Det aktuella hvb-hemmet bemöter kritiken

"Det aktuella hvb-hemmet" har det "hett om öronen" just nu!
Denna veckas blogg får handla om hur ledningen bemöter kritiken från Länsstyrelsen. Läs och begrunda:

"Synpunkter med anledning av Länsstyrelsens beslut:
Länsstyrelsen riktar i sitt beslut daterat 2009-10-29 allvarlig kritik mot "Det aktuella hvb-hemmet" för att det i verksamheten har förekommit tvångs- och
begränsningsåtgärder. Nedan bemöter verksamhetschefen denna kritk.

xx den 5 november 2009
Vi vill med dessa rader ge uttryck för att vi självklart har förståelse för att tillsynsmyndigheten bedömer verksamheten efter vad lagen säger och tar den kritik som riktats mot verksamheten på största allvar. Xx vet att pojkar och flickor enligt grundlag är skyddade mot frihetsbegränsningar, vi vet självklart också att insatser enligt SoL och LSS är frivilliga och att tvångs- och begränsningsåtgärder endast kan vidtas i nödsituationer. Detta är helt klart och på inget sätt ifrågasatt av oss. Vi vet också att det finns situationer där personalens agerande med rätta har ifrågasatts. Några av dessa händelser finns beskrivna i de första utredningar som delgavs Länsstyrelsen i juni. x vill poängtera att arbetsrättliga åtgärder alltid vidtas om personal handlar felaktigt eller bedöms olämpliga för verksamheten.

Vi har även följt Länsstyrelsens anvisningar om att barn som frekvent förorsakar situationer där tvångs- och begränsningsåtgärder måste användas, skall skrivas ut. Inte heller när det gäller personalens kompetens har vi någon annan uppfattning än tillsynsmyndigheten. Kompetensutvecklingsinsatser har genomförts och mer insatser är planerade.
Vår reaktion på den allvarliga kritiken handlar således inte om att vi inte vet vad som gäller. Det vi vill belysa är den fråga vi under året lyft med både Länsstyrelsen och Socialstyrelsen, nämligen att vi uppfattar att det idag finns en diskrepans mellan aktuell lagstiftning och den verklighet som vi och andra behandlingshem befinner oss i. Hur ska en verksamhet för barn/ungdomar med social och psykiatrisk problematik samt relationsstörningar egentligen bedrivas om inga som helst åtgärder får vidtas mot den enskildes vilja. Är det OK att hindra någon i något läge, kan vi med handen på ett barns arm ta med oss barnet till det egna rummet för att lugna ner situationen, kan vi hindra någon att äta tredubbla portioner eller hur ska vi agera när en elvaåring gör en blixtvändning och springer ut i snön utan strumpor och skor? Får vi i huvudtaget ingripa i förebyggande syfte genom att ta med oss barnet från en situation som "vi vet" kan leda till ett utbrott? Vi vet att när dessa barn blir tonåringar och hormonerna lever sitt eget liv medan den känslomässiga utvecklingen ligger på en betydligt lägre nivå är det begripligt att aggressionsutbrott förekommer. Dessa utbrott kan vara frekventa under en period och sedan upphöra. Vi vet också att biverkningar av en medicinering kan vara aggressivitet.

Vi har upprepade gånger bett om råd och stöd i hur vi rent faktiskt ska handla när barn/unga ibland får svåra och destruktiva aggressionsutbrott eller beter sig på ett sätt där de riskerar att skada sig själv eller andra. De barn vi pratar om behöver inte vara våldsbenägna, snarare förvirrade, frustrerade och ångestfyllda över en situation de i vissa lägen inte kan bemästra. Vi arbetar i vissa fall med barn/ungdomar som har svårigheter att uttrycka vad de känner, svåra känslor och ibland ångest som inte kan inte uttryckas med ord. Detta kan bidra till aggressivitet och utåtagerande beteende. Vårt uppdrag handlar i mycket om att lära dem att urskilja sina känslor och att uttrycka dessa på ett sätt som inte skadar de själva eller andra.

Vi vill poängtera att personalen i de allra flesta fall löser svåra situationer på ett utomordentligt sätt genom att lugna, avleda, kommunicera och trösta. Förebyggande arbete, anpassade metoder och ett professionellt bemötande är självklart grunden i det dagliga behandlingsarbetet.

Men ibland räcker inte detta, barn får utbrott och agerar utåt. Det är i dessa fall som personalen, för att undvika att barnet skadar sig själv eller andra, "hållit fast" eller i vissa fall "hållit nere" barnet på en säng eller i något fall på golvet . Oftast ingår slag eller sparkar eller föremål som kastats som en del av händelseförloppet.

För tiden maj till september 2009 har nio utredningar om begränsningsåtgärder lämnats till Länsstyrelsen. Om beslutet från Länsstyrelsen skall tolkas så att alla dessa ingripanden är att betrakta som "olagliga" begränsningsåtgärder är det givetvis nio ingripande för mycket. I merparten av dessa är det dock Xx:s uppfattning att personalen handlat adekvat för att hindra att barnet själv, något annat barn eller personalen kommit till skada. I beslutet från Länsstyrelsen ges ingen vägledning om vi handlat rätt i vissa fall och i vissa fall inte. Vi vet således inte om det är dessa senaste utredningar eller händelser för tiden juni-08 till april-09 som kritiken avser.

Vi hävdar att de senaste utredningarna visar att det med hänsyn till händelseförloppen varit motiverat med någon form av "hållande" av barnet. Detta innebär inte att vi anser att nödrätt skall ligga till grund för rutinmässiga ingripande eller utgöra en del av behandlingsinnehållet. Vårt ställningstagande i dessa fall har utgått från att skydda aktuellt barn, andra barn och den personal vi enligt arbetsmiljölagstiftning har ett ansvar för.

Enligt socialstyrelsen och länsstyrelsen kan vi hålla i ett barn max två gånger, därefter skall barnet skrivas ut. Vi har i dessa fall haft kvar barn, då socialtjänsten bett oss om detta, tills en annan lösning ordnats. Vårt ställningstagande har haft sin grund i den relation vi byggt till barnen och vi har därför bedömt att det varit bättre för barnen att vara på Xx tills den nya lösningen är klar. Under dessa perioder har fler aggressiva/hotfulla situationer förekommit, vilket kan vara förståeligt med tanke på osäkerheten i dessa barns situation. Budskapet från tillsynsmyndigheten är att vi inte skall agera socialtjänst i dessa fall. Vi förstår budskapet men vi undrar samtidigt var barnets bästa kommer in och vilka etiska ställningstagande som ligger till grund för ett sådant budskap.

Vid vårt besök hos Socialstyrelsen i september 2009, upplevde vi en bra dialog kring dessa frågor. Socialstyrelsen var tydligt i sitt budskap att när de gör tillsyn är det enbart efterlevnad av lag, förordning och föreskrift de fokuserar på. De nämnde dock att ett samtal har påbörjats utifrån den verklighet som råder idag för aktuell målgrupp och för den personal som finns i verksamheten. Detta är glädjande och inger hopp även om vi vet att dessa samtal kommer att ta lång tid. Det vi nu önskar är att Socialstyrelsen aktivt verkar för att dessa svåra frågor blir belysta genom forskning och metodutveckling.

Vi anser avslutningsvis att kritiken är onyanserad och inte ger en korrekt bild av Xx:x verksamhet. Vår bestämda uppfattning är att barn och ungdomars behov av trygghet och säkerhet tillgodoses i verksamheten. Vi vet också att ett antal ungdomar, som nu är utskrivna, tackar oss och menar att deras tid på Xx var "den bästa". De tackar för att vi i svåra situationer vågade stå kvar och i vissa fall sätta stopp för deras utbrott. Vår ambition är att oförtrutet fortsätta det intensiva utvecklings- och kvalitetsarbete som påbörjats och kommer göra allt som står i vår makt att bibehålla det förtroende som så många redan visar oss.

Källa: http://www.dormsjoskolan.com/863.php