikt!"
Jag förstår precis vad han menar. Jag fick flera gånger erfara att man straffade barnen genom att hålla dem hemma från skolan. "Han har gjort ur för sig så han kommer inte till skolan idag!". "Det blir ingen skidåkning på idrotten idag för xx - har inte skött sig!" Vad vi lärare ansåg om det var inte ens relevant i sammanhanget. Skolplikt? Vad är det?

Det är på tiden med granskningar!! Men den stora frågan är - Vad händer sen?

Rapporten från Skolinspektionen

2010-02-22T12:53:00.000-08:00

Här finns hela rapporten från Skolinspektionen.

http://www.skolinspektionen.se/hvb-rapporter

Inslag i Radio

2010-02-22T01:31:00.000-08:00

Endast 1 av 31 granskade hvb-hem får godkänt av Skolinspektionen. Följ länk för att läsa mer:

http://www.sr.se/sida/Artikel.aspx?ProgramId=1646&artikel=3459581

Granskningar, pedagogik, utbildning (och radio).

2010-02-17T12:55:00.000-08:00

På måndag får vi veta vad Skolverket kommit fram till i sin granskning av skolan på 40 av landet hvb-hem. Jag väntar med spänning!
Min egen upplevelse som lärare på det aktuella hvb-hemmet är ganska svår att beskriva - det var... kaotiskt! Några styrdokument såg jag över huvud taget inte röken av under min tid där och ont om utbildade lärare var det gott om:). Jag vet inte exakt hur många vi var i lärarkollegiet, men gissningsvis runt 12 stycken. Av dessa 12 var inte ens hälften högskoleutbildade. Det är ganska beklämmande...
Betänk... i en kommunal skola är det specialpedagogerna som träder in när skolan inte fungerar för en elev och det handlar ofta om utåtagerande pojkar som behöver stöttning både i sitt lärande och socialt. Specialpedagogens roll är även att handleda oss "vanliga lärare". Det krävs alltså spetskompetens för dessa barn... ok... Men om ca 35 pojkar som behöver spetskompetens hamnar på en "institution" - borde inte det betyda att lärarkollegiet borde bestå av ENBART specialpedagoger? Eller åtminstone merparten av dem borde väl ha en specialpedagogisk utbildning? Eller har jag fel? För mig går i alla fall inte ekvationen ihop (men jag har i och för sig aldrig varit särskilt bra på matte).
En annan företeelse som var komplicerad var att assistenter från vården alltid fanns med i klassrummet och med dem deras "behandlingsmetoder". Detta var fullt accepterat från ledningen... Den minsta lilla "olydnad" så hade eleven "valt bort"! Det var väldigt svårt att praktisera sina pedagogiska kunskaper i klassrummet eftersom man som lärare inte hade mycket att "komma med". Klassrummet var inte mitt och allra minst barnens - det var assistentens.
En mycket knepig situation som, enligt mitt sätt att se det, var ohållbar.

Huruvida undervisningen höll kvalitet är jag inte rätt "man" att uttala mig om - ovan beskrivna är ju mina upplevelser av situationen "som sådan". De gånger jag deltog i andra lärares klassrum reagerade jag över att mycket var "gammalmodigt" som diktamen, bänkar i raka led, "sitta stilla och jobba", inte ifrågasätta o s v. Helt raka motsatsen mot hur man jobbar i den kommunala skolan. Men jag var nog inte anställd tillräckligt länge för att hinna se utvärderingar (för såna fanns väl?) eller uppfatta vad och hur man egentligen jobbade med under lektionstid i andra lärares klassrum. Själv blev jag ju fråntagen eleverna (med ledningens godtycke) då vården ansåg att jag var olämplig att bedriva undervisning (efter 4 års högskoleutbildning och 12 års erfarenhet).
Pedagogiken lydde under Waldorf, en pedagogik som blivit omdiskuterad på senaste tiden. Många säger att kunskapsnivån ligger lågt och att elever som gått waldorf har svårt att hänga med i en "vanlig skola". Men jag väljer att inte ha åsikter här (inte uttalade i alla fall) - mitt fokus ligger på utbildning. ALLA BARN HAR RÄTT TILL UTBILDADE LÄRARE!!!
Eller hur är det nu då?
Jag väntar med spänning på måndagens rapport från skolverket!!

PS: Jag fick ett samtal från Radio (P3) idag...

Äpplen och Päron

2010-02-07T09:33:00.000-08:00

Jag fick en intressant respons på mitt inlägg "Skillnad på kunskap och kunskap". I inlägget jämför jag personer utan utbildning som jobbar med utsatta barn med exempelvis läkare, brandmän eller advokater. Jag menar att det är jämförbart medan personen som ville kommentera menar att man inte kan jämföra det. "Det är som att jämföra äpplen med päron" skriver han. Av någon anledning så fungerade det inte att lägga in kommentaren så jag skriver in den här istället. Reflektionen är intressant:

"Det går inte att jämföra på det sättet, det är som att jämföra äpple med päron och att något av det ska vara bäst. Läkare får utbildning i att skära i människor, Jurister får utbildning i att kunna lagboken, men människoarbetare får ingen utbildning i att förstå hur det är när det är svart på insidan, när man står i in mörk brunn och ser människor som tittar ner på en och slänger ner ett rep, en stege, mat osv när man inte kan använda sina händer för att ta emot och sedan säger de "nu är min arbetstid slut så nu går jag för jag behöver ett privatliv och utbildar mig så att jag kan få lite beröm för mina uppoffringar". och där står jag och ingen stannar kvar och har medkänsla och förståelse med mig så att jag kan bota mig själv och komma ur mitt helvete. Jag har träffat många socionomer och socialpedagoger och ingen har förstått det, förstått vad kommunikation är, vad det vill säga att stanna kvar och låta mig komma ur min skit själv, så jämför inte med läkare och jurister, det går inte. Än finns det ingen utbildning i medkänsla och förståelse för en människa som är i helvetet".

Jag förstår någonstans vad personen menar men jag vill ändå hävda att utbildning är viktigt. Visst finns det personer som är utbildade som inte alls är lämpade för jobbet och vice versa men är det försvarbart att driva en institution utan utbildad personal? Någon har sagt att det är lättare att starta ett hvb-hem än att starta en korvkiosk. "Vem som helst" får starta och driva hvb-hem... Då tycker jag att det har gått fel någonstans.
Och om man inför en behandlingsmetod - typ KBT så anser jag att en gedigen utbildning i den aktuella behandlingsmetoden är ett måste. Hur ska man annars kunna tillämpa den på rätt sätt?
Att fel människor är på fel platser kommer vi nog aldrig ifrån men det kan aldrig vara försvarbart att driva verksamheter utan utbildad personal. Eller?

Empati och förståelse må var medfödda "anlag" men kunskap kan väl aldrig vara fel?

"Barndomens långa skuggor"

2010-01-31T09:59:00.000-08:00

I lördags läste jag i "Pralin" om Ulf Westerblad. Han är författare till boken "Barndomens långa skuggor". Jag blir så oerhört illa berörd... En liten kille som blir fråntagen sin barndom, skickas till Sinneslöanstalt - en anstalt för "obildbara". Dit skickas han vid två års ålder - till Näs vårdhem i Södra Dalarna.

Ulf säger: "Det handlade om förvaring och disciplinen var stenhård!
De flesta har ingen aning om vad som försiggår på de olika anstalterna. De var ofta placerade långt ut på landet, en sluten värld där ingen hade insyn"
Känns det igen?...
Han fortsätter: "Bestraffningar hörde till vardagen. Luggningar och örfilar, iskalla duschar, inlåsning..."
Känns det igen?
"Ulf råkade särskilt illa ut, eftersom han protesterade och gjorde motstånd".
Känns det igen?

Som tur var fanns det en föreståndarinna på hemmet som tog sig an Ulf. Hon började prata med honom, ta med sig honom ut.
Efter ett par veckors observation visade det sig till slut att Ulf var helt frisk och normalbegåvad.

Vad händer med en människa som får utstå den här formen av behandling?
Ulf berättar att han led av fruktansvärd ångest och att han har fått kämpa med ett alkoholmissbruk...

En dag när han sparkade boll med sitt barnbarn, som då var 4 år, blev bilden väldigt tydlig.... Tänk om det varit han (barnbarnet) som råkat ut för det Ulf själv fick vara med om...

Ulf är en av dem som har fått berättat sin historia i samband med den stora vanvårdsutredning som gjorts nu om fosterhemsplacerade barn under 1900-talet.

Utdrag ur boken:
"isoleringen var ett litet rum på 2x3 meter, enda ljuskällan var ett fyrdelat råglasfönster i dörren. Efter ena väggen stod en säng, mer lik en brits med en tunn tagelmadrass på. Där fick jag ligga helt ensam "ligga på straff", dag och natt i flera dygn. Paniken gjorde att jag ofta slog besinningslöst på dörren. Det sågs inte med blida ögon att väsnas i isoleringen. Man skulle underordna sig och ta sitt straff."

Ni kanske anser att jag överdriver men jag kan inte låta bli att dra paralleller till det aktuella hvb-hemmet där jag jobbade. Och det finns fler exempel... Anställda på institutioner som lyder under SIS (Statens Institutionsstyrelse) har trätt fram och berättat om psykiska och fysiska bestraffningar och till och med isolering.
Det som Ulf beskriver i sin bok pågår fortfarande i Sverige på 2000-talet.. Jo, jag vet - det finns hvb-hem som fungerar men enligt mitt sätt att se det finns det alltför många som inte fungerar. På 2000-talet i välfärdslandet Sverige borde en noll-tolerans infunnit sig för länge, länge sen! Men ibland känns det som vi har en lång väg att vandra...

Skillnaden på kunskap och kunskap?

2010-01-26T13:09:00.000-08:00

Idag hade vi en intressant "diskussion" på jobbet. Jag jobbar som coach och idag hade vi en gruppträff där vi kom in på det här med utbildning... En av kvinnorna i gruppen hade sökt ett jobb där man skulle jobba med "vilsna" ungdomar. Hon var lite upprörd då hon hade sökt jobbet men inte fått det med motiveringen "Du är inte utbildad! Vi vill helst anställa någon med högskoleutbildning - socionom, socialpedagog eller liknande". Den här kvinnan, som är en väldigt trevlig och sympatisk person, tyckte att det var fel då hon ansåg att hon hade så mycket erfarenhet - hon hade ju egna barn och hade många personer i sin närhet som hade "problem" och de kom ofta till henne för att rådfråga. Hon tyckte det hade gått lite "överstyr" vad gäller det här med utbildning och ansåg att hon hade i princip lika stor rätt att konkurrera om jobbet som en utbildad har. Vi var ganska många i gruppen som satt och diskuterade frågan och det var många som kom med intressanta synpunkter. Jag berättade min syn på saken och berättade också att jag hade jobbat på ett ställe där det fanns många som var outbildade och att det fick ödesdigra konsekvenser. Men den här kvinnan var väldigt fast besluten att hon var "minst lika bra att bemöta barn som en outbildad". Och självklart - hon kanske har rätt! Hon kan ju faktiskt vara "skapt för" att bemöta barn - hon kanske har en enorm empatisk och pedagogisk förmåga som en utbildad inte kommer i närheten av...
Men (som Tony Irwing säger).... Jag har så svårt att köpa resonemanget och jag förstår inte att så fort det handlar om att jobba med barn så är "den allmänna uppfattningen" att det inte är så märkvärdigt noga med utbildning. Man anser att man har lärt sig det man behöver "i livets skola" och man har egna barn och man har haft en dålig barndom själv så man vet hur det känns o s v.
Jag anser att, om vi ska förbise det här med utbildning så kan vi lika gärna slopa hela utbildningssystemet. Vad ska vi med kunskap och utbildning till?
"Alla våra kirurger här på sjukhuset är inte utbildade men "Dr Andersson" har alltid varit intresserad av människokroppen och han har dissekerat hundratals grodor. Han har faktiskt gjort en och annan lyckad operation!" eller "Alla våra brandmän är inte utbildade men Calle har alltid varit intresserad av eld (han är förresten gammal pyroman) och de har faktiskt lyckats med att släcka en hel del bränder..." eller "Alla våra advokater här på byrån är inte utbildade men Christer har suttit med i så många rättsmål (fast på "andra sidan då förståss, ha ha") så han har väldigt mycket erfarenhet... och han har tagit väldigt många brottslingar i försvar"! o s v
Kan någon förklara för mig - Vad är skillnaden?

2010-01-17T11:18:00.000-08:00

I februari kommer reportaget om min bok och Claudia Montecinos forskningsarbete i tidningen "Social Qrage".

Genom journalisten Torbjörn Uhlin har jag fått veta att reportaget är förhållandevis stort och att det kommer att bestå av tre "delar".
1. Socialstyrelsens uttalande angående deras granskning av landets hvb-hem med expertutlåtande.
2. Min berättelse utifrån boken.
3. Claudia Montecinos forskningsarbete om min bok.

Jag antar att största anledningen till att det fokuseras så pass mycket på detta ämne är att det kom fram så oerhört mycket angående missförhållanden på hvb-hem under förra året. Flera anställda vågade plötsligt avslöja bevittnade kränkningar. Ungdomar (som blivit vuxna) som har bott på hvb-hem vågade också träda fram med sina berättelser. Berättelser om att kränkningar och missförhållanden i allra högsta grad fortfarande förekommer - på 2000-talet!

Orsaken är, enligt min teori, att det rekryteras outbildad personal i syfte att "spara pengar" (även om man nu kanske börjar förstå att man biter sig själv i svansen). Det håller liksom inte längre... Man kan inte bedriva den här typen av verksamhet i vinssyfte - då får man byta bransch...

Men vem/vilka bär EGENTLIGEN ansvaret för det som varit (för nu börjar en förändring ske). Är det personalen på hvb-hemmen? Är det ledningen på hvb-hemmen? Är det kommunerna? Är det Socialstyrelsen? Är det Länsstyrelsen? Är det politikerna?
En sak är i alla fall säker - det är inte barnens/ungdomarnas fel men det är DE som har hamnat i kläm!

Jag vet att många barn som kommer från trasiga hemförhållanden ändå har haft det "bättre" på dessa hvb-hem än vad de kanske hade haft hemma - Men det hjälps inte - valet ska inte behöva stå mellan "pest och kolera"! Med tanke på vad kommunerna betalar för placeringarna ska de ha det skamligt bra och bli bemötta av professionella människor som kan sin sak. Det räcker inte att EN i personalen är utbildad - den riskerar ändå att bli kvävd av personer som tror sig veta bättre.
Jag vet att det finns eldsjälar och personer som inte är utbildade som gör ett kanonjobb men det räcker inte! Vi måste kräva 100% utbildad personal på våra hvb-hem!

Artikeln i Qrage är kanske ett litet frö till förändring... Socialstyrelsens utredning ytterligare ett, Rapports granskning av landets hvb-hem ännu ett, men viktigast är att alla som bevittnar eller själva blir utsatta för missförhållanden vågar berätta. Det är först då en förändring kan bli till...

En berättelse av en anställd på Nereby Skolhem

2010-01-10T06:38:00.000-08:00

Det finns fler än jag som reagerar (och skriver). Nedanstående text är författad av Martin Oscarsson. Han jobbade under en kort period som lärare på Nereby Skolhem, som lyder under Statens Institutionsstyrelse . Han reagerade starkt över personalens behandling av ungdomarna. I radio berättar han om sina upplevelser.

Jag håller verkligen med Martin i hans slutord:
"Att döma av olika avslöjanden i radion så uppmärksammas förhållandena inom ungdomsvården idag, och förhoppningsvis kommer dessa brister snart att vara ett minne blott från en tid då ”hårda tag” var lösningen på alla problem."

För visst är väl detta decennium förändringarnas decennium? Tack Martin för att du reagerar och vågar stå upp! Jag vill återigen citera Martin Luther King: "Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad" för hur ska en förändring kunna ske om ingen berättar?

"Mina erfarenheter från Nereby skolhem hösten 2005

Vänta till Stellan kommer, då ska dom få se på faan!
Behandlingsassistenten skräder inte orden. Vad han menar ska vi snart bli varse.
Jag hade jobbat på ungdomshemmet som lärare i en vecka. När jag kommer till avdelningen den här morgonen är det närmast kaotiskt. Personalen springer fram och tillbaka som yra höns och de fem grabbarna som hela verksamheten var till för sitter på sina rum. Två av dem får inte lämna sina rum. Anledningen är att det under helgen har framkommit att dessa två har trakasserat en av de andra pojkarna, som för övrigt också är den yngsta. De hade dock vägrat att erkänna tilltaget.
Mobbing är alltid allvarligt, inte minst i en sådan här verksamhet, tänker jag. Men varför denna panik? Varför agerar de så oprofessionellt? Och vad kommer chefen, Stellan alltså, att ta sig till? Tankarna snurrar runt i huvudet på mig.

När Stellan anländer tar det också ”hus i helvete”. Jag ser en av de ”skyldiga” komma i bara kalsongerna bärande på ett täcke. Vad faan är på gång nu, tänker jag. Är de inte riktigt kloka? Han låses in i ett kalt och kyligt rum med en madrass på golvet med endast ett täcke att skyla sig med. Rummet ifråga är det så kallade avskiljningsrummet. Tanken är att han efter några timmar där ska ”mjukas upp” och erkänna. Jag känner en klump i magen som, samtidigt som ilskan växer inombords. Så här får man bara inte göra. Hur kommer den stackars pojken att känna sig?
Och detta rum ska väl inte fungera som någon slags isoleringscell där killarna låses in som straff för olika tilltag. Det måste väl vara till för att hjälpa de intagna, till exempel att lugna ner sig eller nyktra till, och då ska väl personal vara närvarande. Jag får bita mig i tungan för att inte be dem dra åt helvete och gå därifrån.

Lite senare på eftermiddagen är det möte för all personal i matsalen, samtidigt som pojken är inlåst i ett rum i korridoren intill, utan tillsyn. Chefen förklarar att den hårda behandlingen är nödvändig för att sätta stopp för mobbningen. Pojkar som redan blivit alldeles förhärdade av ett tufft liv ska alltså bli ännu hårdare, tänker jag. Det går bara inte ihop. De är ju intagna här för att ändra beteende, för att lära sig att hot, tvång och våld inte håller.
Jag blir alltmer frustrerad över hela situationen, och känner mig medskyldig och till och med skamsen över att vara på ett ställe där man behandlar ungdomar så illa. Det hela blir inte bättre av att höra hur kille ifråga skriker och bankar på dörren.
Efter en stund masar sig en av behandlingsassistenterna iväg för att se vad som står på. Han återvänder tillsammans med den inlåste pojken. Han kommer invirad i täcket och erkänner mobbningen inför all personal. Som om det inte var nog grymt och förnedrande att vara inlåst halvnaken!
Jag bestämmer mig för att aldrig sätta min fot på detta ställe igen. Jag går ned till rektorn och säger rakt ut vad jag tycker. Han håller med och förklarar att chefen på just den här avdelningen är av den gamla stammen. Han berättar också att det har tillsatts en ny chef för institutionen som kommer att förändra både det ena och det andra. Som tur är slutar mitt vikariat dagen efter så jag behöver inte bekymra mig vidare om saken för egen del. Jag fick dock en påminnelse om hur illa det kan vara ställt inom tvångsvården och vilka rötägg som fortfarande får härja fritt. Idag ångrar jag dock att jag inte gick vidare med saken. Men att döma av olika avslöjanden i radion så uppmärksammas förhållandena inom ungdomsvården idag, och förhoppningsvis kommer dessa brister snart att vara ett minne blott från en tid då ”hårda tag” var lösningen på alla problem.

Martin Oscarsson 4 augusti 2009"

GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR! Liten sammanfattning och vad som komma skall!

2009-12-17T11:03:00.000-08:00

Det är söndag. Ute ligger snön vit och i alla fönster brinner ljus. Det ser precis ut så som man vill att det ska se ut i juletid!
Internatets blogg tar julledigt! Jag ska njuta av en välförtjänt julledighet och "bara vara".
Jag kan sammanfatta år 2009 med ett ord - Händelserikt! Jag har fått kontakt med så många fantastiska personer genom mitt arbete! Tack alla, som på olika sätt har tagit kontakt med mig! Jag har varit på "Rädda Barnen", Socialstyrelsen och till och med på Regeringskansliet och jag kan konstatera att det verkligen finns en medvetenhet och en vilja till förändring!

Under senare delen av 2009 har boken Internatet varit underlag för en C-uppsats. SKTF:s Tidning "Social Qrage" som riktar sig till alla inom socialt arbete, kommer i sitt första nummer 2010 att skriva en ganska omfattande artikel om Internatet och ovan nämnda forskningsarbete.
Claudia, som läser etnologi på Högskolan och som är författare till uppsatsen, har verkligen gjort ett fantastiskt arbete. Jag är så imponerad! Utifrån en speciell analysmetod har hon besvarat frågor som t ex hur Dormsjöskolans grundläggande antroposofiska läkepedagogik och arbetsmetod KBT ser ut och hur de verkar i praktiken och om den praktiska tillämpningen har något samband med hur relationer kan ha verkat på skolan. Claudia har intervjuat 4 pojkar som varit placerade på Dormsjöskolan samt en mamma som haft sin son placerad där + 2 f d anställda (en av dem är jag själv). Hon har även gjort en observation på Dormsjöskolan i en av klasserna och haft ett kort samtal med lärarna där samt rektor. Forskningen är helt objektiv (som ju forskningar ska vara) och ger, enligt den speciella analysmetoden, svar på vilka faktorer som spelat roll för den speciella situation som rådde på Dormsjöskolan.
Jag tror att uppsatsen kan vara ett underlag för utvecklingsarbete - inte bara på Dormsjöskolan (i uppsatsen framkommer att ett visst utvecklingsarbete redan sker, vilket är mycket positivt) - utan även på andra institutioner. Uppsatsen skulle kunna vara en hjälp för att analysera förhållanden och relationer på en arbetsplats. Den skulle egentligen kunna användas på vilken arbetsplats som helst där det förekommer konflikter (vilket det väl gör på många arbetsplatser?)
Självklart ser jag fram emot att få läsa denna artikel som är skriven av Frilansjournalisten Torbjörn Uhlin från Kristianstad. SÅ håll ögonen öppna i januari/februari!
Jag vill önska alla som följer/läser min blogg God Jul och Gott nytt år!
Varma hälsningar Nina Cernold

"Alla barn har rätt att..."

2009-12-12T12:36:00.000-08:00

Nedanstående inlägg handlar Barnkonventionen och om Alla barns rätt. Tyvärr ser verkligheten annorlunda ut:
http://www.sr.se/cgi-bin/ekot/artikel.asp?Artikel=3316717

Har ni fått Pernilla Stalfelts bok "Alla barns rätt"? Visst är den fantastisk?! Jag gillar alla Pernillas böcker! Tänk att något så enkelt formulerat kan vara så genialiskt! Hennes illustrationer är heller inga konstverk, t o m jag skulle klara av att rita så där!

"Man får inte slå ett barn!" "Man får inte vara elak!" "och inte ruska det!" "Alla barn har rätt att tro på vad de vill!"
Artikel 12-17 intresserar mig mycket och får mig att tänka på det aktuella hvb-hemmet. Pernilla har förenklat det till: "Alla barn har rätt att säga vad dom tycker - Det är YTTRANDEFRIHET!" men artikeln lyder i sin helhet: "Alla barn har rätt att uttrycka sin mening i alla frågor som berör dem. När domstolar och myndigheter behandlar fall som rör ett barn ska barnet höras och barnets intresse komma i första rummet. Barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet ska respekteras. Alla barn har rätt till ett privatliv."

Ibland känns det som det är mil mellan teori och "verklighet"!

Hallandshem kränker också barn!

2009-12-04T09:19:00.000-08:00

http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=1316&artikel=3265832

Tänk att bli kallad för "Idiot", "pundare" eller "jävla döskalle" av människor som ska ge dig trygghet!
Tänk att få böta 100 kr för att man inte har ställt skorna ihop när man har fullt upp att hålla ihop sig själv!
Tänk att få böta 100 kr för att man går in i köket och dricker vatten!
Tänk att få sin tvätt slängd i soptunnan för att man glömt att ta reda på den efter man har tvättat!
Tänk att få böta 100 kr för att du har tagit en frukt när magen sög!

En kille på Hallandshem berättar:
"Det kunde vara att skolan ringde och sa - nu har han tjuvrökt, inte gjort sina läxor eller misslyckats på provet. Så när han kom tillbaka blev han uppskickad på sitt rum. Inget käk, utan där fick han sitta utan någonting därinne."

Stefan Jönsson är både ägare och föreståndare på Hallandshem. Han känner inte igen den bestraffningskultur som tidigare personal och elever vittnat om. Däremot säger han att de har regler om att till exempel ställa upp skorna snyggt på hyllan, och om man gång på gång inte gör det uppnår man inte full veckopeng.
- Det är som att gå till ett jobb att gå här, man ska gå upp på morgonen, man ska sköta skolan och komma hem och sköta sina sysslor. Man ska klara en fritid ute utan några konstigheter, då har man en full veckopeng.

Man kan undra vad allt detta har med behandling att göra? Att få barn att "lyda", göra som de vuxna säger och uppfylla vuxnas förväntningar! Är det behandlingsarbete?

Vilken tur att jag inte är uppfostrad i en sådan miljö!! Jag hade inte haft en krona kvar av min veckopeng eftersom jag är hopplöst dålig på att ställa skorna snyggt och inte har jag särskilt bra ordning på skrivbordet heller!
En av killarna jag har kontakt med som har bott på Dormsjö berättade att personalen ofta inspekterade skrivbordet. Det skulle vara "ordning på skrivbordet". Han sa till mig: "Ordning på skrivbordet" är en tolkningsfråga! Vad är "ordning på skrivbordet" för dig? För mig? Ni har väl hört uttrycket: "Ett rörigt skrivbord tyder på ett rörigt huvud - vad tyder då ett tomt skrivbord på?"

Heder åt Peter Andersson-Pilz som har vågat träda fram som personal och berättat om missförhållandena på Hallandshem! Självklart har jag mailat honom - han har även fått min bok! Det finns ju många f d personal på olika hvb-hem som har saker att berätta men 99% av dem vill ju tyvärr vara anonyma. Jag har full förståelse för det, speciellt om man själv inte har adekvat utbildning. Man har ingenting att grunda sina påståenden på då. Om man inte har kunskap är det svårt att ifrågasätta!

Så här säger nu Länsstyrelsen angående kritiken (ni får klippa och klistra- det gick inte att länka. Det finns ett inslag där om ni klickar på "svtplay ungdomshemmet kontrolleras"):
http://svt.se/2.34007/1.1795109/ungdomshemmet_kontrolleras?lid=puff_1438034&lpos=bild

Det enda jag förstår av Länsstyrelsens uttalande är att de inte har en aning om vad som försiggår. Man kan bara förstå det om man har sett (och hört) det med egna ögon och öron. Jag FÖRSTÅR att Länsstyrelsen inte kan sätta sig in i vad som pågår. Hon pratar om att "regler och struktur och konsekvenser" är bra... men snälla du - du fattar inte!!! "Regler och struktur och konsekvenser" är inte det samma som psykisk och fysisk terror!

Barnkonventionen och Supernanny!

2009-11-27T15:40:00.000-08:00

Barnkonventionen fyller 20 år! GRATTIS Barnkonventionen!
Jag har följt en hel del diskussioner, framförallt på TV24. Det finns så oerhört många kloka personer som säger så mycket bra! Så fantastiskt många som jobbar för att sprida budskapet om alla barns rättigheter! Man blir verkligen imponerad! Det görs så mycket och så mycket har verkligen hänt men vi har en lång väg att vandra.
Sofia Zachrisson från Rädda Barnen uttalade sig om varför hon hade blivit så engagerad i dessa frågor. Hon berättade att hon "hade fått sitt första raseriutbrott" efter det att hon hade läst FN:s konvention om barns rättigheter för första gången. Hon kunde inte förstå hur det kommer sig att inte Sverige kan efterleva barns rättigheter. Hon uttryckte sig att hon kände sig "lurad"! (Känner igen det - så kände jag också när jag kom till det aktuella hvb-hemmet). Det finns ju verkligen en förordning om barns rättigheter men varför efterlevs inte den?
En annan fantastisk person, som från och med nu är min absoluta favorit, är Staffan Jansson - forskare inom folkhälsovetenskap. Hans engagemang för frågan hade väckts när han jobbade på ett mentalsjukhus i England. Han bevittnade fruktansvärda övergrepp från personalen.Personalen använde sig av bestraffningsmetoder i uppfostringssyfte (känns det igen?). Han gick till ledningen och ännu högre instans för att berätta. Vad tror ni hände? jo - han arresterades!!!! Och blev självklart avskedad!!
Ett reportage från England visade deras syn på barnaga. Åh - himmel!! I England är fortfarande barnaga inom familjen tillåtet. En stolt mamma och pappa berättade om hur de dagligen agade sina barn till lydnad. Men mamman tyckte inte alls att det var nåt konstigt - det handlade ju inte alls om misshandel menade hon eftersom misshandel "gör ont" och "de små bestraffningar" de gav sina barn var ju inte misshandel - det var ju bara en liten "dask i ändan" så att barnet skrek till lite - bara för att barnet skulle komma ihåg att inte göra om sitt misstag igen. Ursäkta - men gör inte det ont om barnet "skriker till" och förresten - vem avgör om det gör ont? Hon eller barnet? Reportern frågade vid vilken ålder de hade börjat med fysiska bestraffningar på barnen. Föräldrarna svarade stolta "Ja, faktiskt redan vid 11 månaders ålder!" QUE!!!??
Den bästa kommentaren efteråt var just Staffans Janssons kommentar: "Viljan sitter ju inte i rumpan! Viljan sitter faktiskt i hjärnan!" Shit vilken härlig kommentar! Go! Staffan Go!
Kan ju inte låta bli att koppla tankarna till "SuperNanny"! Ni har väl sett den brittiska serien? Är den inte patetisk!!?? "Nu lilla Jimmy får du gå till Skämshörnan och sitta där 4 minuter!!" Föräldern uppmanas att inte gå dit hur mycket än barnet skriker!! Låt honom skrika!! Var stark!!... Men ursäkta SuperNanny - du är Superpatetisk!
Att bestraffa barn i uppfostringssyfte hör hemma någon annanstans, i en annan värld, för länge sen, långt, långt härifrån. Det hör inte hemma i Sverige på 2000-talet men tyvärr verkar inte den informationen nått ut överallt....

Kommentarer till Det aktuella hvb-hemmets bemötande av Länsstyrelsens kritik.

2009-11-20T13:59:00.000-08:00

Det aktuella hvb-hemmet tar kritiken på allvar! Det säger de ju faktiskt i sitt bemötande av kritiken. Det är bra!
De vet också att det finns tillfällen då, "med rätta, personalens agerande har ifrågasatts". Nämän....

I bemötandet fortsätter de; "Dormsjöskolan vill poängtera att arbetsrättsliga åtgärder alltid vidtas om personal har handlat felaktigt eller är olämpliga för verksamheten..." Vad innebär det? Tillåt mig småle...

Kompetens... Jag må låta pessimistisk eller uppgiven men jag tror inte att "internutbildning på plats" leder någonvart. Som jag redan har skrivit i gästboken så inleddes ett arbete redan när jag jobbade där (2004)för nolltolerans mot kränkningar. Jag har fortfarande dokumentet kvar. I dokumentet finns 47 (!) st punkter (som man verkligen kan ifrågasätta varför man över huvudtaget behöver ta upp på ett ställe som ska ta hand om utsatta barn.) Punkterna är beskrivningar på kränkningar som utförs på Dormsjöskolan. Några exempel:
"Vuxna har tolkningsföreträde"
"Vuxna "plockar ner" eleven, "du ska inte tro att du är någonting"
"Man poängterar det negativa - ej det positiva."
"Man tar inte eleven på allvar."
"Man skäller på eleven framför andra elever."
"Man använder uttryck som "Han ljuger, han stjäl, han manipulerar"
"Man respekterar inte att varje människa har en individualitet"
"Eleven skall göra som den vuxna säger."
"Man tvingar eleven att äta upp mat de ej tycker om."
"Man vågar inte släppa maktbegär."
"Man kan inte ändra beslut"
"Man har förutfattade meningar"
"Man har en rädsla för mjukhet"
Ja.. det var bara 14 punkter av 47. Nej - jag har inte författat dem själv. De ligger här hemma i "Dokument-från-Dormsjö-högen"
Att dessa punkter ens skulle komma upp i exempelvis en kommunal skola är en utopi.

Nästa fråga som Det aktuella hvb-hemmets ledning fokuserar på är: Hur ska en verksamhet för barn/ungdomar med social och psykiatrisk problematik samt relationsstörningar egentligen bedrivas om inga som helst åtgärder får vidtas mot den enskildes vilja.
Förlåt... men jag trodde det var NI som är experter på det? Är det inte därför ni bedriver ett hvb-hem?

Nästa punkt: Kan vi med handen på ett barns arm ta med oss barnet till det egna rummet för att lugna ner situationen o s v..
Jag är ledsen men jag såg inte EN ENDA GÅNG en personal med "handen på ett barns arm" - det enda jag såg var hårdhänta grepp och nedläggningar eller "Där valde du bort". Det kanske finns de som har sett eller hört annat (med all respekt) - men under januari-april 2004 såg jag och hörde jag inget annat än det jag nyss beskrev.

"Vi har upprepade gånger bett om råd och stöd i hur vi rent faktiskt ska handla när barn/unga ibland får svåra och destruktiva aggressionsutbrott eller beter sig på ett sätt där de riskerar att skada sig själv eller andra." Råd och stöd från VEM/VILKA? Det är ju NI som är experterna!!! Fattar faktiskt ingenting av detta!!! Om jag får en infektionssjukdom vill jag helst bli inlagd på "infektionsavdelningen" på sjukhuset - inte ortopeden. Jag vill till EXPERTER! VAD är skillnaden?

"Men ibland räcker inte detta, barn får utbrott och agerar utåt. Det är i dessa fall som personalen, för att undvika att barnet skadar sig själv eller andra, "hållit fast" eller i vissa fall "hållit nere" barnet på en säng eller i något fall på golvet". Ja men... det är ju FÖRBJUDET!!!

"För tiden maj till september 2009 har nio utredningar om begränsningsåtgärder lämnats till Länsstyrelsen." Här inser jag att ledningen inte har en aning om vad som försiggår ute i verksamheten! (Förlåt - jag vet att jag är EXTREMT kritisk - det kanske finns elevhem på hvb-hemmet där det fungerar bättre men det här var vad JAG såg).

Vi anser avslutningsvis att kritiken är onyanserad och inte ger en korrekt bild av Dormsjöskolans verksamhet. Jag hoppas det men jag är rädd för att så inte är fallet....

"Vi vet också att ett antal ungdomar, som nu är utskrivna, tackar oss och menar att deras tid på Det aktuella hvb-hemmet var "den bästa". De tackar för att vi i svåra situationer vågade stå kvar och i vissa fall sätta stopp för deras utbrott." Det är ju jättepositivt och det menar jag! Men det finns många som inte tycker så...

Men det kan väl bara bli bättre?

Det aktuella hvb-hemmet bemöter kritiken

2009-11-13T15:43:00.000-08:00

"Det aktuella hvb-hemmet" har det "hett om öronen" just nu!
Denna veckas blogg får handla om hur ledningen bemöter kritiken från Länsstyrelsen. Läs och begrunda:

"Synpunkter med anledning av Länsstyrelsens beslut:
Länsstyrelsen riktar i sitt beslut daterat 2009-10-29 allvarlig kritik mot "Det aktuella hvb-hemmet" för att det i verksamheten har förekommit tvångs- och
begränsningsåtgärder. Nedan bemöter verksamhetschefen denna kritk.

xx den 5 november 2009
Vi vill med dessa rader ge uttryck för att vi självklart har förståelse för att tillsynsmyndigheten bedömer verksamheten efter vad lagen säger och tar den kritik som riktats mot verksamheten på största allvar. Xx vet att pojkar och flickor enligt grundlag är skyddade mot frihetsbegränsningar, vi vet självklart också att insatser enligt SoL och LSS är frivilliga och att tvångs- och begränsningsåtgärder endast kan vidtas i nödsituationer. Detta är helt klart och på inget sätt ifrågasatt av oss. Vi vet också att det finns situationer där personalens agerande med rätta har ifrågasatts. Några av dessa händelser finns beskrivna i de första utredningar som delgavs Länsstyrelsen i juni. x vill poängtera att arbetsrättliga åtgärder alltid vidtas om personal handlar felaktigt eller bedöms olämpliga för verksamheten.

Vi har även följt Länsstyrelsens anvisningar om att barn som frekvent förorsakar situationer där tvångs- och begränsningsåtgärder måste användas, skall skrivas ut. Inte heller när det gäller personalens kompetens har vi någon annan uppfattning än tillsynsmyndigheten. Kompetensutvecklingsinsatser har genomförts och mer insatser är planerade.
Vår reaktion på den allvarliga kritiken handlar således inte om att vi inte vet vad som gäller. Det vi vill belysa är den fråga vi under året lyft med både Länsstyrelsen och Socialstyrelsen, nämligen att vi uppfattar att det idag finns en diskrepans mellan aktuell lagstiftning och den verklighet som vi och andra behandlingshem befinner oss i. Hur ska en verksamhet för barn/ungdomar med social och psykiatrisk problematik samt relationsstörningar egentligen bedrivas om inga som helst åtgärder får vidtas mot den enskildes vilja. Är det OK att hindra någon i något läge, kan vi med handen på ett barns arm ta med oss barnet till det egna rummet för att lugna ner situationen, kan vi hindra någon att äta tredubbla portioner eller hur ska vi agera när en elvaåring gör en blixtvändning och springer ut i snön utan strumpor och skor? Får vi i huvudtaget ingripa i förebyggande syfte genom att ta med oss barnet från en situation som "vi vet" kan leda till ett utbrott? Vi vet att när dessa barn blir tonåringar och hormonerna lever sitt eget liv medan den känslomässiga utvecklingen ligger på en betydligt lägre nivå är det begripligt att aggressionsutbrott förekommer. Dessa utbrott kan vara frekventa under en period och sedan upphöra. Vi vet också att biverkningar av en medicinering kan vara aggressivitet.

Vi har upprepade gånger bett om råd och stöd i hur vi rent faktiskt ska handla när barn/unga ibland får svåra och destruktiva aggressionsutbrott eller beter sig på ett sätt där de riskerar att skada sig själv eller andra. De barn vi pratar om behöver inte vara våldsbenägna, snarare förvirrade, frustrerade och ångestfyllda över en situation de i vissa lägen inte kan bemästra. Vi arbetar i vissa fall med barn/ungdomar som har svårigheter att uttrycka vad de känner, svåra känslor och ibland ångest som inte kan inte uttryckas med ord. Detta kan bidra till aggressivitet och utåtagerande beteende. Vårt uppdrag handlar i mycket om att lära dem att urskilja sina känslor och att uttrycka dessa på ett sätt som inte skadar de själva eller andra.

Vi vill poängtera att personalen i de allra flesta fall löser svåra situationer på ett utomordentligt sätt genom att lugna, avleda, kommunicera och trösta. Förebyggande arbete, anpassade metoder och ett professionellt bemötande är självklart grunden i det dagliga behandlingsarbetet.

Men ibland räcker inte detta, barn får utbrott och agerar utåt. Det är i dessa fall som personalen, för att undvika att barnet skadar sig själv eller andra, "hållit fast" eller i vissa fall "hållit nere" barnet på en säng eller i något fall på golvet . Oftast ingår slag eller sparkar eller föremål som kastats som en del av händelseförloppet.

För tiden maj till september 2009 har nio utredningar om begränsningsåtgärder lämnats till Länsstyrelsen. Om beslutet från Länsstyrelsen skall tolkas så att alla dessa ingripanden är att betrakta som "olagliga" begränsningsåtgärder är det givetvis nio ingripande för mycket. I merparten av dessa är det dock Xx:s uppfattning att personalen handlat adekvat för att hindra att barnet själv, något annat barn eller personalen kommit till skada. I beslutet från Länsstyrelsen ges ingen vägledning om vi handlat rätt i vissa fall och i vissa fall inte. Vi vet således inte om det är dessa senaste utredningar eller händelser för tiden juni-08 till april-09 som kritiken avser.

Vi hävdar att de senaste utredningarna visar att det med hänsyn till händelseförloppen varit motiverat med någon form av "hållande" av barnet. Detta innebär inte att vi anser att nödrätt skall ligga till grund för rutinmässiga ingripande eller utgöra en del av behandlingsinnehållet. Vårt ställningstagande i dessa fall har utgått från att skydda aktuellt barn, andra barn och den personal vi enligt arbetsmiljölagstiftning har ett ansvar för.

Enligt socialstyrelsen och länsstyrelsen kan vi hålla i ett barn max två gånger, därefter skall barnet skrivas ut. Vi har i dessa fall haft kvar barn, då socialtjänsten bett oss om detta, tills en annan lösning ordnats. Vårt ställningstagande har haft sin grund i den relation vi byggt till barnen och vi har därför bedömt att det varit bättre för barnen att vara på Xx tills den nya lösningen är klar. Under dessa perioder har fler aggressiva/hotfulla situationer förekommit, vilket kan vara förståeligt med tanke på osäkerheten i dessa barns situation. Budskapet från tillsynsmyndigheten är att vi inte skall agera socialtjänst i dessa fall. Vi förstår budskapet men vi undrar samtidigt var barnets bästa kommer in och vilka etiska ställningstagande som ligger till grund för ett sådant budskap.

Vid vårt besök hos Socialstyrelsen i september 2009, upplevde vi en bra dialog kring dessa frågor. Socialstyrelsen var tydligt i sitt budskap att när de gör tillsyn är det enbart efterlevnad av lag, förordning och föreskrift de fokuserar på. De nämnde dock att ett samtal har påbörjats utifrån den verklighet som råder idag för aktuell målgrupp och för den personal som finns i verksamheten. Detta är glädjande och inger hopp även om vi vet att dessa samtal kommer att ta lång tid. Det vi nu önskar är att Socialstyrelsen aktivt verkar för att dessa svåra frågor blir belysta genom forskning och metodutveckling.

Vi anser avslutningsvis att kritiken är onyanserad och inte ger en korrekt bild av Xx:x verksamhet. Vår bestämda uppfattning är att barn och ungdomars behov av trygghet och säkerhet tillgodoses i verksamheten. Vi vet också att ett antal ungdomar, som nu är utskrivna, tackar oss och menar att deras tid på Xx var "den bästa". De tackar för att vi i svåra situationer vågade stå kvar och i vissa fall sätta stopp för deras utbrott. Vår ambition är att oförtrutet fortsätta det intensiva utvecklings- och kvalitetsarbete som påbörjats och kommer göra allt som står i vår makt att bibehålla det förtroende som så många redan visar oss.

Källa: http://www.dormsjoskolan.com/863.php

För andra gången på ett år...!

2009-11-07T00:58:00.000-08:00

För andra gången på ett år:(Klicka på länken)

http://www.dt.se/nyheter/hedemora/article511352.ece

IGEN!! ONCE AGAIN! NOCH EIN MAL! OTRA VEZ!
För andra gången på ett år riktar Länsstyrelsen ALLVARLIG kritik mot "Det aktuella hvb-hemmet"! En elev har förts in i ett "avgränsat rum" (läs isolering). "Stulen Barndom Stockholm" polisanmälde SIS för att de vid upprepade tillfällen har tvångsisolerat barn. Jag tror jag ska ringa Lars Waerner och tipsa honom... Vad är det för "avgränsat rum" den här gången då? Har ni återinfört "buren"?

Barn läggs på mage eller rygg tills de lugnat ner sig (efter ett utbrott som 9 av 10 ggr provoceras fram av personalen) Det är FÖRBJUDET!!!!

"I beslutet låter det som om vi skulle använda polisens metod att lägga ned barn och sätta oss på dem. Det förekommer givetvis inte på Dormsjö." Tillåt mig småle!!!

"Enligt Francoise Bordenave beror kritiken mot skolan på att man, kanske till skillnad från andra behandlingshem, vill vara öppna och synliggöra allt som händer på skolan" Tillåt mig asgarva!!

De har bett Socialstyrelsen och Länsstyrelsen om råd hur de ska göra. Jag har ett råd: Anställ kompetent personal!!!

"Om personalen inte kan avvärja hotfulla situationer utan att hålla fast de stökiga eleverna anser Tarja Sundström att eleverna ska skrivas ut från skolan eftersom man då inte kan anses ha kompetens att ta hand om dem." HEJA TARJA! Äntligen en intelligent kommentar! För det är precis vad det handlar om - "Det aktuella hvb-hemmet" har inte kompetent personal!

- Vi har skrivit ut barn av det skälet, risken är att de hamnar på gatan eller blir föremål för tvångsvård. Kommunerna har svårt att placera dem, invänder Francoise Bordenave. Behjärtansvärt Francoise!
Den stora frågan är: HUR KAN DETTA FÅ PÅGÅ ÅR EFTER ÅR EFTER ÅR EFTER ÅR!!!!
STÄNG STÄLLET SNÄLLA LÄNSSTYRELSE!!!!

Besök i Riksdagshuset!

2009-11-03T13:02:00.000-08:00

Idag har jag varit i Stockholm - i självaste Riksdagshuset där jag (och representanter från "Stulen Barndom Stockholm") fick tillfälle att dryfta frågor som handlar om placeringar på hvb-hem/skolhem/familjehem.
Lars Waerner tog upp frågor runt den aktuella utredningen vad gäller "barnhemsbarn" - delbetänkandet kommer att redovisas i december månad. Hur ska dessa "barnhemsbarn" som deltar i utredningen kunna få upprättelse och när? Det brinner liksom i knutarna - de barn som var placerade och utsatta för övergrepp hos sina fosterfamiljer fram till 80-talet har nu hunnit "bli till åren". De borde få upprättelse NU - inte om 20 år för då är det kanske för sent.... Hur då då? Jo, Lars Waerner tar Irland som exempel (som är ett EU-land) där utredningen resulterade i att "Barnhemsbarnen" fick HÖGA skadestånd... Listan över övergrepp är en gedigen samling: "Hårluggning... 10.000 PUND" "Hårluggning med hårbortfall... 15.000 PUND" Observera att ersättningen gäller PER TILLFÄLLE!! Alltså har man blivit luggad i håret 10 gånger har man rätt till 10 x 10.000 PUND Undrar vad ersättningen skulle bli om man som placerat barn blev slängd i sjön av personal eller knuffad ned för trappor eller släpad i gruset... Och psykiska kränkningar - hur mäter man dem? Ersättning för varje gång man blivit tvingad att "välja bort"... PUH!(Alla ni som har läst min bok vet vad jag menar med "välja bort")

Själv fick jag presentera min bok och berätta om mina upplevelser på hvb-hemmet! Ingen av dem som satt runt bordet verkade speciellt förvånade. De nickade mest på huvudet och var FULLT medvetna att sånt här förekommer på våra hvb-hem. Jag är dock ALLTID noga med att inte generalisera - det finns ju ett och annat hem som uppfyller kraven (4 av 300 granskade om jag inte minns fel). Nåväl - huvudsyftet med min berättelse var att få fram att kraven på utbildning måste skärpas och tillsynen ökas!
Jag frågade också varför man har dragit gränsen för Barnhemsbarnsutredningen för dem som varit placerade före 80-talet. Svaret var inte givet... "Det är komplicerat... De flesta som stod för övergreppen före 80-talet är ju döda nu... Det finns ingen direkt person att anklaga... De som utfört övergrepp från 80-talet fram till idag lever fortfarande och får stå till svars på ett annat sätt - det får bli en annan utredning." Jaha... När då då? Efter de personerna också har dött?
Det var ett givande möte - en lång (och dyr!!!) tågresa, en semesterdag... men det var det värt!! Nu finns min bok i 4 ex i Riksdagshuset! Det ni!

En hyllning till Nanne Grönvall!

2009-10-29T12:51:00.000-07:00

Ikväll satt jag och tittade på "Rosa-bandet-galan". Självklart sms:ade jag ett litet bidrag...
Jaha, och vad har detta med min bok och mitt arbete att göra? Jo, det ska jag berätta! För där i rutan satt fantastiska Nanne Grönwall (som själv drabbats av bröstcancer)! Jaha.... och? tänker ni säkert nu.
En morgon när jag tittade på TV4 nyhetsmorgon var Nanne Grönvall med. Hon berättade dels om sin bröstcancer men hon berättade även att hon driver en stiftelse som jobbar med utsatta barn. Hon har jobbat mycket mot Estland och gjort fantastiska insatser där men hon jobbar även aktivt för utsatta barn som är/har varit placerade på institutioner i Sverige. Hon pratade så klokt om bemötande och vad dessa barn behöver. Jag kunde inte låta bli - jag skickade min bok till henne. Ett halvår senare ringde telefonen "Hej, det här är Nanne Grönvall!" Jag har nog aldrig blivit så överraskad (och så glad) över ett samtal varken förr eller senare! Nanne ringde för att tacka för boken. Hon hade sträckläst den sa´hon "Jag tänkte bara bläddra i den när jag gick och la mig men jag kunde inte sluta läsa och i morse vaknade jag med en stor klump i magen". Jag och Nanne har haft en hel del kontakt efter det samtalet och jag har till och med haft den stora äran att träffa henne. Bildbevis:

Nanne gör ett fantastiskt jobb - både med sitt arbete i Estland, arbetet med "min stora dag" och barn-kollon som stiftelsen arrangerar! Hon är en person med ett STORT hjärta.
Läs mer på Stiftelsens hemsida: http://nannestiftelsen.se/ny.htm
Nanne - du är en fantastisk person och jag beundrar dig för det arbete du gör! Jag är övertygad om att ditt arbete kommer att bära frukt och leda till förändringar!
Tack för att du finns!

En annan koppling till min bok och mitt arbete fick jag också från ett uttalande från Hasse Aaro (i samband med insamlingen till Bröstcancerforskning): "Det krävs kunskap och kunskap kostar!"
Den kopplingen får ni lista ut själva!:)

För övrigt förbereder jag frågor inför mitt besök i Regeringskansliet på tisdag. Har ni något ni vill att jag ska hälsa?:)

Regeringskansliet nästa!

2009-10-20T11:28:00.000-07:00

Den 3:e november bär det iväg till Huvudstaden igen! Den här gången ska jag få den stora äran att besöka självaste Regeringskansliet - Socialutskottet!

Visst är det fantastiskt? Jag blir så stolt! Det kostar mig både bensinpengar och en semesterdag (jobbar ju heltid nuförtiden) men jag skulle aldrig i världen missa en sådan här möjlighet att få påverka!
Det rör sig mycket i media nu runt både Fosterhemsplaceringar och barn som hamnar på institution. I december läggs delar i utredningen om barnhemsbarnen ut men fortfarande återstår cirka hälften av dem som ska intervjuas. Historia efter historia nystas upp av människor som varit utsatta för grova kränkningar under sin barndom. Utredningen rör barn (som numer är vuxna) som varit placerade fram till 80-talet. Varför gränsen går just där är jag lite osäker på... Vad händer med de barn som farit illa efter 80-talet? Eller tror man att det inte finns placerade barn som farit illa efter 80-talet?
Kanske påbörjas en ny utredning senare... "någon annan dag" för dessa barn - som också hinner bli gamla och leva ett helt liv utan upprättelse... Och för barnen som farit illa på institutioner på 2000-talet då? När tillsätts den utredningen? Varför går allt så sakta? Varför inte ta tjuren vid hornen?

Men detta är väl en av de frågor jag får ta med mig till Regeringskansliets Sociala utskott den 3/11...

Heja Rapport!

2009-10-15T12:53:00.000-07:00

Ni följer väl Rapports granskning av landets hvb-hem? De kommer att ta upp detta både i nyhetssändningarna (19.30) och på hemsidan. Om någon undrar om jag tycker det är intressant så är svaret YES! Förvånad?
Jag skulle kunna ta upp hur mycket som helst om Rapports arbete här i min blogg men ni kan själva gå och läsa på SVT:s hemsida.

Ja- jag är kritisk. Jag har fått alltför många mail och samtal från ungdomar/barn/föräldrar som varit utsatta. Men till och med jag är medveten om att det FINNS bra hvb-hem och att det FINNS personal som är bra med barnen - all respekt för er som varit på ställen där ni fått hjälp men det är alltför många hvb-hem som drivs i vinstsyfte vilket resulterar i att man anställer personal utan utbildning! Där viker jag inte en tum! Hujedamej vilka pengar det är i den här businessen!!

Satt ikväll och läste om ett hvb-hem som fått kritik från Länsstyrelsen. Här är ett exempel som skulle kunna vara taget från det aktuella hvb-hemmet där jag jobbade:

Bondebyholm HVB, Örebro län
I juni 2008 riktade Länsstyrelsen i Örebro allvarlig kritik mot Bondebyholm HVB i Nora för att ledningen beslutat om bestraffningsåtgärder utan stöd i lagen. Bland annat begränsades de inskrivna ungdomarnas umgänge, telefonkontakter med anhöriga och socialtjänst samt fritidsaktiviteter. Privata mobiltelefoner hade tagits i förvar och vid ett tillfälle hade samtliga ungdomar fått utegångsförbud, så kallad kollektiv bestraffning. Besluten om begräsningarna hade inte dokumenterats i journalerna, och placerande socialnämnd och vårdnadshavare hade varken deltagit i eller fått information om besluten.

Hu! Rysningar! Den här typen av bestraffningar förekommer TYVÄRR på många hvb-hem runt om i landet!

Tack Rapport för att ni gör den här granskningen! Jag tycker absolut att denna fråga förtjänar mer uppmärksamhet än vad den får. Det angår oss alla!! Att förfasas över "dagens ungdom" och det oprovocerade våldet hjälper knappast. Vi måste hitta orsakerna! Och här har vi med största sannolikhet EN av orsakerna att vårt samhälle ser ut som det gör! För hur ska man någonsin kunna fungera normalt efter att ha varit utsatt för hemsnickrade behandlingsmetoder som går ut på lydnad, psykisk och fysisk bestraffning, hån, ironi och nedvärderande kommentarer från vuxna?

Go Rapport!

Magelungen, en förebild!

2009-10-13T12:21:00.000-07:00

Ni missade väl inte Rapport ikväll?

http://svt.se/2.22620/1.1727264/fa_foljer_upp_vardens_resultat

Att endast 1 hvb-hem av 400 tillämpar regelbunden utvärdering... Sanningen att säga - jag är inte ett dugg förvånad!
Grattis Magelungen i Stockholm! Det enda hvb-hemmet som tillämpar tillförlitliga utvärderingar! En ros till er!

Kommunerna betalar 4,5 miljarder kr/år för att placera redan utsatta barn och ungdomar på hvb-hem som inte ens utvärderas på ett tillförlitligt sätt! 4,5 miljarder kronor av våra skattepengar!
Äh - jag har inga ord...

Dagens ordspråk: "Det kanske inte går att flytta ett berg, men det kanske går att flytta på stenarna tills berget är borta"

Kontraster

2009-10-09T14:58:00.000-07:00

Idag har jag återigen blivit intervjuad av Claudia som skriver en C-uppsats om min bok. Det är verkligen spännande att svara på alla frågor men det är också väldigt svårt att sätta ord på saker som jag har upplevt. Frågorna är väldigt öppna, vilket ger tid för eftertanke och reflektion. Claudia är som person väldigt lugn och stabil - det finns ingen stress och inget svar är "rätt" eller "fel". Hon är objektiv i sitt förhållningssätt och det är ju precis det hon ska vara som "forskare" i denna C-uppsats. Hon tar inte ställning - hon bara lyssnar och ställer nästa fråga.
En av hennes frågor löd ungefär så här: "Hur ser du på din tid på det aktuella hvb-hemmet nu efteråt och hur har du förändrats som person sedan allt detta hände?"
Jag kände att jag måste tänka en stund på den frågan men Claudia gav mig tid till det. Mitt svar blev ungefär så här: "När jag kom till "Det aktuella hvb-hemmet" hade jag jobbat i skolan i många år och jag hade en pedagogisk högskoleutbildning. Mitt sätt att arbeta i skolan har alltid varit.... (svårt att hitta ord här)... kanske "otraditionellt" - jag tror att jag kan kalla det så... Jag har alltid jobbat efter devisen "det är inte barnen som bör anpassa sig efter skolan utan skolan som bör anpassa sig efter barnen" eller "vi bör ha en barnmogen skola istället för skolmogna barn". Barn har ju inte förmågan att gå upp på vuxnas nivå men vi vuxna har ju faktiskt förmågan att gå ner på barnens nivå. Jag tror att det är viktigt att vi jobbar utifrån barnens "värld" och när jag läste på högskolan var detta något som togs upp till diskussion i alla möjliga sammanhang.
Jag är ingen "katederlärare" som kan stå framme vid "svarta tavlan" (som nuförtiden är vit) och hålla "föredrag" (jag säger inte att det är fel - många lärare gör detta väldigt bra och många barn behöver den sortens undervisning men jag försöker att undvika det eftersom jag inte känner mig bekväm i den rollen). Jag föredrar att gå ner på barnens nivå - locka fram lusten hos dem genom lek, färg, form, musik, teater - alla sinnen!.... Jag tror att barn behöver leka in kunskap och känna lust att lära. Speciellt viktigt kanske den tanken är vad gäller våra utåtagerande pojkar. Ibland kan jag känna att skolan inte är gjord för dem , att vi kanske måste sträva efter att hitta andra vägar för att fånga upp dem, ge dem tid att mogna... Vad händer med en liten pojke som inte kan "sitta stilla" i skolan, som fröken alltid blir arg på och som hela tiden får veta att han beter sig fel... Jag har alltid försökt arbeta medvetet med dessa barn så att de också ska känna att de lyckas. Ibland misslyckas jag men för det mesta lyckas jag och hela tiden är det en fråga om reflektion - Vad gjorde JAG för fel idag när det blev så här tokigt för "Kalle".... Kunde JAG ha gjort på något annat sätt?
Jag kom till det här hvb-hemmet med alla dessa tankar. Nu skulle jag äntligen få möjlighet att vidareutveckla mina idéer och det jag hade läst och förkovrat mig i på högskolan. Jag skulle få jobba med dessa pojkar som jag verkligen "brinner för".
Men vad möttes jag av? Jo - en pedagogik och en arbetsmetod som strävade efter att få dessa pojkar att lyda och göra som de vuxna säger! Sitta stilla på sina stolar! Inte prata på lektionerna! Räkna i sina matteböcker! Och gjorde de inte det så "valde de bort"!
För mig var det som att kliva 100 år tillbaka i tiden! Tillbaka till skamvrån!

Det var verkligen ödets ironi att just jag skulle hamna där.
Men kanske var det någon mening med det! För att kontrasten skulle bli så uppenbar som möjligt. Även om jag är säker på att vilken lärare som helst som kommer "utifrån" med en pedagogisk högskoleutbildning i bagaget, hur traditionellt han/hon än jobbade i skolan, skulle ha reagerat starkt! Men det blev jag som kom dit! Det blev jag som fick möta den här världen - en värld som jag - inte ens i min livligaste fantasi - trodde existerade!
Jag gör inte allting rätt - det finns inte en pedagog i hela världen som kan göra allting rätt men det viktigaste är att man jobbar medvetet, att man reflekterar och att man har den kunskap som krävs för att jobba med dessa barn! Jag säger inte att jag har all den kunskapen och att jag alltid "gör rätt" men jag vågar påstå att det jag såg och hörde på "Det aktuella hvb-hemmet" går emot ALLT jag har lärt mig under mina år på högskolan och den erfarenhet jag har. Mycket av det jag såg och hörde skulle aldrig någonsin förekomma i den kommunala skolan (och om det skulle göra det hade läraren för länge sedan blivit anmäld)! Vi gör alla misstag ibland - men från det till att systematiskt arbeta med att bestraffa barn...
Jag kan idag se tillbaka på min tid på "Det aktuella hvb-hemmet" och tänka - det var verkligen någon mening med att jag skulle hamna där! Och idag är jag tacksam! Jag har lärt känna människor jag aldrig någonsin skulle ha lärt känna om jag inte hade jobbat där. Min bok har hjälpt många att förstå att det inte var deras fel... Många har fått bekräftelse! Och kan jag bara hjälpa en enda ungdom förstå att det som hände var FEL så har jag nått mitt mål och det vet jag redan att jag har!"
Hur jag har förändrats som person? Jag är starkare än någonsin!"

Veckans ordspråk:
"Ge barn uppmärksamhet, annars hittar de ingen anledning att växa".

Inlåst

2009-10-01T13:28:00.000-07:00

Ikväll har jag suttit bänkat framför TV:n! Var så spänd på programmet "Inlåst". Vad var det för killar man skulle få möta? Hur skulle personalen bemöta dessa kriminella 16-17-åringar?
Jag reflekterade mest över avsnittet där man fick se en av killarna kalla på nattpersonalen mitt i natten för att han hade så svår ångest. Följande ordväxling utspelades:
Ungdomen: "Jag orkar inte vara i det där fucking rummet mer!!!"
Vårdaren: (Lugnt och sansat) "Vad sa du?"
Ungdomen: "Jag orkar inte mer! Jag måste härifrån!"
Vårdaren: (Konstaterar lugnt) Neeej,,, jag förstår... men du får vänta. Det går inte att göra så mycket nu. Du får vänta tills imorgon när fängelseledningen kommer".

Jag har hört liknande dialog utspelas på ett hvb-hem (har hört det med egna öron eftersom ungdomen hade spelat in samtalet på sin mobil):
Ungdomen: "Jag tänker fan inte vara kvar här mer!"
Vårdaren: (Ironiskt) "Nehej och hur fan har du tänkt ta dig hem då? Jag tänker då fan inte skjutsa dig och det blir jävligt långt att gå!"
Ungdomen: "Det här stället är ett jävla cp-ställe!"
Vårdaren: (Skrattar): "Ja, varför tror du att du är här?"
Ungdomen: "Därför att du är ett jävla cp!"
Vårdaren: (Hotfullt) "Vad sa du?"
Ungdomen: "Jag sa att du är ett jävla cp!"

Mer behöver jag väl inte berätta om hur den historien slutade... men om ni vill veta - den slutade med en nedläggning!

Många av ungdomarna som tar kontakt med mig berättar att de provoceras till utbrott. Jag brukar svara "Du behöver inte förklara - jag vet precis vad du menar!".

Var finns pedagogiken, lugnet, "vuxenrollen", empatin?
Det var fantastiskt att höra vårdaren på fängelset bemöta denna ungdoms förtvivlan med ett sakligt lugn "Jag lyssnar, jag förstår, jag finns här och jag ska hjälpa dig!"

Torsdagar 21.00 TV4! Jag sitter bänkad några veckor framöver!

Veckans ordspråk:

"Tama fåglar sjunger om frihet - fria fåglar flyger!"
Fritt efter Elmer Diktonius

Antroposofiska hvb-hem, KBT och etnologi

2009-09-27T03:49:00.000-07:00

Hjälp mig! Jag vet snart inte vad jag ska tro... Jag vet inte så mycket om antroposofi men jag har någonstans en känsla av att "tanken är god". Vad jag har förstått så handlar den antroposofiska grundtanken om "människans inre väsen" och "jaget" och att ha rätt att vara den man är... Jag tror också att det handlar om "andlighet" och jag vet att de inte lutar sig mot vetenskapliga metoder (något jag visserligen verkligen ifrågasätter). Jag vet också att antroposoferna var aktuella i media för "humbug" vad gäller cancerbehandling.
Många av de ungdomar jag har pratat/mailat med vittnar om hur de blivit tvingade att "läsa konstiga verser som handlar om Gud" och att de tvingats be bordsbön och att de inte fått ha vilka kläder som helst, inte fått lyssna till vilken musik som helst, inte fått titta på TV, tvingats utstå föreställningar där "tanter dansar en konstig dans" (eurytmi - i sammanhanget kan jag inte låta bli att lägga ut denna länk - den är såååå rolig! Kolla: http://www.youtube.com/watch?v=LbV0mCZ1OSA) o s v. Andra har berättat att de fått "konstiga omslag" och örtmediciner när de i själva verket skulle behövt en läkare och medicin. Enligt mitt sätt att se det låter det konstigt! Vi lever ju på 2000-talet!
Men sen då.... Dessa bestraffningar som många berättar om? Hur kan det komma sig att det verkar vara så vanligt med bestraffningar just på antroposofiska hvb-hem? Jag blir så förvirrad för jag har hela tiden utgått från att bestraffningarna formades efter den feltolkade behandlingsmetod (KBT) som man använde (och fortfarande använder) på Dormsjö.
En "antroposofkritiker" som jag har fått kontakt med säger att Rudolf Steiners lära knappast har utvecklats sedan 1920... vilket betyder att barnaga är legitimt...
Men hur kan man bedriva två olika behandlingsformer (KBT och Läkepedagogik) och göra en egen "häxblandning" av det? Vad är hönan och vad är ägget?
Som jag har berättat förut är det en student som läser Etnologi som ska skriva en uppsats om min bok. Hon kommer att utgå från "makt" och försöka bena ut hur det kan bli på det här viset. Hon kommer då även att komma in på det här med antroposofi kontra KBT (så vitt jag har förstått). Det ska verkligen bli intressant att höra vad hon kommer fram till. Finns det någon som har haft eller har med det aktuella hvb-hemmet att göra (personal, förälder eller placerad) som skulle kunna tänka sig att ställa upp för en intervju vore det väldigt värdefullt! Hon intervjuar gärna någon som "anammar" systemet - d v s någon som har erfarenhet av den behandlingsmetod som bedrivs och som tycker den fungerar bra. Det är en helt vetenskaplig uppsats där inga direkta "värderingar" vägs in och det är självklart bra att få olika vinklingar. Om du är intresserad kan du maila Claudia på claudia_06stday@hotmail.com Du behöver inte gå ut med ditt namn (mer än till Claudia som skriver uppsatsen) - intervjun kan genomföras och presenteras helt anonymt.

PS: Läs gärna kommentaren här nedan skriven av "Zooey"

Alla barn har rätt till utbildade lärare!

2009-09-19T12:49:00.000-07:00

"Alla barn har rätt till utbildade lärare"! Så lyder fackförbundens "slogan" och med all rätt! Självklart ska ALLA barn - oavsett ålder, kön, socialgrupp, hudfärg, etnisk tillhörighet, geografisk placering
o s v ha rätt till utbildade lärare!
Jag skulle vilja göra ett tillägg till denna slogan "Alla barn har rätt till utbildade lärare - speciellt våra mest utsatta barn som av olika anledningar hamnar på institutioner och som är i störst behov av spetskompetens"! Ja men, eller hur? Det är väl ingen konst att undervisa barn som har egen motor, som älskar skolan, som hungrar efter kunskap och som är motiverade och uppväxta i trygga hemförhållanden! Enligt mitt sätt att se det så är det inte så mycket utmaning i det! Den pedagogiska utmaningen är väl att undervisa de barn som INTE har egen motor, som INTE älskar skolan, som INTE hungrar efter kunskap och som INTE är motiverade och som INTE är uppväxta i trygga hemförhållanden! Att jobba med dessa barn är det svåraste som finns och det krävs såååå mycket av pedagogen - både tålamod, empati och KUNSKAP, KUNSKAP, KUNSKAP om dessa barn.

Jag satte nästan kaffet i halsen häromdagen då jag (efter ett tips) gick in på denna sida: http://grundskolan.skolvalet.com/ Välj "Län" och därefter "Kommun" (eftersom denna blogg handlar om en viss skola ska ni välja "Dalarna" och "Hedemora"). Läs och begrunda!! Men inte ens jag vågar tro att detta är sant!
0% utbildade lärare!! 0%!! Fatta o förstå!!
Har hemsidan "skolvalet" fått in fel uppgifter eller är det verkligen så att denna skola har 0% utbildade lärare!!?? Rätta mig (och hemsidan "Skolvalet.se") om jag/vi har fel! Det är dags att lägga papperen på bordet! Fram med examensbevis och betyg!

Om det nu är så som "Skolvalet.se" säger (Gud förbjude) så kan vi lika gärna ändra vår slogan: "Alla barn har rätt till utbildade lärare utom våra mest utsatta barn som av olika anledningar hamnar på institutioner och som är i störst behov av spetskompetens - där kan vi sätta in "kreti och pleti"!

Lika bra att lägga ner utbildningsväsendet och tillsätta rörmokare på våra kirurgavdelningar, revisorer i räddningstjänsten och varför inte arkitekter i polisväsendet!?
Ja, jag vet att jag är ironisk men jag blir såååååå TRÖTT och så FÖRBANNAD att jag är färdig att lösas upp i atomer!!!

Internatet och etnologi

2009-09-10T13:03:00.000-07:00

Jag är stolt! Min bok ska bli underlag för en C-uppsats i etnologi. Etnologi kan enkelt förklaras så här: "vetenskapen om hur individer och sociala grupper i samhället fungerar, förändras och utvecklas samt hur olika kulturmönster skapas. Etnologin förklarar människan som en kulturell varelse och försöker därefter förklara dess beteende."
Och visst finns det intressanta delar i min bok som handlar om människors agerande och förhållanden till varandra. Mänskligheten är inte alltid lätt att förstå sig på och hur kan man förklara att människor på en arbetsplats samspelar trots att många av dem vet att det som händer inte är rätt!! Vad är det som gör att vi människor väljer att blunda inför det som händer om det så går ut över oskyldiga individer. Är det verkligen så att en kultur kan sätta sig så starkt i väggarna att den är omöjlig att putsa bort?
"Så här har vi alltid gjort!" och Gud nåde den som kommer utifrån och vågar ifrågasätta vårt sätt att arbeta! Vi har drivit den här verksamheten i 100 år och vi vet vad som är bäst! Kom inte här och tro att du är nåt!! Anpassa dig till våra arbetsmetoder annars har du ingenting här att göra!

Hur starka krafter krävs det för att förändra? Och vad handlar det om i grund och botten? Lojalitet? Rädsla? Makt? Kunskapsförakt?

Du etnologi-student som råkade få min bok i händerna - Jag känner mig verkligen hedrad att du vill använda min bok till din C-uppsats och jag tror att ditt examensarbete verkligen blir någonting att bita i!
Du var så tacksam mot mig att jag ville "ställa upp". Vaddå ställa upp? Jag tycker det är du som "ställer upp" på mig! Du hjälper ju mig att dra ytterligare ett strå till stacken för att jobba för en förändring... att sprida "ringar på vattnet"! Du hjälper ju mig att sprida budskapet att människors agerande och samspel faktiskt kan leda till fruktansvärda konsekvenser! Så tack snälla du för att DU "ställer upp"! Jag ser verkligen fram emot det här!

