Hundar och ungar!

Jag står och stryker kläder... Tankarna ger mig ingen ro... De gräver hål i mitt huvud! En massa känslor rusar runt i mitt inre... Ilska, sorg, förtvivlan... Ibland undrar jag varför just JAG skulle hamna på det här behandlingshemmet men jag får snabbt svar av mig själv - det måste ha varit någon mening med det! Jag är en av de utvalda som ska jobba för en förändring!
Idag tänker jag på en kommentar som en av de placerade killarna sa för några dagar sedan: "Det var inte ett behandlingshem - det var en hundkennel!" Och jag förstår... Hela tiden förstår jag vad dessa killar pratar om. Jag behöver aldrig fråga "Vad menar du med det?"
Allting gick verkligen ut på LYDNAD! Killarna skulle göra som de vuxna sa - oavsett! Jag minns en gång när en av cheferna kom in i mitt klassrum, efter en konflikt mellan en av assistenterna och en av pojkarna i min klass. Assistenten hade klagat att jag tog pojken i försvar. Chefen kom med bestämda steg in i klassrummet och skulle prata med mig om bemötande: "Tänk hur man gör med hundar!" Jag blev så arg och så paff så jag bara tittade på personen och sa: "Hundar? Men det är barn vi har att göra med - inte hundar!" Sedan packade jag ihop och gick ut därifrån. Visst - jag kan dra vissa paralleller med hundar och barn som har svårt att tolka signaler, t ex att man ska vara SNABB att ge beröm och uppmuntran! Men ska man bestraffa? NEJ NEJ NEJ! Jag bevittnade en gång en person vars hund hade rymt. Den här personen ropade och ropade men hunden vägrade komma. Alltmer desperat i rösten skrek han: "KOM HIT!" och ju mer han höjde rösten desto längre bort försvann hunden (vem vill komma till en husse som är arg?). När hunden äntligen kom tillbaka fick den en rejäl omgång stryk. Jag teg och led - ville inte lägga mig i. Men vad ger man för signaler till hunden i ett sådant läge? Jo, "gå inte till husse när han ropar för då får du stryk!" SÅ visst - det är viktigt att berömma i precis rätt ögonblick!.

Att "inte ifrågasätta vuxnas beslut" - så stod det skrivet i reglerna. HU - jag ryser när jag föreställer mig ett samhälle där man inte vågar ifrågasätta. Kuvade människor som gör som ledaren säger! Är det inte det som är vår uppgift? Att lära våra barn att ifrågasätta, reflektera, hävda sina åsikter! Vi vill väl att våra barn ska växa upp i en demokratisk anda - det borde väl även gälla barn med npf eller barn från otrygga hem? Om de inte kan få det hemma - vem ska då lära dem?
Jag vet inte hur många gånger jag fick höra av assistenter och chefer "Du förstår dig inte på de här barnens problematik!" och till slut började jag tro dem. Är det jag som har fel? Men innerst inne visste jag...

Jag får höra de mest häpnadsväckande historier om vad utsatta barn varit med om av personal som inte har kunskaper! Det gör så ont!! Och vad kan jag göra? Jo, lyssna, förstå och få dem att känna sig trodda!
Vissa kanske tycker att jag har fastnat i det här och det kanske jag har på sätt och vis! Då brukar jag tänka på Bonos (Han i gruppen U2, ni vet - han kämpar för barn med AIDS) ord: "Har man någon gång, på nära håll, sett ett litet barn dö av AIDS i sin mammas famn kan man inte släppa!" och det är samma sak för mig "Har man någon gång, på nära håll, sett och hört ett barn bli kränkt av personal utan kunskap och utbildning då kan man inte släppa!"

"If you wanna make the world a better place, take a look at yourself and make that change!"
Michael Jackson