torsdag 12 augusti 2010

Tid för eftertanke...

Internatets blogg har haft sommaruppehåll, som kanske ni trogna läsare har märkt. Hösten smyger sig på - inte mig emot! Jag är, och har alltid varit en höstmänniska och det står jag för! Älskar när mörkret sakta sänker sig på kvällarna, älskar den höga luften eller det piskande regnet när man får dra upp fötterna i soffan och se en film. Älskar svampskogen, doften, färgerna! Älskar tjocka tröjor, halsdukar och boots. Älskar att tända ljus, pryda altanen med färgsprakande pumpor och astrar i regnbågens färger. Älskar att få byta ut pelargonerna mot Krysantemum! Älskar att få komma igång på allvar med träning, springa långa joggingturer medan jag andas in den friska höstluften... På hösten har jag som mest energi!
Våren och sensommaren slutade bra. Jag kände att jag kunde dra mig tillbaka och känna mig nöjd med 2009/2010 års engagemang och arbete med "Internatet". Tid för återhämtning, tid för eftertanke. Vintern/våren 2009/2010 blev ett händelserikt år. Många kontakter, en hel del uppmärksamhet runt mitt arbete, ett stort reportage i "Social Qrage" om min bok och Claudia Montecinos forskningsarbete där även det aktuella hvb-hemmet fick säga sitt.
Jag känner mig nöjd och jag är både stolt och glad över att min bok har fått det bemötande den förtjänar. Jag känner att jag har bidragit med det jag kan till något som kan leda till en förändring. Reportaget i "Social Qrage" blev på något sätt känslan av att komma i mål. Jag vet att mitt budskap når ut till rätt målgrupp och att det (reportaget) förhoppningsvis leder till diskussion bland dem som arbetar med frågan.
Jag kommer aldrig någonsin att ge upp mitt arbete för dessa utsatta barn! Jag tycker det är samhällets förbannade ansvar att se till att de får den omvårdnad och respekt de förtjänar! Så länge jag känner att jag kan bidra med något så kommer jag att fortsätta kämpa, fortsätta lyssna, fortsätta bry mig! Men... jag har bytt ut knogjärnen mot boxhandskar! Den enorma frustration och ilska jag har känt har bytts ut mot något slags lugn (absolut inte uppgivenhet!) Enligt min egen analys beror det på att jag känner mig trodd! Förut var jag väldigt fokuserad på att ÖVERTALA - få folk att förstå! Nu kan jag luta mig tillbaka och känna att jag har gjort allt som står i min makt för att berätta om mina upplevelser, jag har blivit trodd och jag har sått ett frö...
Min förhoppning är att nu kan det bara bli bättre! Större insyn, bättre kontroll, högre krav på utbildning! JAG kan ju inte ta på mig ansvaret - det måste någon annan göra!
Så för att sammanfatta - jag finns här, jag kämpar fortfarande, jag lyssnar! Men stridsyxan ligger på hyllan ett tag... Den blev lite tung att bära... Skölden finns dock kvar - skölden för att skydda, försvara och förstå dessa utsatta barn som fallit offer för samhällets nonchalans och människors okunskap!