Ett brev från en mamma...

Boken Internatet
Om en lärares mardrömstid
på ett hvb-hem i Sverige

Jag får fortfarande många mail både från ungdomar som varit placerade på hvb-hem och från föräldrar som haft sina barn placerade. Min bok har hjälpt många, vilket jag är oerhört stolt och glad för. Nedanstående hände för högst ett par år sedan:

"Det du skriver om dina erfarenheter på hvb-hem med npf barnen väcker minnen till liv i mig.

Jag och min son var placerade på ett sk hvb-hem med familjebehandling i ett halvår innan vi lyckades

ta oss därifrån. Det var fruktansvärt, där tog man även ställning mot npf diagnoser och sa sig inte tro på dom.

Då hade han tyvärr inte hunnit få någon diagnos så han utsattes för en massa sjuka grejer på det där stället. 

Man ansåg bl.a att han behövde kränkas och brytas ner för att sen byggas upp igen.Jag har en lång rapport 

därifrån där dom beskriver min son som en presumtiv sexualbrottsling och kriminell, han var 7 år då, nu är han 8....

Tack och lov har vi fått bra hjälp sen vi kom därifrån men för egen del kan jag säga att jag lider av posttraumatisk stress

från den tiden. Min son var så full av aggressioner när vi lämnade hvb-hemmet att han kunde tillbringa minst en halvtimme om dagen med att slå och sparka

på sina gossedjur eller träd och svära över personalen där.

Vill bara tacka för att du inte håller tyst. You made my day <3 div="div">

Varma hälsningar

Caroline Wiman"

Missförhållanden på djurparker och hvb-hem.

Jag tänker inte be om ursäkt för dålig uppdatering. Mitt liv rullar på och tidvis glömmer jag alltihop, eller förtränger. Så plötsligt så dyker det upp igen - som ett spöke (så här runt halloween). Jag har undervisat en grupp blivande tolkar från olika länder under hösten. Nu är det avslutning och jag har förmånen att ge dem min egenförfattade bok "Internatet" som avslutningsgåva. Det känns bra... så ärligt och rent! Vi har vidrört "ämnet" vid flera tillfällen under den här tiden och jag har berättat för dem (eleverna) om mina upplevelser på hvb-hemmet. Sverige - vårt fantastiska land,,, Då jag har gjort klart mina små "paket" med böcker och skrivit några väl valda ord sätter jag mig i soffan, slår på TV:n och i rutan pågår "Debatt". Jag vet inte om jag är extra mottagligt för "ämnet" eftersom jag nyss omsorgsfullt gjort 11 små paket/presenter av min bok , men jag blir märkbart upprörd över det de före detta anställda på djurparkerna berättar - om misskötsel av djur, avlivning av fullt friska djur och felutfodringar. Två, i mina ögon, extremt modiga unga kvinnor sitter i panelen och berättar om detta! Beundransvärt! En av dem säger "Jag gick till ledningen och det hade fler gjort, men de flesta vågar inte - man blir utfryst". Ja, man blir utfryst, hånad, ironiserad, hotad och mutad! Men att ha skrivit den här boken, att få berätta för "världen" är värt vartenda litet hån, ironisering och hot jag utsattes för! Att jag sedan fick en "liten" muta av ledningen för att hålla käften - ja, det var det också värt! Jag höll ju faktiskt käften i ett helt år!!

Sektskolor

Ikväll visade "Kalla Fakta" ett program om Plymouthbrödernas Sektskola. Jag kände igen allt! Satt för mig själv i soffan och nickade: "Ja, ja - så där var det även i skolan på Internatet där jag jobbade år 2004. Precis så där var det!". Jag brukar säga att det var som att kliva 100 år tillbaka i tiden! Jag kom från en skola som jobbade elevdemokratiskt, där alla barn hade rätt att säga sin mening, där man inte förbjöd utan försökte lösa problem, där alla jobbade för ett öppet klassrumsklimat, där barnens åsikter togs på fullaste allvar, en skola som jobbade med värdegrundfrågor. Jag kom till en skola där förbud rådde - förbud att lyssna på den musik man ville, förbud att klä sig som man ville, en skola som enligt mitt sätt att se det förbisåg allt vad elevdemokrati och värdegrund hette. I ett lärarkollegie bestående av 12 lärare hade cirka 4 en pedagogisk högskoleutbildning. Resten hade en "Läkepedagogisk utbildning" vilket tydligen var fullt tillräckligt. Lägg sedan på detta vårdpersonal (också utan utbildning) som dagligen kränker barnen både psykiskt och fysiskt. Jag har sett stora muskulösa män sitta på barn och trycka ner deras ansikten i gruset. Jag har hört personal hota, ironisera, psykiskt och verbalt kränka barn... Jag har jobbat på en "Sektskola" som drevs (drivs) av antroposofer och jag frågar återigen: Hur kan "sekter" få tillstånd att driva skolor i Sverige på 2000-talet??? Hur är det möjligt?? Tack till "Kalla Fakta" som tar upp detta till ytan! Det behövs!

Vi sviker dem som bäst behöver oss - igen!

Ensamkommande flyktingbarn som placeras på hvb-hem får inte den vård och den hjälp de behöver. Det visar SVT:s granskning av hvb-em för ensamkommande flyktingbarn. Det är brist på utbildad personal, man dokumenterar inte, journalhantering existerar inte, inte heller uppföljning och utvärdering.. En del hvb-hem rekryterar personal utan att kontrollera om personen i fråga finns med i belastningsregistret. Bland företagen finns allt från familjeföretag till de riskkapitalägda jättarna Carema, Attendo och Baggium.
En pojke tvingades sova flera nätter i glassplitter sedan han efter ett utbrott slagit sönder något i rummet.
"När jag kommer dit en vecka efter händelsen sitter han på sin säng full av glassplitter. Där har han har sovit hela veckan. Han är jätteledsen för att ingen pratar med honom om det som hänt - och för att ingen hjälper honom att städa upp", berättar Cecilia Hedlin. Utbrottet var sannolikt en följd av posttraumatisk stress, något som han direkt hade behövt professionell hjälp med. Men istället för att hjälpa och vårda pojken väljer man att straffa honom genom att låta honom sova i splittret och "vänta ut" honom tills han själv kommer underfund om att han borde städa...
Jag känner igen "attityden" från personalen. Att bestraffa barn på hvb-hem är tydligen godtyckligt - både från personal och ledning! Först provocerar man barnen till utbrott, sedan visar man sin makt genom bestraffning. Tyvärr en alldeles normal och vanlig behandlingsmetod på hvb-hem. Jag har själv bevittnat det, mer än en gång!
Men varför händer ingenting? Varför fortgår detta? Penningkåta karriärister tjänar pengar på utsatta barn medan vi andra står på sidan med armarna i kors och sviker dem som bäst behöver oss - om och om och om och om igen!

http://svt.se/2.22620/1.2755523/pojke_tvingades_sova_i_glassplitter_pa_hvb-hem?lid=puff_2755523&lpos=rubrik

Internatet i researcharbete för långfilm.

Jag är mycket stolt! Stolt så jag nästan spricker! Internatet ska bli film! Nja - inte riktigt:) men boken Internatet används just nu i ett researcharbete för en kommande långfilm. Det är filmproducenten Jesper Klevenås som just nu arbetar för fullt med en långfilm som förmodligen nästa höst kommer att visas på biograferna.
Långfilmen ska förhoppningsvis spelas in i slutet av sommaren om allt faller på plats. Från början utspelade den sig runt 1980, och handlar om två unga killar som rymmer från ett traditionellt barnhem. Men i och med att Jesper och filmteamet nu har gjort mer research har han insett att missförhållanden gentemot barn som tagits om hand av samhället inte alls har upphört, utan alltjämt fortgår. Han har därför bestämt mig för att filmen ska utspela sig i nutid.
Jesper har nu läst boken Internatet:
"Det har också ökat min motivation, just för att visa att det faktiskt alltjämt fortgår. En fråga som också allt för lite lyfts fram. Så din bok var verkligen intressant och till stor hjälp." säger Jesper
"Jag fick en mycket större förståelse för killarna som "vårdas" på den här typen av hem, och också för personalen som arbetar där!"

Självklart kommer jag att återkomma med mer info om filmen och hur arbetet fortlöper! Spännande!