På tisdag bär det iväg till Stockholm! Schema:
10.00 Möte med "Rädda Barnen" för att diskutera eventuellt samarbete
11.30 Lunchmöte med etnologi-studenten
14.30 Möte med f d placerade ungdomar som vill delge mig och andra sina berättelser

Det ena leder till det andra.... Ringar på vattnet....
Jag är stolt och lycklig!

Dagens ordspråk:
"Om livet har skapat en människa så har det en uppgift åt henne" Fritt efter Lao-tse

TACK!

2009-08-31T09:15:00.000-07:00

Jag anade nog aldrig, när jag skrev min bok, vilka fantastiska kontakter den skulle leda till! Visst, jag skrev den för att uppmärksamma politiker och andra "som bestämmer" hur det kan se ut på våra institutioner och vilka konsekvenser det kan bli när tillsynen brister. Så visst hade jag förhoppningar om att den (boken) skulle uppmärksammas på ett eller annat sätt. Nu, två och ett halvt år efteråt börjar det bildas ringar på vattnet och min bok har fått en hel del uppmärksamhet på senaste tiden.
Jag har t ex haft förmånen att lära känna Lars Waerner på "Stulen Barndom Stockholm". Han är en riktig klippa! Tack Lars för det fantastiska arbete du och alla som jobbar nära dig gör! En ros till dig!
Lars resonerar likadant som jag "Har jag hjälpt en unge då kan jag känna mig nöjd, har jag hjälpt 10 ungar - då är jag i himmelriket - har jag hjälpt 100 ungar, ja då...." det finns liksom inget mer att säga - då har man kommit längre än man någonsin vågade tro och hoppas. "Stulen Barndom Stockholm" kommer fortsätta att jobba för förändring och jag är så glad och stolt att få jobba tillsammans med dem och att de uppskattar det jag har gjort!
Vi har varit på besök på Socialstyrelsen i Stockholm. Det var ett väldigt bra möte!! Och jag kan säga att de (Socialstyrelsen) verkligen har ambitionen och visionen att förändra och de ryggar inte för samarbete med oss som, på olika sätt, har egna erfarenheter. Självklart fick de min bok (jag har hittills GETT BORT de flesta böcker) och idag damp det ner ett paket i brevlådan med deras handbok "Barn och unga i socialtjänsten" som jag har för avsikt att läsa så snart som möjligt. Så TACK Socialstyrelsen för ett givande besök som ger förhoppningar om att vissa delar i socialtjänstlagen kommer att ändras, bl a vad gäller kraven på utbildning för personal på våra hvb-hem!
Överlag märker jag ett helt annat intresse för min bok nu än för 2 år sedan. Om jag skickade ett mail och berättade om min bok så tog det veckor innan jag kunde få ett svar (om jag fick något). Nu "hugger" de direkt och många mailar och ringer till mig. Ju mer jag jobbar med frågorna desto mer engagerad blir jag och någonstans finns en liten förhoppning eller dröm om att jag någon gång i framtiden får jobba med dessa frågor på heltid. Jag vet inte i vilket sammanhang men kanske min chans kommer en dag!
För att återvända till alla fantastiska människor jag har fått förmånen att lära känna - från myndighetspersoner och föreningar till ungdomar och vuxna som själv har varit utsatta! Jag vill passa på att tacka er genom min blogg! Ni alla som arbetar med frågorna - TACK för det jobb ni gör, det är guld värt! Och TACK för att ni har förtroende för mig och för det jag berättar om i min bok! Och till alla fantastiska människor som ringer och mailar till mig och berättar om sina egna upplevelser - TACK! Kom ihåg att ni är värdefulla för den ni är och fortsätt kämpa för era rättigheter. Ge aldrig upp!

Dagens ordspråk (Favorit i repris)

"Oavsett vad andra tycker om det du gör, så kommer inte du att vara lycklig förrän du gör det som är sant för dig, och gör ditt bästa för ata visa det för världen"

Hundar och ungar!

2009-08-17T02:18:00.000-07:00

Jag står och stryker kläder... Tankarna ger mig ingen ro... De gräver hål i mitt huvud! En massa känslor rusar runt i mitt inre... Ilska, sorg, förtvivlan... Ibland undrar jag varför just JAG skulle hamna på det här behandlingshemmet men jag får snabbt svar av mig själv - det måste ha varit någon mening med det! Jag är en av de utvalda som ska jobba för en förändring!
Idag tänker jag på en kommentar som en av de placerade killarna sa för några dagar sedan: "Det var inte ett behandlingshem - det var en hundkennel!" Och jag förstår... Hela tiden förstår jag vad dessa killar pratar om. Jag behöver aldrig fråga "Vad menar du med det?"
Allting gick verkligen ut på LYDNAD! Killarna skulle göra som de vuxna sa - oavsett! Jag minns en gång när en av cheferna kom in i mitt klassrum, efter en konflikt mellan en av assistenterna och en av pojkarna i min klass. Assistenten hade klagat att jag tog pojken i försvar. Chefen kom med bestämda steg in i klassrummet och skulle prata med mig om bemötande: "Tänk hur man gör med hundar!" Jag blev så arg och så paff så jag bara tittade på personen och sa: "Hundar? Men det är barn vi har att göra med - inte hundar!" Sedan packade jag ihop och gick ut därifrån. Visst - jag kan dra vissa paralleller med hundar och barn som har svårt att tolka signaler, t ex att man ska vara SNABB att ge beröm och uppmuntran! Men ska man bestraffa? NEJ NEJ NEJ! Jag bevittnade en gång en person vars hund hade rymt. Den här personen ropade och ropade men hunden vägrade komma. Alltmer desperat i rösten skrek han: "KOM HIT!" och ju mer han höjde rösten desto längre bort försvann hunden (vem vill komma till en husse som är arg?). När hunden äntligen kom tillbaka fick den en rejäl omgång stryk. Jag teg och led - ville inte lägga mig i. Men vad ger man för signaler till hunden i ett sådant läge? Jo, "gå inte till husse när han ropar för då får du stryk!" SÅ visst - det är viktigt att berömma i precis rätt ögonblick!.

Att "inte ifrågasätta vuxnas beslut" - så stod det skrivet i reglerna. HU - jag ryser när jag föreställer mig ett samhälle där man inte vågar ifrågasätta. Kuvade människor som gör som ledaren säger! Är det inte det som är vår uppgift? Att lära våra barn att ifrågasätta, reflektera, hävda sina åsikter! Vi vill väl att våra barn ska växa upp i en demokratisk anda - det borde väl även gälla barn med npf eller barn från otrygga hem? Om de inte kan få det hemma - vem ska då lära dem?
Jag vet inte hur många gånger jag fick höra av assistenter och chefer "Du förstår dig inte på de här barnens problematik!" och till slut började jag tro dem. Är det jag som har fel? Men innerst inne visste jag...

Jag får höra de mest häpnadsväckande historier om vad utsatta barn varit med om av personal som inte har kunskaper! Det gör så ont!! Och vad kan jag göra? Jo, lyssna, förstå och få dem att känna sig trodda!
Vissa kanske tycker att jag har fastnat i det här och det kanske jag har på sätt och vis! Då brukar jag tänka på Bonos (Han i gruppen U2, ni vet - han kämpar för barn med AIDS) ord: "Har man någon gång, på nära håll, sett ett litet barn dö av AIDS i sin mammas famn kan man inte släppa!" och det är samma sak för mig "Har man någon gång, på nära håll, sett och hört ett barn bli kränkt av personal utan kunskap och utbildning då kan man inte släppa!"

"If you wanna make the world a better place, take a look at yourself and make that change!"
Michael Jackson

Iris Johansson

2009-08-11T11:34:00.000-07:00

Genom min bok kommer jag i kontakt med många fantastiska människor - en bonus, som jag inte alls hade räknat med när jag gav ut boken. En av dessa fantastiska människor som jag kommit i kontakt med är Iris Johansson Just nu läser jag hennes bok "En annorlunda barndom". Det är en sådan där bok som man läser några sidor av för att sedan lägga den åt sidan för att hinna reflektera och riktigt "ta till sig" av det man läst. Iris berättar i sin bok om sin barndom - hon växte upp i en storfamilj med mycket människor runt omkring sig men hon levde helst i en egen inre värld med ett beteende som idag skulle diagnostiseras som autism. Det är fascinerande hur hon med ord beskriver sina upplevelser i denna inre värld - bilder, "fält", färger... och hur hon kan sätta ord på hur hon upplevde omvärlden. Jag fastnade särskilt för ett stycke i boken som handlar om belöning och bestraffning. Så här skriver Iris:
"Det gick inte att styra mig med belöningar eller sanktioner för jag blev ofta fixerad vid belöningen och då drevs jag att försöka få den helt oberoende av vad jag skulle göra tills jag fick den. Jag lärde ingenting av det jag skulle lära och oftast utförde jag inte ens det som belöningen var till för att förstärka. Samma sak med sanktioner och bestraffningar. Ofta gillade jag dem, som att bli instängd i ett rum, bli utkastad, inte få följa med, inte äta vissa saker som andra tyckte var gott. Dessutom hade jag ingen konstans, så om man lovade mig något, eller hotade med något, så kom jag inte ihåg det efter en halv minut, och då var det overksamt. Jag kunde helt enkelt inte gå in i det tillstånd av anpassning som alla tycktes förvänta sig. Jag visste inte vad det var eller ens att det fanns, och det bekymrade Far för han undrade hur det skulle gå i skolan."
Ett annat stycke ur boken:
"När jag var tillsammans med människor var det en massa saker jag måste. Jag fick inte säga vad jag ville för då var jag oartig. Jag måste hälsa på ett visst sätt för annars blev de stora arga och kallade mig ouppfostrad. Ibland sa farmor att jag var syndig när jag sa något och ibland tvingade hon mig att säga förlåt fast jag inte visste vad "förlåt" betydde, eller varför man skulle säga det ordet... Livet var så konstigt ibland. Det var som om man absolut inte fick vara som man är när man var med andra människor, att andra blev störda av det, och att man inte fick störa andras sinnesfrid."

Ett barn med npf har svårt att tolka omvärlden och att tolka signaler från andra människor. Ett barn som kommer från svåra hemförhållanden, som aldrig har levt i kommunikation med sin närmiljö har också svårt att tolka signaler från omgivningen. Är då den ultimata lösningen "belöningar och bestraffningar" undrar jag. För det är ju ändå den metod som används mest, speciellt på våra hvb-hem.
Och hur ska man kunna säga förlåt när man inte ens förstår vad ordet betyder?

Vilken enorm kunskap man måste ha för att jobba med människor, för att förstå alla dessa olika beteenden som anses "onormala"! Att hota ett barn: "Gör som jag säger och håll käften, annars får du stryk!" - det är nog det enklaste som finns - det klarar "vem som helst"! Men att jobba med barn, att nå deras innersta väsen, att se deras styrkor, att ta fram det positiva - då krävs det KUNSKAP och EMPATI!

Jag mötte Iris första gången på en bokmässa i Örebro. Jag var hänförd av hennes kunskaper och jag tänkte "Den kvinnan vet vad hon pratar om!".
Om ni inte mött Iris eller läst någon av hennes böcker så tycker jag ni ska bekanta er med henne. Börja med ett besök på hennes hemsida www.insidan.nu

Dagens citat:
"Det finns inget så odemokratiskt som att behandla alla lika!" Ulf Nilsson

Samarbete med "Stulen barndom".

2009-07-28T05:23:00.000-07:00

Det ena börjar leda till det andra...
"Internatet" (NiCe Förlag) inleder samarbete med Föreningen "Stulen Barndom Stockholm"! Från och med nu kommer jag aktivt arbeta tillsammans med "Stulen Barndom" i frågor som rör utsatta barn och ungdomar som lyder under Socialtjänstlagen.
Detta känns väldigt positivt och jag ser det som en utmaning! Jag har nu möjlighet att bredda mitt arbete och att få arbeta tillsammans med människor som brinner för samma frågor som jag själv gör!
Vi kommer att utbyta kunskaper och kontakter och tillsammans jobba för en förändring och för att stötta människor som varit utsatta för övergrepp av olika slag. Jag jobbar redan varje dag med dessa frågor så det känns väldigt stimulerande att få "arbetskollegor". Tack Lars Waerner, ordförande för "Stulen barndom Stockholm" för att du tog kontakt med mig!
Samarbetet är ännu bara i inledningsskedet men jag har redan fått en viktig "uppgift" - nämligen att fundera över frågor runt nya socialtjänstlagen. Jag ska nämligen delta i ett möte i Stockholm den 25/8 på Socialstyrelsen. Det känns naturligtvis både hedrande och spännande. Jag kan självklart bara jobba utifrån min erfarenhet av det jag har sett och utifrån det jag skriver i min bok och ska man koppla den (boken) till socialtjänstlagen så finns det 3 viktiga punkter som jag tycker bör förbättras:
1) Högre krav på utbildning för dem som driver och arbetar på hvb-hem.
2) Förändrat/förbättrat tillsynsarbete från myndigheter.
3) Högre krav på extern utvärdering av våra hvb-hem.

Alltid en början... Men jag ska skriva ner fler funderingar och åsikter som jag kan ta upp. Måste ju verkligen passa på - en sån här chans att påverka får jag bara inte missa!! Om du som läser min blogg har fler förslag på viktiga frågor att ta upp får du gärna kontakta mig!

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Det är tanken på att jag, genom min bok, har sått ett frö som kan leda till en förändring som driver mig! Och lyckas jag bara hjälpa en enda människa som varit utsatt så är det värt varenda minut jag lägger ner på detta arbete!

Dagens citat: "Även en tusenmilafärd börjar med ett steg" Lao-tse

Isolering, belöning och bestraffning

2009-07-21T10:37:00.000-07:00

Idag har Föreningen "Stulen barndom" gjort en polisanmälan mot SIS (Statens Institutionsstyrelse)! TACK - BRA JOBBAT!

SVT: http://svt.se/2.22620/1.1630559/staten_polisanmals_for_felaktig_isolering?lid=puff_1630561&lpos=lasmer

TV4: http://tv4play.se/nyheter/nyhetskanalen?videoId=1.1104708

Jag tittade med stort intresse på inslagen och tankarna börjar åter virvla runt. Inslaget från TV4 handlar om isolering, belöningar och bestraffningar...
När jag jobbade på "Det aktuella hvb-hemmet" blev jag flera gånger vittne till hur personal bestraffade barnen/ungdomarna(det förekom även belöningar men det var mer sällsynt). Jag ifrågasatte systemet/behandlingsformen och hävdade att detta var förbjudet och stred mot barnkonventionen och Barns rättigheter. Jag blev hånad och dumförklarad - jag förstod mig inte på dessa barns problematik, hette det! Jag hamnade ofta i diskussion med personal angående "belöningar och bestraffningar" eftersom jag inte "köpte" det som behandlingsmetod. Hur ska ett barn som har npf (neuropsykiatriskt funktionshinder) kunna förstå när han gör "fel" (ibland gjorde de inte ens något "fel" men blev bestraffade ändå, utifrån personalens bedömningar som helt utgick från dagsformen). Det är ungefär som att säga till en blind "Om du klarar att se i 2 timmar ska du få en belöning". Dessa barn med npf har svårt att tolka signaler och förstå sin omvärld. Npf är ju ett handikapp! Självklart kan man diskutera runt detta med "handikapp" - det finns säkert de barn som "hamnat i det facket" trots att de inte har alla "kriterier" för att få en diagnos (det är ingen hemlighet att det förekommer överdiagnostiseringar i vårt land). Detta är en evighetsdiskussion som jag inte tänker gå in på här. Vem är egentligen normal??

Alla barn som var placerade på "Det aktuella hvb-hemmet" hade inte "diagnoser" heller... En del var där av andra orsaker - trassliga hemförhållanden o s v. Vad har dessa barn för verklighetsbild? Och hur ska de kunna förstå vad som är rätt och fel - de kanske aldrig har lärt sig! Och VARFÖR får de "utbrott"? Hur mycket ilska finns det inte där inne i en liten barnkropp när man hela tiden blir missförstådd? Och HUR ska de kunna lära sig att lita på vuxna människor när de aldrig får uppleva den villkorslösa kärlek som alla barn är värda att känna?

Hur kan man hävda att det inte finns något annat sätt att ta till än att tvångsisolera en 12-åring?? Helt obegripligt!

Senast igår pratade jag med en kille som varit placerad på "Det aktuella hvb-hemmet". Han sa så här: "Egentligen var inte alla i personalen dumma men "de snälla" gjorde ingenting och när man gick till dem för att tala om hur det var så hände inget..." Min fråga är: HUR kan så många stå och se på???? Det är det mest obegripliga!! Att det förekommer "rötägg" är inte konstigt, det gör det på de flesta ställen. Men HUR kan en hel personalstyrka stå och se på utan att reagera!! För det måste väl ha varit fler än jag (och min lärarkollega) som hörde och såg vad som pågick och som förstod att det var FEL!!!! Men ni är väl själva medvetna om att ni är lika skyldiga som "bovarna" - "skyddande av brottsling" - inte att leka med! Och hur ska ni kunna förklara att ni jobbat där i 5-30 år utan att reagera, utan att anmäla? På detta vis är ni lika skyldiga! Eller hur?

Favorit i repris som tål att upprepas om och om igen:
"Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad". Martin Luther King

Vad betyder "lämplig utbildning"?

2009-07-06T03:46:00.000-07:00

Från första januari nästa år skärps tillsynen av hem för vård och boende. Ett boende ska kunna stängas med omedelbar verkan! Så sätt igång och stäng!! Ni lär få mycket att göra framöver!!

Efter allt som hänt (och fortfarande händer i allra högsta grad) på våra hvb-hem står det nu helt klart att våra myndigheter och media börjar reagera. Nya regler kommer till och människor som varit utsatta börjar nu våga berätta. Det måste vara en enorm bekräftelse för dem som varit utsatta för våld och kränkningar att allt detta nu bubblar upp till ytan. Jag har pratat med många som har varit placerade - inte bara på Dormsjö - utan även andra ställen och jag kan säga att alla har de gemensamt att de själva känner "skuld", att de tror att de inte är/var värda en bättre behandling. Det gör ont att lyssna när de uttrycker sig så...
I en faktaruta om hvb-hem i samband med artikeln kan man läsa följande:
"De som jobbar på boendet ska ha lämplig utbildning och den som är ansvarig för verksamheten ska ha erfarenhet av den vård man bedriver."
Nu är jag där igen: Vad är "lämplig utbildning"? Är en internutbildning på 3 månader lämplig utbildning? Att man själv har gått "12-stegsprogrammet" - är det lämplig utbildning? Är en KY-utbildning lämplig utbildning? Är en behandlingsassistent-utbildning lämplig utbildning?
Vad krävs EGENTLIGEN? Vad betyder "lämplig utbildning"?
Enligt mitt sätt att se det finns det bara en lämplig utbildning, nämligen högskoleutbildning. Varför tycker jag det? Jo, jag har själv varit med om "processen". Att få sina åsikter prövade, att vrida och vända på saker, att kritiskt granska, att lära sig att reflektera o s v. Jag kan säga att min högskoleutbildning gav mig så enormt mycket! Jag tror inte att man kan hinna få allt detta i en utbildning som fortgår under 3 månader eller ens 2 år därför att kunskap är en process! Dessa korta utbildningar tror jag bara "skrapar på ytan" - som att bli opererad av en person som endast gått en utbildning om vilka olika operationsinstrument som finns men aldrig har lärt sig kroppens organ...

Jag har väl alltid haft en känsla för andra människor och förmåga att känna empati men min högskoleutbildning gav mig vinklingar av gamla åsikter som jag hade stoppat ner i ryggsäcken - kanske åsikter jag fått genom min uppväxt eller genom människor i min närhet och jag hör väldigt tydligt på vissa personers resonemang att de inte har gått igenom den process som jag själv har haft förmånen att göra. Jag kan säga att jag gick ut min utbildning som en helt annan person än den jag var innan.
Självklart finns det även "rötägg" hos högskoleutbildade personer men jag tror ändå att högskolan är den ultimata instansen för att tvätta bort gamla invanda mönster och åsikter!
Så - krav på högskoleutbildad personal på våra hvb-hem tror jag är A och O!

Historien upprepar sig!

2009-06-24T06:47:00.000-07:00

Idag skriver Aftonbladet denna artikel:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5421201.ab

Jag läser, skakar för mig själv på huvudet och jag ÖNSKAR att jag kunde känna mig förvånad, att jag kunde läsa och tänka "Neej, det här kan inte vara sant!" men den tanken är och förblir obefintlig. Istället tänker jag "Jaha... ännu fler barn som blivit kränkta, psykiskt och fysiskt misshandlade av personal som uppenbarligen helt missförstått sitt uppdrag! Är jag förvånad - NEJ!" Men jag måste erkänna att jag i min enfald trodde att SIS-licensierade behandlingshem fungerar bättre, men ICKE!! Jag finner verkligen inga ord när jag sitter där och läser artikeln.

Precis i denna stund ringer telefonen... "Hej... Har du tid att prata? Jag har varit placerad på "Det aktuella hvb-hemmet"..." Det går en våg genom kroppen på mig - vet inte om det är en rysning eller en skälvning (en konstig känsla sprider sig i kroppen när jag hör namnet på stället). Självklart har jag tid att prata! Efter 1,5 timme när jag lägger på luren slåss en massa känslor i min kropp om att ta plats! Jag känner både ilska, maktlöshet, sorg, förtvivlan, uppgivenhet... men mitt i allt en enorm värme och tacksamhet att denna fantastiska person ringde mig och berättade om sina upplevelser. Killen som ringde var så klok... så varm... så ödmjuk...

Denna lilla kille hade bott hos olika fosterfamiljer (även de med "sina historier") under hela sin uppväxt. En dag informerade socialen honom att de hade hittat ett BRA ställe - ett hvb-hem där han skulle få det riktigt bra! Lilla killen fick packa sin väska och åka iväg... Där börjar hans historia om placeringen på Dormsjöskolan. Av förklarliga skäl kan jag inte skriva om allt det han berättade här i min blogg - inga detaljer. Det som tog starkast grepp om mig var när han sa: "Det var inte den fysiska misshandeln som var värst, den psykiska var värre!" Han berättade att en person hade sagt till honom när han kom bort från "Det aktuella hvb-hemmet" att han var väldigt "institutions-skadad". Vad menar du med det frågade jag. "Jo, jag vågade inte ifrågasätta någonting - jag hade bara lärt mig att lyda... Vänta på att vuxna skulle säga vad jag fick göra och inte göra. Jag lärde mig att bli misstänksam mot vuxna. Man var tvungen att lyda annars gick man miste om intjänade poäng. Man försökte anpassa sig hela tiden... Allt handlade om makt! Man tror inte att man är värd något annat och man lägger hela skulden på sig själv..."
Han hade sett barn bli inlåsta i rum, han hade sett ett barn bli knuffad nedför en trappa, han hade hört rasistiska glåpord till killar med invandrarbakgrund - "Jävla blatte!", de fick inte lyssna på musik - freestyle och bandspelare låstes in. En kille hade gjort allt för att straffa ut sig själv från "Det aktuella hvb-hemmet" för han ville hellre hamna på ett "Paragraf 12-hem"... o s v, o s v
Han avslutade sin historia med att säga "Om jag skulle bli tvungen att välja mellan "Det aktuella hvb-hemmet" och sluten anstalt, skulle jag välja sluten anstalt - där finns något som heter Mänskliga rättigheter..."
Jag kommer aldrig någonsin att glömma det här samtalet... Han var så klok... så varm och ödmjuk inför det som hade hänt. Han försöker bearbeta sina upplevelser och han har fått hjälp men såren läker aldrig helt... Han sa: "Jag förstår att de människor som gjorde detta mot mig har själva varit med om grejer... sånt som de inte har bearbetat och någonstans måste frustrationen komma ut..." Och visst - han har rätt men jag tycker ändå det är oförlåtligt - inte bara med tanke på dem som utfört dessa handlingar utan från ledningens, myndigheters och våra politikers och andra ansvarigas sida. HerreGud - det handlar om människoliv!!
Nu, några timmar efter vårt samtal (och efter att ha läst klart artikeln i Aftonbladet) känner jag mig tom på något sätt... Nej, nej - inte uppgiven! Jag kommer aldrig sluta slåss för dessa glömda barn och deras rättigheter!! Men tom... Hur länge ska detta få pågå innan något radikalt händer? Politiker! Makthavare! Myndigheter!! GÖÖÖÖÖR NÅT!!!!!

Han kallade mig ängel... Kanske har jag lyckats ge en människa bekräftelse... Bekräftelse på att det han upplevt är FEL! Kanske har jag hjälpt en person... gett honom ett litet halmstrå att ta tag i på hans väg i livet...
Den tanken gör mig ännu starkare! Ännu mer envis! Ännu mer ihärdig!
Kämpa på du fantastiska person! You´re gonna make it!

Folkpartist - Ja, kanske det! (i alla fall i frågan om hvb-hem)

2009-06-20T15:02:00.001-07:00

Min blogg borde vara partipolitisk obunden men jag kan inte låta bli att slå ett slag för Folkpartiet och Tobias Krantz. Därmed inte sagt att jag är Folkpartist men eftersom jag brinner för frågor som handlar om hvb-hem ligger Folkpartiet bra till för att få min röst i nästa val! De framhäver sig verkligen partipolitiskt just i denna fråga! Tobias Krantz har fått min bok tillsänd sig - jag skickade den efter jag hade läst en artikel i Gefle Dagblad, nämligen denna:

http://gd.se/ledare/debatt/1.437478?headlineDate=20090501
Hoppas du har läst min bok Tobias!

Inget annat parti framhäver frågan om att höja kraven för att driva hvb-hem på samma sätt som Folkpartiet gör. Inget annat parti går så öppet ut med förslag på lösningar för att förbättra situationen för våra utsatta barn.
Tobias Krantz kräver att de som driver hvb-hem ska vara licensierade! BRA!! Heja Tobias!
För att erhålla licens ska det krävas att behandlingshemmet uppfyller specifika krav när det gäller exempelvis säkerhet, personalens utbildning och innehållet i vården. BRA! Heja Tobias!

Men stopp! Bli inte alltför kaxiga - det finns många frågor inom skolpolitiken som jag inte alls håller med er om! Som t ex att man inte ska ha möjlighet att läsa upp sina gymnasiebetyg på Komvux!!

Vansinnigt Folkpartiet!! Jag tillhör själv de som läste upp mina betyg på Komvux som vuxen, mest på grund av att jag var mycket sjuk under min gymnasietid. Att få denna andra chans är oslagbart och unikt för Sverige! Behåll denna möjlighet! Jag är övertygad om att jag hade kostat mer för samhället idag om jag inte hade fått min högskoleutbildning jämfört med de ynka kronor det kostade samhället att ha mig studerande på Komvux! Ok, detta var en parentes... Åter till ämnet...

För mig är det en gåta hur man kan tillåta att hvb-hem drivs utan någon form av licens, utan utbildad personal och ledning. Med risk för att bli tjatig måste jag ändå säga det igen!! Skulle du vilja bli opererad av en läkare som inte har utbildning? Skulle man kunna låta "vem som helst" agera polis? Brandman? Lärare? Kurator? Ja men i så fall kan vi lägga ner hela utbildningsväsendet! Vad har vi högskolor och universitet till?

Men på våra hvb-hem - där vi ska ta hand om våra mest utsatta - där kan vi sätta in "vem som helst" för vem lyssnar på ett barn med ett neuropsykiatriskt funktionshinder? "De är inte snälla mot mig!" "Nej, men du får väl för fan se till att uppföra dig som folk, lyda och göra som de vuxna säger!" Att dessa barn faktiskt har ett handikapp som gör att de inte alltid förstår signaler från sin omgivning verkar man inte ta så mycket notis om. Eller att dessa barn kommer från förhållanden där de inte har kunnat skapa sig en verklighet att man som barn faktiskt har rätt att ifrågasätta saker - det verkar oviktigt!
Jag kan faktiskt inte tänka på någon annan grupp i samhället som behöver så enormt mycket kunskap och stöd från professionella som dessa barn, men det har makthavare och myndigheter tydligen helt förbisett! Hur kan det vara så?
Så heja Folkpartiet! Fortsätt satsa på "de glömda barnen"! Här får ni stöd från mig!

Jourtelefon och häfte om Barns rättigheter

2009-06-14T05:15:00.000-07:00

En jourtelefon för omhändertagna ungdomar ska öppnas! Även ett informationshäfte om deras rättigheter kommer att delas ut. Jag tycker idén är superbra men det finns några frågetecken som jag återkommer till i slutet!

Det måste vara svårt för ett omhändertaget barn att veta vad den har för rättigheter. Ännu svårare för dem än för ett barn som lever under trygga förhållanden. Ett omhändertaget barn har kanske inte haft samma möjligheter som ett barns som vuxit upp under trygga förhållanden att skapa sig en verklighet om vad som är rätt och fel, vad vuxna får göra och inte göra, säga och inte säga! Och barn är fenomenala att anpassa sig! Såg ni programmet "Misstänkt" där ett av syskonen från fosterfamiljen i Dalarna (de som nu fått fängelse för tortyren de utsatte sina fosterbarn för) berättade om vad han varit utsatt för? Tänkte ni på hans "bekymmerslösa" sätt att berätta. Hur han nästan skuttade fram från rum till rum och kvittrade: "Här fick vi inte röra nåt och inte här för då fick vi straff!" Och när han kom in i rummet där krokarna hade hängt bara konstaterade "De har tagit bort krokarna.." Han verkade inte speciellt berörd! Och det är ju det som är så fascinerande - barn är enormt anpassningsbara! Och det är inte alls konstigt för hur ska DE kunna veta vad vuxna får göra och inte göra och vad har DE för möjlighet att sätta sig upp mot vuxna som fått förtroendet från myndigheter att ta hand om dem. För de tror ju självklart att de hamnar på ett bra ställe där de ska få kärlek och omtanke: "Det kommer att bli bra nu lille vän!"
De övergrepp de blir utsatta för kommer med största sannolikhet ikapp dem när de blir vuxna, när de börjar förstå vad de varit utsatta för. Jag kommer återigen tillbaka till ett uttalande från en kille som varit placerad på Dormsjö: "Det är först nu när man är vuxen som man förstår att nästan allt de sa och gjorde där var olagligt!"

Så ett häfte om barns rättigheter, ok det är väl bra men det kanske krävs mer än ett häfte... och så en jourtelefon. Det tycker jag är bra! Förutsättningen är att barnet har tillgång till telefon förstås för jag vet många fall där barnet/ungdomen blivit fråntagen sin telefon av vuxna när det börjat "osa hett" och barnet har hotat att ringa och berätta för mamma... Sedan krävs det ju att vuxna lyssnar och tror på barnet för det är uppenbarligen lite si och så med det...
Men heja! Visst har det börjat gå upp ett ljus för myndigheterna!! Synd bara att detta med jourtelefon bara gäller för de barn som blivit placerade i Kalmar och Jönköpings län! Vad händer med alla barn som är placerade i andra län då???? Ring till mig vet ja! Tele: 023-266 77 Jag LOVAR att jag ska hjälpa er!

Upprättelse, utbildning och utplåning

2009-06-04T01:20:00.000-07:00

I dagens tidning kan man läsa om Sisyphos igen. Det har hänt att barn hållits fast i knäet på personal i upp till fem-sex timmar. En av ungdomarna säger att personal använt "kalsongrycket" på honom och räknat revben! Men alltså jag fattar inte... Ska Sisyphos få gå fri från det? Jag menar - vilken upprättelse får de ungdomar som har varit utsatta för detta (och mycket värre saker)? Visst, stället får kritik av Länsstyrelsen och man ska "vidta åtgärder" för att det ska blir bättre. Men på vilket sätt hjälper det de ungdomar som har varit utsatta? Hur ska de få upprättelse? Kommer de någon gång få en offentlig ursäkt från ansvariga? Ekonomisk ersättning (som visserligen aldrig läker såren i själen men som kanske kan vara ett plåster på såret)? Vem pratar för dessa ungdomar och vem lyssnar?

Rubriken på artikeln lyder: "Personal utbildas efter hård kritik" och jag måste ställa frågan igen: Hur kan det komma sig att det är sådan brist på utbildad personal just på hvb-hem? Barn som hamnar på hvb-hem kommer ju inte dit utan anledning... Det är "barn i behov av särskilt stöd" - eller "barn med särskilda rättigheter" - barn som känner sig misslyckade, kanske inte bara i skolan utan även hemma och i samhället i övrigt! Vad behöver en person som ska ta sig an ett sånt här barn? Jo, kunskap! Kunskap, kunskap och åter kunskap! Dessa barn behöver människor som vet vad de håller på med, människor som har en utbildning där grundtanken är medmänsklighet och empati, människor som har verktygen att möta dessa barn på rätt sätt. Dessa barn är speciellt utsatta och behöver personal med spetskompetens - kanske mer än någon annan grupp i samhället. Men här sätter man in personal utan utbildning över huvud taget - vissa har inte ens gymnasiekompetens!
Nu ska Sisyphos utbilda sin personal! På "Det aktuella hvb-hemmet, där jag jobbade, genomförde man också utbildningar (jag deltog själv i en utbildning för "nyanställda" - vissa av de "nyanställda" hade visserligen jobbat där länge...) Jag rös när jag såg vissa i personalen sitta där och nicka medgivande på huvudet åt alla fina ord för att nästa sekund gå ut och fortsätta med sina egentolkade behandlingsmetoder. Det jag vill säga med detta är att jag tror inte att en internutbildning räcker... Personalen på Sisyphos skulle nu få en utbildning motsvarande 7,5 högskolepoäng... Ursäkta - men VAD är det i det här sammanhanget!? Internutbildning kan visst vara bra... om man ska utbildas i hur företaget ska marknadsföra en ny produkt eller liknande - då kan det kanske vara ok med en utbildning motsvarande 7,5 högskolepoäng. Men för att jobba med dessa barn - NEJ!
Jag har tappat räkningen på mina högskolepoäng men jag är uppe i över 200 poäng (de flesta är pedagogisk inriktning) och anser själv att jag inte har full kompetens för att jobba med dessa barn! Visst - jag är jämförelsevis på god väg...
Vad är det för fel på högskoleutbildade socionomer, specialpedagoger, socialpedagoger, terapeuter, psykologer... och varför anställer man inte dessa på våra hvb-hem? Det finns nog bara ett svar på den frågan... PENGAR!!! Så länge våra hvb-hem drivs i vinstsyfte kommer man fortsätta anställa personal utan högskoleutbildning!
Förresten - det bästa är nog att sätta en bomb under alltihop... jag menar både bokstavligt och symboliskt. Det sistnämnda för att ändra på hela synsättet, hela systemet. Det förstnämnda för att allt detta som sker - denna mentalitet - sitter i väggarna och den har likt parasiter grävt sig så djupt in så den går inte att förinta på annat sätt...

Det krävs starka krafter så att säga...

Osannolika uttalanden från ansvariga!

