http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5421201.ab
Jag läser, skakar för mig själv på huvudet och jag ÖNSKAR att jag kunde känna mig förvånad, att jag kunde läsa och tänka "Neej, det här kan inte vara sant!" men den tanken är och förblir obefintlig. Istället tänker jag "Jaha... ännu fler barn som blivit kränkta, psykiskt och fysiskt misshandlade av personal som uppenbarligen helt missförstått sitt uppdrag! Är jag förvånad - NEJ!" Men jag måste erkänna att jag i min enfald trodde att SIS-licensierade behandlingshem fungerar bättre, men ICKE!! Jag finner verkligen inga ord när jag sitter där och läser artikeln.
Precis i denna stund ringer telefonen... "Hej... Har du tid att prata? Jag har varit placerad på "Det aktuella hvb-hemmet"..." Det går en våg genom kroppen på mig - vet inte om det är en rysning eller en skälvning (en konstig känsla sprider sig i kroppen när jag hör namnet på stället). Självklart har jag tid att prata! Efter 1,5 timme när jag lägger på luren slåss en massa känslor i min kropp om att ta plats! Jag känner både ilska, maktlöshet, sorg, förtvivlan, uppgivenhet... men mitt i allt en enorm värme och tacksamhet att denna fantastiska person ringde mig och berättade om sina upplevelser. Killen som ringde var så klok... så varm... så ödmjuk...
Denna lilla kille hade bott hos olika fosterfamiljer (även de med "sina historier") under hela sin uppväxt. En dag informerade socialen honom att de hade hittat ett BRA ställe - ett hvb-hem där han skulle få det riktigt bra! Lilla killen fick packa sin väska och åka iväg... Där börjar hans historia om placeringen på Dormsjöskolan. Av förklarliga skäl kan jag inte skriva om allt det han berättade här i min blogg - inga detaljer. Det som tog starkast grepp om mig var när han sa: "Det var inte den fysiska misshandeln som var värst, den psykiska var värre!" Han berättade att en person hade sagt till honom när han kom bort från "Det aktuella hvb-hemmet" att han var väldigt "institutions-skadad". Vad menar du med det frågade jag. "Jo, jag vågade inte ifrågasätta någonting - jag hade bara lärt mig att lyda... Vänta på att vuxna skulle säga vad jag fick göra och inte göra. Jag lärde mig att bli misstänksam mot vuxna. Man var tvungen att lyda annars gick man miste om intjänade poäng. Man försökte anpassa sig hela tiden... Allt handlade om makt! Man tror inte att man är värd något annat och man lägger hela skulden på sig själv..."
Han hade sett barn bli inlåsta i rum, han hade sett ett barn bli knuffad nedför en trappa, han hade hört rasistiska glåpord till killar med invandrarbakgrund - "Jävla blatte!", de fick inte lyssna på musik - freestyle och bandspelare låstes in. En kille hade gjort allt för att straffa ut sig själv från "Det aktuella hvb-hemmet" för han ville hellre hamna på ett "Paragraf 12-hem"... o s v, o s v
Han avslutade sin historia med att säga "Om jag skulle bli tvungen att välja mellan "Det aktuella hvb-hemmet" och sluten anstalt, skulle jag välja sluten anstalt - där finns något som heter Mänskliga rättigheter..."
Jag kommer aldrig någonsin att glömma det här samtalet... Han var så klok... så varm och ödmjuk inför det som hade hänt. Han försöker bearbeta sina upplevelser och han har fått hjälp men såren läker aldrig helt... Han sa: "Jag förstår att de människor som gjorde detta mot mig har själva varit med om grejer... sånt som de inte har bearbetat och någonstans måste frustrationen komma ut..." Och visst - han har rätt men jag tycker ändå det är oförlåtligt - inte bara med tanke på dem som utfört dessa handlingar utan från ledningens, myndigheters och våra politikers och andra ansvarigas sida. HerreGud - det handlar om människoliv!!
Nu, några timmar efter vårt samtal (och efter att ha läst klart artikeln i Aftonbladet) känner jag mig tom på något sätt... Nej, nej - inte uppgiven! Jag kommer aldrig sluta slåss för dessa glömda barn och deras rättigheter!! Men tom... Hur länge ska detta få pågå innan något radikalt händer? Politiker! Makthavare! Myndigheter!! GÖÖÖÖÖR NÅT!!!!!
Han kallade mig ängel... Kanske har jag lyckats ge en människa bekräftelse... Bekräftelse på att det han upplevt är FEL! Kanske har jag hjälpt en person... gett honom ett litet halmstrå att ta tag i på hans väg i livet...Den tanken gör mig ännu starkare! Ännu mer envis! Ännu mer ihärdig!
Kämpa på du fantastiska person! You´re gonna make it!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar