TACK!

Jag anade nog aldrig, när jag skrev min bok, vilka fantastiska kontakter den skulle leda till! Visst, jag skrev den för att uppmärksamma politiker och andra "som bestämmer" hur det kan se ut på våra institutioner och vilka konsekvenser det kan bli när tillsynen brister. Så visst hade jag förhoppningar om att den (boken) skulle uppmärksammas på ett eller annat sätt. Nu, två och ett halvt år efteråt börjar det bildas ringar på vattnet och min bok har fått en hel del uppmärksamhet på senaste tiden.
Jag har t ex haft förmånen att lära känna Lars Waerner på "Stulen Barndom Stockholm". Han är en riktig klippa! Tack Lars för det fantastiska arbete du och alla som jobbar nära dig gör! En ros till dig!
Lars resonerar likadant som jag "Har jag hjälpt en unge då kan jag känna mig nöjd, har jag hjälpt 10 ungar - då är jag i himmelriket - har jag hjälpt 100 ungar, ja då...." det finns liksom inget mer att säga - då har man kommit längre än man någonsin vågade tro och hoppas. "Stulen Barndom Stockholm" kommer fortsätta att jobba för förändring och jag är så glad och stolt att få jobba tillsammans med dem och att de uppskattar det jag har gjort!
Vi har varit på besök på Socialstyrelsen i Stockholm. Det var ett väldigt bra möte!! Och jag kan säga att de (Socialstyrelsen) verkligen har ambitionen och visionen att förändra och de ryggar inte för samarbete med oss som, på olika sätt, har egna erfarenheter. Självklart fick de min bok (jag har hittills GETT BORT de flesta böcker) och idag damp det ner ett paket i brevlådan med deras handbok "Barn och unga i socialtjänsten" som jag har för avsikt att läsa så snart som möjligt. Så TACK Socialstyrelsen för ett givande besök som ger förhoppningar om att vissa delar i socialtjänstlagen kommer att ändras, bl a vad gäller kraven på utbildning för personal på våra hvb-hem!
Överlag märker jag ett helt annat intresse för min bok nu än för 2 år sedan. Om jag skickade ett mail och berättade om min bok så tog det veckor innan jag kunde få ett svar (om jag fick något). Nu "hugger" de direkt och många mailar och ringer till mig. Ju mer jag jobbar med frågorna desto mer engagerad blir jag och någonstans finns en liten förhoppning eller dröm om att jag någon gång i framtiden får jobba med dessa frågor på heltid. Jag vet inte i vilket sammanhang men kanske min chans kommer en dag!
För att återvända till alla fantastiska människor jag har fått förmånen att lära känna - från myndighetspersoner och föreningar till ungdomar och vuxna som själv har varit utsatta! Jag vill passa på att tacka er genom min blogg! Ni alla som arbetar med frågorna - TACK för det jobb ni gör, det är guld värt! Och TACK för att ni har förtroende för mig och för det jag berättar om i min bok! Och till alla fantastiska människor som ringer och mailar till mig och berättar om sina egna upplevelser - TACK! Kom ihåg att ni är värdefulla för den ni är och fortsätt kämpa för era rättigheter. Ge aldrig upp!

Dagens ordspråk (Favorit i repris)

"Oavsett vad andra tycker om det du gör, så kommer inte du att vara lycklig förrän du gör det som är sant för dig, och gör ditt bästa för ata visa det för världen"

Hundar och ungar!

Jag står och stryker kläder... Tankarna ger mig ingen ro... De gräver hål i mitt huvud! En massa känslor rusar runt i mitt inre... Ilska, sorg, förtvivlan... Ibland undrar jag varför just JAG skulle hamna på det här behandlingshemmet men jag får snabbt svar av mig själv - det måste ha varit någon mening med det! Jag är en av de utvalda som ska jobba för en förändring!
Idag tänker jag på en kommentar som en av de placerade killarna sa för några dagar sedan: "Det var inte ett behandlingshem - det var en hundkennel!" Och jag förstår... Hela tiden förstår jag vad dessa killar pratar om. Jag behöver aldrig fråga "Vad menar du med det?"
Allting gick verkligen ut på LYDNAD! Killarna skulle göra som de vuxna sa - oavsett! Jag minns en gång när en av cheferna kom in i mitt klassrum, efter en konflikt mellan en av assistenterna och en av pojkarna i min klass. Assistenten hade klagat att jag tog pojken i försvar. Chefen kom med bestämda steg in i klassrummet och skulle prata med mig om bemötande: "Tänk hur man gör med hundar!" Jag blev så arg och så paff så jag bara tittade på personen och sa: "Hundar? Men det är barn vi har att göra med - inte hundar!" Sedan packade jag ihop och gick ut därifrån. Visst - jag kan dra vissa paralleller med hundar och barn som har svårt att tolka signaler, t ex att man ska vara SNABB att ge beröm och uppmuntran! Men ska man bestraffa? NEJ NEJ NEJ! Jag bevittnade en gång en person vars hund hade rymt. Den här personen ropade och ropade men hunden vägrade komma. Alltmer desperat i rösten skrek han: "KOM HIT!" och ju mer han höjde rösten desto längre bort försvann hunden (vem vill komma till en husse som är arg?). När hunden äntligen kom tillbaka fick den en rejäl omgång stryk. Jag teg och led - ville inte lägga mig i. Men vad ger man för signaler till hunden i ett sådant läge? Jo, "gå inte till husse när han ropar för då får du stryk!" SÅ visst - det är viktigt att berömma i precis rätt ögonblick!.

Att "inte ifrågasätta vuxnas beslut" - så stod det skrivet i reglerna. HU - jag ryser när jag föreställer mig ett samhälle där man inte vågar ifrågasätta. Kuvade människor som gör som ledaren säger! Är det inte det som är vår uppgift? Att lära våra barn att ifrågasätta, reflektera, hävda sina åsikter! Vi vill väl att våra barn ska växa upp i en demokratisk anda - det borde väl även gälla barn med npf eller barn från otrygga hem? Om de inte kan få det hemma - vem ska då lära dem?
Jag vet inte hur många gånger jag fick höra av assistenter och chefer "Du förstår dig inte på de här barnens problematik!" och till slut började jag tro dem. Är det jag som har fel? Men innerst inne visste jag...

Jag får höra de mest häpnadsväckande historier om vad utsatta barn varit med om av personal som inte har kunskaper! Det gör så ont!! Och vad kan jag göra? Jo, lyssna, förstå och få dem att känna sig trodda!
Vissa kanske tycker att jag har fastnat i det här och det kanske jag har på sätt och vis! Då brukar jag tänka på Bonos (Han i gruppen U2, ni vet - han kämpar för barn med AIDS) ord: "Har man någon gång, på nära håll, sett ett litet barn dö av AIDS i sin mammas famn kan man inte släppa!" och det är samma sak för mig "Har man någon gång, på nära håll, sett och hört ett barn bli kränkt av personal utan kunskap och utbildning då kan man inte släppa!"

"If you wanna make the world a better place, take a look at yourself and make that change!"
Michael Jackson

Iris Johansson

Genom min bok kommer jag i kontakt med många fantastiska människor - en bonus, som jag inte alls hade räknat med när jag gav ut boken. En av dessa fantastiska människor som jag kommit i kontakt med är Iris Johansson Just nu läser jag hennes bok "En annorlunda barndom". Det är en sådan där bok som man läser några sidor av för att sedan lägga den åt sidan för att hinna reflektera och riktigt "ta till sig" av det man läst. Iris berättar i sin bok om sin barndom - hon växte upp i en storfamilj med mycket människor runt omkring sig men hon levde helst i en egen inre värld med ett beteende som idag skulle diagnostiseras som autism. Det är fascinerande hur hon med ord beskriver sina upplevelser i denna inre värld - bilder, "fält", färger... och hur hon kan sätta ord på hur hon upplevde omvärlden. Jag fastnade särskilt för ett stycke i boken som handlar om belöning och bestraffning. Så här skriver Iris:
"Det gick inte att styra mig med belöningar eller sanktioner för jag blev ofta fixerad vid belöningen och då drevs jag att försöka få den helt oberoende av vad jag skulle göra tills jag fick den. Jag lärde ingenting av det jag skulle lära och oftast utförde jag inte ens det som belöningen var till för att förstärka. Samma sak med sanktioner och bestraffningar. Ofta gillade jag dem, som att bli instängd i ett rum, bli utkastad, inte få följa med, inte äta vissa saker som andra tyckte var gott. Dessutom hade jag ingen konstans, så om man lovade mig något, eller hotade med något, så kom jag inte ihåg det efter en halv minut, och då var det overksamt. Jag kunde helt enkelt inte gå in i det tillstånd av anpassning som alla tycktes förvänta sig. Jag visste inte vad det var eller ens att det fanns, och det bekymrade Far för han undrade hur det skulle gå i skolan."
Ett annat stycke ur boken:
"När jag var tillsammans med människor var det en massa saker jag måste. Jag fick inte säga vad jag ville för då var jag oartig. Jag måste hälsa på ett visst sätt för annars blev de stora arga och kallade mig ouppfostrad. Ibland sa farmor att jag var syndig när jag sa något och ibland tvingade hon mig att säga förlåt fast jag inte visste vad "förlåt" betydde, eller varför man skulle säga det ordet... Livet var så konstigt ibland. Det var som om man absolut inte fick vara som man är när man var med andra människor, att andra blev störda av det, och att man inte fick störa andras sinnesfrid."

Ett barn med npf har svårt att tolka omvärlden och att tolka signaler från andra människor. Ett barn som kommer från svåra hemförhållanden, som aldrig har levt i kommunikation med sin närmiljö har också svårt att tolka signaler från omgivningen. Är då den ultimata lösningen "belöningar och bestraffningar" undrar jag. För det är ju ändå den metod som används mest, speciellt på våra hvb-hem.
Och hur ska man kunna säga förlåt när man inte ens förstår vad ordet betyder?

Vilken enorm kunskap man måste ha för att jobba med människor, för att förstå alla dessa olika beteenden som anses "onormala"! Att hota ett barn: "Gör som jag säger och håll käften, annars får du stryk!" - det är nog det enklaste som finns - det klarar "vem som helst"! Men att jobba med barn, att nå deras innersta väsen, att se deras styrkor, att ta fram det positiva - då krävs det KUNSKAP och EMPATI!

Jag mötte Iris första gången på en bokmässa i Örebro. Jag var hänförd av hennes kunskaper och jag tänkte "Den kvinnan vet vad hon pratar om!".
Om ni inte mött Iris eller läst någon av hennes böcker så tycker jag ni ska bekanta er med henne. Börja med ett besök på hennes hemsida www.insidan.nu

Dagens citat:
"Det finns inget så odemokratiskt som att behandla alla lika!" Ulf Nilsson