2009-05-25T12:30:00.000-07:00

Roslagens elevhem i Täby

Ok, jag ska försöka att inte bli ironisk eller "skadeglad" men... det har hänt IGEN!!!
http://svtplay.se/v/1568093/hard_kritik_mot_annu_ett_elevhem
(Kopiera o klistra in)

Det är verkligen intressant att höra ansvariga för verksamheterna och myndigheterna uttalar sig... I "fallet Sisyphos" uttalar sig enhetschefen på Socialstyrelsen Ewa Sunneborn: "Vi har gjort bedömningen att vi inte ska polisanmäla eftersom de upphörde (med olagligheterna)tämligen omgående när vi gjort vårt första besök!" Ok! Vad bra! Så nu är det alltså helt ok att begå olagliga handlingar bara man kan försvara sig med att man har upphört med dessa handlingar!
Polisen till mördaren: "Det har inkommit en anmälan här att du ska ha mördat xx"
Mördaren: "Ja, men nu har jag upphört med det!"
Polisen: "Jaha - ok! Då får du gå! Förlåt att vi störde!"
Ja men? Vad är skillnaden? Nej - de på Sisophys har inte mördat någon men Karl-Otto Svärd - tillsynsläkare Socialstyrelsen säger i sitt uttalande att det förekommit dödsfall i nedläggningar. Ska det behöva gå så långt innan något görs?

Och så har vi uttalandet från föreståndaren på Roslagens Elevhem, Kent Kmety "Ja, men man får förstå personalen..." Nej - jag förstår verkligen inte personalen!! Och jag måste få återkomma till ett uttalande en kollega gjorde som har jobbat på ett behandlingshem: "Jag har jobbat på xx i x antal år och aldrig någonsin kommit i konflikt med någon elev!" Det tycker jag säger allt!!!
Sedan säger Kent Kmety emot sitt eget uttalande: "Vi måste få personal som inte får barnen att bli så arga!" QUE!!!! No comprendo!! Comprendo nada!! Först säger han att vi ska förstå personalen, sedan säger han att de måste anställa personal som inte får barnen arga!! GRATTIS!!! Rent ut sagt: Hur fan ska ni ha det?

När ska ni och våra myndigheter erkänna att det som sker är OLAGLIGT och KRÄNKANDE!!

Dagens citat:
"Om en människa skyddar andras tvivelaktiga gärningar, stoppar hon sin egen frihet... Därför att hon har valt fel sida och arbetar egentligen mot sig själv."

Sisyphos - Grekisk kung och behandlinghem som kränker barn!

2009-05-19T12:54:00.000-07:00

Kung Sisyphos fick som straff att rulla ett stenblock uppför en klippa.

Vilket straff får Sisyphos behandlingshem månne?

"Enligt den grekiska mytologin hade kung Sisyphos som straff fått uppgiften att rulla ett stenblock uppför en klippa. Varje gång han var nära att nå toppen snubblade han och fick börja om. Ett Sisyphosarbete är därför lika med ett hopplöst evighetsarbete." (Fotnot i DN 2/5 2009 i samband med artikel "Stasis hemliga dokument ska rekonstrueras")
Aj, aj, aj!! Ja - ni har ett tungt stenblock att rulla nu!! Och ni kanske till och med får börja om! Och ett evighetsarbete lär det bli - det är svårt att tvätta bort den här stämpeln!

Tisdagen den 19/5 ringde SVT "Dalanytt" och frågade om jag ville vara med i studion och prata om min bok i samband med ett inslag om hvb-hemmet Sisyphos och jag tackade självklart ja! Jag vill ju att mitt budskap ska spridas!

http://svtplay.se/v/1563667/gavledala/19_5_19_15_-_dalarna?cb,a1366518,1,f,103302/pb,a1366516,1,f,103302/pl,v,,1563668/sb,p103302,1,f,103302
(Kopiera o klistra in!)

Jo, jag vet - de har nog redan ett helvete och jag fyllde på... Skulle det vara nödvändigt! Svar JA!!
Det är fett nödvändigt!!
Det har hänt IGEN!!! Kränkningar på hvb-hem! Kommer detta någon gång ta en ände? Nej - det har nog tyvärr bara börjat!
Jag har sett det med egna ögon och jag har hört det med egna öron!! Det förekommer fortfarande år 2009 i allra högsta grad!!
Visst är det bra att det kommer fram men det går för sakta!! Arbetet med att avslöja hvb-hem som kränker våra mest utsatta barn och ungdomar måste gå fortare fram! Medan vi utreder ihjäl oss hinner ännu fler barn bli kränkta!
En flicka berättade att hon blivit instängd i en källare och fått armarna uppvridna bakom ryggen medan den vuxne säger "Jag bestämmer när jag ska släppa!" Jag känner TYVÄRR igen detta!! Men denna pojke (som det var frågan om där jag jobbade) blev instängd i ett rum som barnen kallade för "bur". Det var ingen "bur" men det var ett rum som var avskiljt med träribbor och i barnens ögon var det en "bur"! Där slängdes han in när han fick sina "utbrott" (som oftast provocerades fram av okunnig personal)! Så källare eller "bur" - same, same! Men man var noga med att påpeka att det var barnet själv som ville detta! Och så kallade man det lite gulligt för "busrummet"! Fint va!

Allt detta är så oerhört sorgligt och så fruktansvärt tragiskt. Jag har OFTA tårar i ögonen när jag skriver min blogg men den är ett bra uttryckssätt för mig och den är ett bra sätt för mig att minnas episoder som jag faktiskt har förträngt!! Ibland poppar små fragment upp som jag har glömt att berätta i min bok! Vem vet - det kanske blir en "del 2". NEJ - jag har ingen på gång än... Men jag är helt övertygad om att jag inom ett år från nu kommer att ha stoff att kunna skriva en bok som är mer än dubbelt så tjock som "Internatet". Vad den ska heta? Kom gärna med förslag!
Arbetet med att sprida budskapet har bara börjat!

Dagens citat:
"Det finns ett krig mellan det onda och det goda. Det goda vinner, ty det onda har ingen kraft om Du inte ger den det. Ge Din kraft till det goda."

När du får oväntat besök...

2009-05-13T04:57:00.000-07:00

Jag brukar inte blogga varje dag men nu kan jag inte låta bli!

Grytan kokar så hårt nu så nu är det verkligen risk att den kokar över - det gäller att hänga med i svängarna för nu för det går fort!!
Min avsikt med min bok har ju alltid varit att röra runt i grytan så nu rör jag så svetten rinner! Är det någon som vill hjälpa till? Ni får låna en slev av mig!

Ni missade väl inte Debatt igår?:
http://svtplay.se/v/1555159/debatt/del_17_av_17__tisdag?cb,a1364145,1,f,104688/pb,a1364142,1,f,104688/pl,v,,1555159/sb,p104688,1,f,-1cb,a1364145,1,f,104688/pb,a1364142,1,f,104688/pl,v,,1555159/sb,p104688,1,f,-1
(Fattar inte varför det inte blir en klickbar länk - ni får kopiera och klistra in)

Ska jag vara helt ärlig så hade jag gärna velat vara med i panelen där. Inte för att sälja böcker eller "synas i rutan" utan för att berätta ur MITT perspektiv! För att få hjälpa dessa placerade ungdomar att göra sin röst hörd!! För vem lyssnar!? Och vad görs?!
"Ja.. vi måste ju utreda hur..." säger någon "klok" person! Utreda!! Medan ni utreder ihjäl er kränks och misshandlas hundratals, för att inte säga tusentals barn ute på våra hvb-hem! Gör nåt NUUUUUUUU!! För bövelen!
För det är ju faktiskt inte första gången detta ämne tas upp i media - även om det är väldigt HETT just nu! Det har tagits upp åtskilliga gånger och vad händer?? NADA!!! Jag säger det igen - det är helt ofattbart och horribelt att dessa hvb-hem år efter år får drivas utan utbildad personal och i vinstdrivande syfte!!!
Det kommer att dröja ytterligare 10-20 år(om det räcker) innan det sker en förändring om vi ska hålla på och utreda frågan vid skrivborden! UT OCH GÖR NÅT!!! Oanmälda besök - vad sägs om det? Nej, man ringer: "Hej - det här är från Länsstyrelsen! Får vi komma och hälsa på?" "Ja, vänta vi ska bara städa!" (för det gör man ju när man får främmande, i alla fall gör jag det - jag gillar egentligen inte oväntade besök...)
Och så städar man - putsa, putsa, feja, feja - in med "bråkstakarna" på rummen eller ta med dem på en utflykt (det är ju bra för då kan man ju säga till Länsstyrelsen att barnen är på utflykt - det låter ju tjusigt!) "De snälla och lydiga" kan vi ha kvar för de skulle aldrig våga skvallra! För skvallrar man då blir det konsekvenser!! In på rummet och stanna där till vuxen säger till! "Titta vad lugnt och fint vi har det!" säger man till tillsynsmannen. "Jaa, det ser verkligen bra ut - precis som ni beskriver på er fina hemsida! Ursäkta att vi störde!" Och så fortsätter man skicka barn till stället - år efter år! Och stället fortsätter som det alltid har gjort med att kränka och misshandla våra mest utsatta barn och ungdomar! TVI VALE!
Visst är Sverige fantastiskt!

Dagens citat:
"Att inte ha gjort något betyder inte att man inte har felat, man kanske gör det genom att låta något dåligt ske genom att man inte gör något."

Det är de vuxnas ansvar!

2009-05-12T09:51:00.000-07:00

Behandlingshemmet Carl Bobergsgården

Nämän - nu är det dags igen! Har Sverige drabbats av något slags virus? (svininfluensan - släng dig i väggen!)? Ännu ett behandlingshem har fått allvarlig kritik och måste stänga:
http://svtplay.se/v/1548949/smalandsnytt/annu_ett_behandlingshem_far_kritik?sb,k103340,4,f,103340
(Förlåt om det inte blev en länk - ni får kopiera och klistra in...)
Man hade placerat denna flicka tillsammans med sex (6!) stycken pojkar där den äldsta var 19 år! Que? Det blev bråk med killarna och hon försvann men personalen trodde att hon skulle komma tillbaka när hon blev hungrig...
Vid granskningen tittar man nu på flera olika incidenter som hänt den senaste tiden där behandlingshemmet fått allvarlig kritik... Det borde kanske ha stängts för länge sen? Det har också framkommit att det var brist på kompetent personal på det aktuella hvb-hemmet. Vad förvånad jag blir!!!.... NOT!!
I ett uttalande säger Föreståndaren Curt-Rune Roos att "Hon hade lite problem med vuxenvärlden":
http://svtplay.se/v/1550823/smalandsnytt/svart_att_veta_hur_ungdomar_mar?sb,k103340,3,f,103340

Jag kan inte låta bli att ställa frågan: Är det kanske vi vuxna som har problem med ungdomsvärlden?? Vi tar ju inte ansvar!! Våra myndigheter tar inte ansvar!! Tänk att vi vuxna alltid har förfasat oss över "Dagens ungdom". "De tar inte ansvar, de sköter sig inte, de bara slåss, de slår sönder saker bla bla..." Ja men VARFÖR gör de det??? När ska vi vuxna lära oss att vi måste tänka utifrån barnens/ungdomarnas perspektiv?? För det kan väl inte BARA vara deras fel? Vilka krav ställer vi på våra barn/ungdomar? Hur mycket tid ägnar vi åt dem? Hela vårt samhälle handlar bara om vad vi vuxna vill och tycker! Ja men - ut ur stugorna!! Sitt inte där med armarna i kors och förfära er och sucka!! Eller väx upp själva någon gång!! Det är vi vuxna som måste ta ansvar!!

Det känns som grytan kokar... Den kokar snart över! Gång på gång kommer det fram berättelser om barn och ungdomar som blivit omhändertagna av sociala myndigheter och blivit placerade i fosterhem eller på instanser där det visats sig att fosterföräldrarna/personalen är klart olämpliga och helt saknar kompetens för att driva dessa former av verksamheter.
Men fram med det bara för vi vill veta!! Det måste fram och det måste ske en förändring och det NU - inte om 10 år! Skärp kontrollerna!! Ställ HÖGA krav på personalen!! Öka insynen!!

En av killarna som gick i min klass sa en dag: "När jag blir stor vill jag jobba på ålderdomshem där personalen som jobbar här bor då! Då ska jag förbjuda dem att gå på toaletten så de pissar på sig för så gör de mot oss!"
På det ålderdomshemmet vill inte jag bo... Jo förresten... - han kanske såg och visste att jag reagerade över hur de (barnen) blev behandlade av personalen på hvb-hemmet. Han kanske vet att jag försökte få till en förändring... Om jag har tur kanske han släpper in mig till toaletten...

Dagens citat:
"Din attityd mot barn visar Din attityd mot Din framtid.. barn är Din framtid".

ZZZZZZZZZZZZ

2009-05-07T13:06:00.000-07:00

HALLÅ!! HAAAALLLLÅÅÅÅ! HAAAALLLLLÅÅÅÅ! Har Sverige somnat???

Aftonbladet torsdagen 7/5 2009 - nej inte 1809 eller 1909 - 2009!!
"Skräckens hus - Här hängde fosterföräldrarna upp barnen på krokar."
"Visst märkte de att barnen for illa, de tvingades gå hem från skolan en mil mitt i vintern i sommarskor, de såg ofta ledsna ut, men det var ju myndigheternas ansvar att se till att de hade det bra." Vidare... "Det är inte helt lätt att reda ut hur övergreppen kunde fortsätta i tre år utan att någon slog larm. Rektorn skyller på att hon inte var rektor då pojkarna gick i skolan och ber mig (läs journalisten) prata med deras lärare som ber mig prata med rektorn. Den förre rektorn vill inte säga någonting och socialtjänstemannen som beslutade om barnens placering säger - ring imorgon!"
SUCK!! DUBBELSUCK!!
VEM BÄR ANSVARET??? Hur kan detta hända? Vad är vi så rädda för?
Jag slutar aldrig förundras... Ännu en gång försöker jag hitta en förklaring till hur vuxna människor (jag syftar på fosterföräldrarna) kan utföra dessa vidriga handlingar. Jag vill fortfarande tro att ingen föds ond... Men visst tvivlar även jag ibland... Men kan man verkligen lägga hela ansvaret på fosterföräldrarna? Jag menar - de måste ju vara sjuka på något sätt.. Ingen frisk människa utför dessa handlingar! Men hur kan dessa människor bli beviljade att ta emot fosterbarn? Har man gjort någon utredning? Har man följt upp? Har någon lyssnat på barnen? Varför har inte skolan anmält? Varför reagerar inte grannar? Jag förstår verkligen ingenting!! Det är helt ofattbart och helt oacceptabelt att detta händer i Sverige år 2009!
Förlitar vi svenskar oss verkligen så till den milda grad på våra myndigheter att vi inte ens bemödar oss att reagera när något verkar fel? Det är myndigheternas ansvar... Är detta svensk mentalitet eller fungerar hela mänskligheten på detta sätt?
Jag ber om ursäkt om hela denna blogg blev ett enda stort frågetecken men det är så jag känner mig just nu!
Om någon har en förklaring... Please hör av dig!

Dagens citat är av Martin Luther King (En favorit i repris):
”Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad…”

Att våga lyssna!

2009-05-04T10:49:00.000-07:00

Brukar ni "googla"? Ofta när jag inte har något att göra eller när jag helt enkelt vill slappna av slår jag igång datorn och så Googlar jag loss! Beroende på vilket humör jag är på kan sökorden variera - "recept", "sjukdomar", "blomskötsel", "golf", "Bearded Collies","festaktiviteter", "inredning". Men av någon anledning (och jag vet egentligen varför - därför att jag brinner för frågan) så hamnar jag alltid på sidor som handlar om "hvb-hem", "utsatta barn", "ungdomar", "barn som far illa", "kränkningar", "lvu" o s v. Frågan om bemötande av våra barn och ungdomar intresserar mig så till den milda grad så det finns inga gränser. Och ämnet är outtömligt! Det är så stort och det är så komplicerat! Om jag läser en bok så tangerar alltid innehållet detta intressanta ämne - självbiografier som är skrivna av människor som på olika sätt varit utsatta som barn. Jag försöker förstå! Eftersom jag är av den uppfattningen att "ingen föds ond" så försöker jag hela tiden hitta orsaker till de vuxnas beteende, de vuxnas bemötande för det måste finnas orsaker, förklaringar...
Nu har jag genom mitt googlande hittat en intressant sida igen där omhändertagna ungdomar berättar om sina upplevelser och den genomgående uppfattningen hos dessa ungdomar är att ingen vuxen lyssnar! En kille skriver så här:
"Det kändes ungefär som om man satt och kollade på en film om sig själv. Alla andra bara bestämde allt, hur jag mådde, vad jag ville och så vidare. Jag fick inte igenom något.
En tjej skriver så här:
"Jag upplevde inte att det var några som lyssnade på mig över huvudtaget. Personalen på socialförvaltningen frågade mig om hur jag mådde, men de lyssnade inte på vad jag svarade.
Jag fick läsa igenom det de hade skrivit om mig och mitt ärende. Jag tyckte inte att det stämde med vad som sagts, men de ville inte ändra på det.
En annan tjej skriver:
"På hemmet hade jag en personal som jag kände att jag kunde prata med. Resten var bitchiga och onödigt kaxiga. De kunde stå och röka och skratta åt mig och fråga om jag var sugen. Bara för att de visste att jag rökte, men fick inte göra det."
Ett annat exempel:
"Jag tycker inte att någon vuxen lyssnade på mig. Det var mycket klapp på huvudet och lilla gumman. Lite som att jag bara var en strulig tonåring."
Jag blir så ledsen och så förbannad! Varför har vi vuxna så svårt att lyssna på våra ungdomar?? Jag har pratat med många ungdomar som har berättat för mig att de har försökt prata med ansvariga om hur de har blivit behandlade men ingen har lyssnat - ingen har trott på dem! Det är vår förbannade skyldighet att lyssna på våra barn och ungdomar och det är vår skyldighet att sätta oss in i deras värld, gå ner på deras nivå. Hur svårt kan det vara? Vad är vi så rädda för?
Vår familj blev nyligen berikad med en extra person - en jourplacering. Jag satt och pratade med honom en kväll. Han avslutade vårt samtal med att säga: "Vet du Nina.. INGEN vuxen har någonsin lyssnat på mig förut. INGEN vuxen har trott på mig förut! Jag har ALDRIG berättat så här mycket för någon vuxen förut!" Denna kille har levt i 17 år och upplever att INGEN vuxen har lyssnat på honom, INGEN vuxen har trott på honom... Han är både klok, mogen, förståndig och... fantastisk!
Vem lyssnar på dem som behöver bli lyssnade på?

Dagens citat:
"Vi har fått två öron och bara en tunga för att vi ska lyssna mer och prata mindre"
(fritt efter Diogenes)

Den psykiska terrorn

2009-04-27T10:14:00.000-07:00

Nu har det hänt igen! Alla ni som läser min gästbok har säkert läst inlägget från "en mamma". Hon berättar att sonen själv gjort en polisanmälan efter en nedläggning. Blir man förvånad? NOT! Den stackars förtvivlade mamman får höra från sin son att han hade "förtjänat" det för att han hade kastat en frukt på personalen. Förtjänat det? Det finns bara EN adekvat fråga i sammanhanget... VARFÖR kastar han en frukt på personalen??? Jag har tät kontakt med en kvinna som jobbar på ett av vårt lands hvb-hem. Hon sa något till mig vid ett tillfälle som jag tycker säger allt. Hon sa: "Jag har jobbat på xx i 3 år och ALDRIG NÅGONSIN kommit i konflikt med en ungdom!" Hur kan det komma sig att "vissa" i personalen kommer i konflikt med ungdomarna gång på gång, flera gånger om dagen? Kan det handla om bemötande och brist på kunskap? Jag kan säga att jag gång på gång blev vittne till hur personal "triggade" igång ungdomarna med sitt bemötande:"Du ska inte tro att du är nåt!" "Passa dig jävligt noga..." "Gör som jag säger...." där ungdomarna i total maktlöshet till slut blev så frustrerade att de började kasta saker omkring sig, svära och skrika och jag kan säga att 9 av 10 gånger förstod jag deras reaktion. Och det var faktiskt detta som var det värsta att se (höra). Det fysiska våldet var inte det värsta - det värsta var allt det som hände innan det kom till fysiskt våld. Den psykiska terrorn! Men den psykiska terrorn är inte lika tydlig som det fysiska våldet - den ligger där som en dimma, någonting man inte kan ta på, inte berätta om för det är så svårt att beskriva. Jag reagerar ofta när jag läser om övergrepp på hvb-hem att man till 100% fokuserar på det fysiska våldet medan den psykiska terrorn knappt nämns i sammanhanget. Men det fysiska våldet blir självklart även mer tydligt för de placerade ungdomarna - det kan de berätta om och beskriva men hur berättar man att man känner sig psykiskt kränkt? Det är ju "bara" en känsla...
Jag har kontakt både med föräldrar, placerade ungdomar och personal (mest f d anställda som har slutat av samma anledning som jag) från våra hvb-hem runt om i landet. En mamma berättade för mig att när hon hade sagt till sin son att det är förbjudet att göra nedläggningar hade han tittat på henne med stora ögon och sagt: "Men så gör de med alla... hela tiden!" Jag blir både ledsen och förbannad!
Hur ska ett barn/ungdom veta vad som är rätt och fel, vad personalen får göra och inte göra? Det är också väldigt lätt att vänja sig vid ett bemötande - det onormala blir normalt för barnet. Och vem lyssnar?
Många föräldrar har berättat för mig att deras barn har berättat om hur de blir bemötta "i början trodde jag inte på honom/henne - jag trodde att han/hon bara fantiserade men efter ett tag började jag förstå att det var sant!"
I våra "vanliga" skolor får en lärare knappt röra vid en elev utan att riskera att bli anmäld - än mindre hota, ironisera eller på annat sätt kränka en elev. Hur kan det komma sig att det har blivit "tillåtet" på våra hvb-hem? Hur kan det vara så utbrett (för det vet jag att det är)? Hur kan det vara tillåtet att driva dessa hvb-hem utan utbildad personal?
Är svaret på frågan helt enkelt: "Därför där placeras våra mest utsatta och lättkränkta barn, dem som ingen lyssnar på!"
Men jag har bestämt mig för att lyssna på varenda liten unge som har något att berätta för mig.

Veckans citat (fritt efter Henry van Dyke)
"Om bara de fåglar sjöng som sjunger vackrast skulle det vara ganska tyst i skogen"

Det är ledningens förbannade ansvar!

2009-04-16T13:52:00.000-07:00

"Oavsett hur mycket andra tycker om det du gör, så kommer inte du att vara lycklig förrän du gör det som är sant för dig, och gör ditt bästa för att visa det för världen".

Jag har alltid trott på det goda hos människan och jag kommer aldrig någonsin att sluta tro. Ibland när jag går på stan och möter någon med barnvagn brukar jag titta ner i vagnen och tänka "Kan detta vara en ond människa?" Jag tror inte att någon enda människa föds ond - jag tror att det är omständigheterna som formar oss människor. Ni har väl alla läst orden av Dorothy Law Nolte (som för övrigt pryder första sidan i min bok)? Om ni inte har läst den så får ni chansen här:

"Ett barn som får mycket kritik lär sig att fördöma.
Ett barn som får uppleva fientlighet lär sig att slåss.
Ett barn som görs till åtlöje utvecklar blyghet.
Ett barn som ständigt får uppleva skam lär sig att känna sig skyldig.

Ett barn som behandlas med tolerans lär sig tålamod.
Ett barn som får uppmuntran lär sig förtroende.
Ett barn som får beröm lär sig att uppskatta.
Ett barn som får lära sig rent spel lär sig rättvisa.
Ett barn som accepteras och möts med vänskap lär sig att känna kärlek i världen."

Jag tycker dessa ord säger allt!
Jag är själv mamma till 2 fantastiska tonåringar! Om jag påstår att jag som mamma har gjort allting rätt från början till slut ljuger jag. Jag är lärare. Om jag påstår att jag som lärare varje dag bemöter mina elever på helt rätt sätt ljuger jag. Därför det svåraste som finns är att "uppfostra" (tycker inte om det ordet)/jobba med barn! Att jobba med "vanliga" eller ett ännu starkare ord "normala" barn (vem i hela friden bestämmer vad och vem som är vanlig och normal?) är fruktansvärt svårt - att jobba med barn i behov av särskilt stöd eller barn som på olika vis är utsatta är nog det svåraste som finns. Det krävs oändligt mycket kunskap, enorm empatisk förmåga, många och långa stunder för reflektion, ett tätt samarbete med kollegor (där alla drar åt samma håll och har samma tanke vad gäller värdegrund), ett gigantiskt tålamod, ett balanserat välmående i sig själv, en stabil ledning, en stor portion humor och sist men INTE minst - oändligt mycket kärlek!!
Det jag försöker säga är att jag tror det krävs (HÖGSKOLE)UTBILDAD personal för denna uppgift! Enligt mitt sätt att se det är detta A och O! Visst finns det utbildade personer som inte passar för sin uppgift och visst finns det outbildade personer som är födda till uppgiften men den grundläggande tanken bör väl ändå vara att samtliga i personalen ska ha adekvat utbildning och detta är ledningens förbannade ansvar! Ovanpå det måste det väl vara tillsyningsmyndighetens (i "mitt" fall Länsstyrelsen) ansvar att se till att dessa ställen, där vi placerar våra mest utsatta barn och ungdomar, fungerar som de ska. Hur svårt kan det vara?
Hur kan allt detta få fortgå? År efter år efter år... Våra kommuner runt om i landet betalar SKYHÖGA belopp för dessa placeringar - ni som inte hört dessa siffror förut - sätt er ner för det finns risk för att ni svimmar... Vet ni att kommunerna betalar allt mellan 2.000-7.000 kronor per barn per dygn?!?!??!?! Kommunerna betalar dessa belopp i tron om att hvb-hemmet har kompetent personal som vet vad de håller på med! Barn skickas långväga från sina hemkommuner till hvb-hem som på tjusiga hemsidor går ut med att de är specialister, experter... Återigen - förlåt mig ni alla som driver seriösa hvb-hem för jag vet att det finns... några stycken i vårt land.
I toppen sitter penningkåta och maktgalna människor som skor sig på utsatta människors bekostnad! Tvi vale! Skäms!
Jag lyssnade på en intervju på TV med "Sting" - han är en "rädda-världen-eldsjäl" och han kämpar för allas rätt till mediciner (speciellt bromsmediciner mot AIDS). Han sa "om man på nära håll, bara en endaste gång, sett ett litet barns slocknande blick i sin mammas famn - ett litet barn dö av AIDS så kan man aldrig släppa det!"
Jag har på nära håll bevittnat hur redan utsatta barn blivit psykiskt och fysiskt kränkta på ett av landets hvb-hem! Jag kan inte släppa det och jag vill heller inte! Jag kommer fortsätta att kämpa för dessa barn och för att de en gång ska få förstå att det som hände/händer var/är FEL! Att INGET BARN förtjänar denna behandling!

Ibland hör jag mig själv, eller andra säga "Hon/han är lite speciell" - där ordet "speciell" har en negativ klang! Egentligen borde väl det vara den finaste komplimang man som människa kan få! Att vara speciell! Vad är det som gör att vi människor är så rädda för dem som "sticker ut"? Jag har två favoriter i sammanhanget - Thomas Di Leva (vi gick för övrigt samtidigt på samma gymnasium, Gävletös som jag är) och Caroline af Ugglas. Två människor som valt att gå sin egen väg utan att lyssna på alla "kloka" människor som säger - "Så där kan du inte göra!" "Så där kan du inte se ut!" Varför vill vi stöpa alla i samma form? Vilka barn/ungdomar minns jag bäst från alla de år jag har jobbat i skolan? Jo - de "speciella". Kom ihåg:
"Det är personligheter, inte principer, som sätter världen i rörelse". (Oscar Wilde)

Välkommen att läsa och skriva i min gästbok!

Att våga reagera!

2009-04-09T14:14:00.000-07:00

En mycket klok person som också är en väldigt god vän till mig brukar citera Martin Luther King ”Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad…” Här känner jag mig träffad och stolt... för jag vet att jag i det här sammanhanget representerar den goda människan men... Representerar jag tystnaden? NEJ! Eller NOT! som man brukar skriva nu för tiden har jag sett...
"Vad du är modig!", "Tufft gjort!", "Det är tur att någon reagerar!", "Bra gjort!", "Äntligen någon som vågar!". Så kan jag sammanfatta de kommentarer jag har fått sedan min bok publicerades 2007.
Men vad är det då som gör att vi människor så sällan vågar säga ifrån? Varför väljer vi att tiga? För jag VET att många tiger. Jag VET att många har försökt "sätta ner foten", reagera, protestera, agera... och jag VET att lika många har tystats ner av livrädda kollegor eller av penningkåta chefer! Förlåt mig alla ni som seriöst driver hvb-hem och har förstått för vilkas skull ni gör detta - ni är guld värda! Men jag skyr inga som helst medel över att "spy galla" över ansvariga som driver hvb-hem i ett vinstdrivande syfte! Ni har helt missat poängen med det hela! Det är dessa ungdomar som vi ska möta ute på gatorna. Det är dessa ungdomar som ska ta över efter oss. Det är dessa ungdomar som ska ta hand om oss när vi blir gamla. Har ni tänkt på det?
Vad handlar då allt detta om? Maktfullkomlighet? Egenbekräftelse? Om ni frågar mig så är MITT svar okunskap och total avsaknad av reflektion. Men "dessvärre" är det inte deras (utövarnas alltså) fel utan hela ansvaret anser jag bör ligga på ledningen! Visst - vi har alla ansvar för vårt eget agerande, vårt eget handlande men om ledningen väljer att anställa personal, som helt saknar utbildning inom området, för att spara in på personalkostnader (det är självklart billigare att anställa en personal utan (högskole)utbildning) så ligger ansvaret på dem! Landstinget skulle nog bli en riktig cashcow om de hade som motto att anställa så många läkare och sjuksköterskor som möjligt utan utbildning och sedan försöka mörka att många operationer gick åt pipan! Hoppsan!
Hur kan det då bli så här på en arbetsplats? Ni som förväntar er en doktorsavhandling i grupptryck och "tyst ledarskap" kan sluta läsa här för det som följer är endast mina egna tankar och funderingar - helt utan vetenskapligt belägg. Jag tror nämligen att allt detta handlar om just grupptryck och "tyst ledarskap" där en handfull personer leder sin flock på ett raffinerat sätt. Dessa ledare är väldigt starka och Gud nåde den som vågar ifrågasätta deras beslut och agerande! De har oftast väldigt lätt för att "prata" och kan på ett nästan professionellt sätt försvara sitt handlande och sina beslut inför en "ifrågasättare" (som jag). Tro mig - både jag och min kollega var väldigt nära att sälla oss till "flocken". "Kanske är det vi som har fel?" frågade vi oss vid fler än ett tillfälle - så övertygande var "flockledarna" - trots att hela vårt inre skrek - "Det här är inte rätt!!!"
Vartefter tiden går bygger man som anställd upp personliga relationer till den övriga personalen på arbetsplatsen. Man blir "kompisar", börjar faktiskt att gilla dem och smälter in i en slags "vi-känsla" (de allra flesta på min arbetsplats var trevliga och humoristiska personer...) Det är nu det börjar bli komplicerat! Om jag sticker ut hakan nu och gör en anmälan - VAD händer då?? Jo, jag riskerar att sätta alla mina "kompisar" i riktig knipa! De kan bli arbetslösa och riskera att mista både hus, hem och familj och då blir det MITT fel!! Jag har svikit mina arbetskamrater! Jag har varit osolidarisk! Bördan och ansvaret på mina axlar blir så tung så jag orkar inte ens tänka tanken! OM jag anmäler stället och x blir utan jobb... Det betyder att x måste ta hela sin familj och flytta, barnen måste byta skola och de måste ta av sina sista sparpengar för att ha råd att överhuvudtaget överleva och allt detta på grund av MIG!!! Jag var nära att hamna där själv - skuldkänslan var övermäktig!!! Jag är säker på att min "räddning" var att jag slutade på min arbetsplats (efter en muta) redan efter 4 månader. Jag hann aldrig bygga upp den där äkta personliga relationen med mina arbetskamrater! Thank God!
Ännu har min bok/mitt engagemang inte resulterat i att stället har fått stänga och därmed att många har blivit arbetslösa men om det skulle bli så har jag inte längre några skuldkänslor - och om jag nu skulle bära på en liten skuldkänsla så är det INGENTING i jämförelse med hur tung denna skuldkänsla skulle te sig om jag INTE hade agerat!! Alltså - jag ångrar ingenting!
Jag har sagt det förut och jag säger det igen - för mig var det en chock att komma från den Kommunala skolan till detta hvb-hem. Det var som att kliva 100 år tillbaka i tiden! Man brukar prata om hur det var på uppfostringsanstalterna förr i tiden - där hamnade jag! Långt ifrån allt jag kallar humant bemötande...
Nåväl - ni som har läst min bok vet resten av historien.. För er som INTE har läst den... Om frågan intresserar er kan det finnas anledning att läsa den - *Marknadsföring!* Men vaddå - jag har ju skrivit en bok som helt klart verkar intressera många människor och dessutom har jag fått enormt mycket positiv respons: "Man kan inte sluta!" "Jag sträckläste den!" "Jag kunde inte ens lägga den ifrån mig när jag lagade mat - den är full av fetfläckar!" "Den är så lättläst!" "Den säger så mycket!" "Den är fängslande!" "Den här boken borde alla våra politiker läsa!" Ja vaddå - det här är ju MIN blogg! Så för att gå rakt på sak - Läs boken Internatet! Just nu 99 kr inklusive moms och frakt!!!

Så vad kommer då min blogg att handla om? Självklart kommer jag att blogga om allt som händer runt min bok... Jag får mycket mail... folk börjar höra av sig.... och om allt detta kommer jag att berätta. Mitt engagemang runt dessa frågor är inte slut för att jag har skrivit en bok - snarare tvärtom - mitt engagemang bara växer! Och det visar sig att det finns fler som vill engagera sig i detta!
Ni som väljer att följa min blogg kommer att få läsa om mitt arbete runt dessa frågor men ni kommer även att få läsa om små vardagliga händelser i mitt liv som på något sätt känns betydelsefulla! Varje dag sker små under i tillvaron och det är alldeles för lätt att ta dem för givna!

Just denna påskhelg är jag HELT ENSAM! Min man, min son, en kompis till honom och vår hund åkte igår kväll till Söderköping för att spela golf. Min dotter var på student kick-off igår kväll, kom hem kl 02.30 inatt och väckte mig... "Mamma - jag ska åka till Sälen imorgon bitti kl 07.00 så jag måste packa! Hur tänder man lyset i förrådet? Var är min mössa? Och var är min snowboard?" Jag insåg ganska snart att det var enklare för mig att stiga ur sängen, dra på mig en jacka över nattlinnet och följa med henne ut i förrådet än att försöka svara på alla dessa frågor från sängen. Vi lyckades hitta både lysknapp, mössa och snowboard och klockan 07.00 i morse bar det iväg till Sälen. I skrivandets stund vet jag att min man, mina barn, sonens kompis och vår hund har det bra - de har kommit fram välbehållna och får njuta av några dagars påskledighet. Själv har möjlighet att göra precis det jag känner för... Jag har tvättat fönstren i köket, skrivit lite på ett nytt mordmysterium... Undrar du vad det är för nåt? Kolla på www.svenskamordgåtor.se *marknadsföring*
Just nu har jag tid att sitta här och blogga i lugn och ro och snart ska jag gå ner i köket och steka en kycklingfilé som jag ska avnjuta med sallad och ett glas rött!
Tack för att min familj kom fram till sina resmål helskinnade och Tack för att jag får ett par dagar att ägna HELT åt mig själv! Visst finns det mycket att vara tacksam för!
Dagens citat: "Du kan leta efter den dolda talangen eller slumrande kraften snarare än att sätta fingret på den ömma punkten eller dolda svagheten". Fritt efter Suzanne Brögger