Nåväl, här är personens berättelse:
"Det var helt fruktansvärt! Jag har mått så dåligt! De släpade små pojkar, 8-10 år - uppför trappor, låste in dem i rummen och lät dem sitta där och skrika. När jag frågade om jag fick gå in så fick jag till svar "Låt honom sitta! Han är manipulativ. Han ska lära sig!". Till slut när jag "fick" gå in så fann jag en arg, ledsen och förtvivlad pojke som kastade saker omkring sig och grät. Men jag satte mig lugnt ner på sängen och väntade en stund.
Sedan tog jag upp en nalle från sängen och höll den i min hand. Jag lät nallen prata: "Hej!". Till en början hörde inte pojken den men när jag upprepade det så lugnade han sig och svarade "Hej...". Nallen fortsatte "Vill du prata med mig?. Pojken svarade "Ja..." Svårare än så var det inte. Han är ju ett barn! Sedan var det jättekonstigt vid alla måltider, bara en massa hot. Det sades i och för sig inte i en "ond ton" utan mer lugnt och sansat men bestämt: "Om du flippar ur nu åker du upp på ditt rum! Skärp dig nu! Jag vet att du är ledsen för att din mamma inte kommer imorgon men nu får du skärpa dig!" Om något barn vågade säga ifrån blev svaret: "Vi ska ha en trevlig ton här annars får du gå upp på ditt rum!" Och man ville gärna offentliggöra barnens tillkortakommanden så man diskuterade gärna det under måltiderna så att alla kunde höra. "Du skötte dig inte så bra under förra lektionen..." Jag var med under en lektion en gång. Läraren blev skitförbannad på en elev, skrek och härjade och tog tag i nacken på pojken och föste ut honom... Det är klart att man kan bli arg men man måste ju förhålla sig professionell i en sån situation - visst kan man riva ifrån men man måste ändå sansa sig någon gång... Jag tog upp det här med personalen och sa att jag skulle gå till ledningen men vad tror du ledningen sa? Jo, det här får du själv ta upp med den berörda personalen. Men till slut fick jag till ett möte där jag hade en kollega med mig som hade upplevt liknande saker. Även en representant från Socialen var med... hon var helt chockad och lovade att ta upp det här med sin överordnade. Även psykologen som jobbar där var med vid mötet men han verkade inte alls förstå mitt budskap för när jag frågade vart den fria leken hade tagit vägen svarade han: "Den fria leken? tja, det var en bra fråga..." Det har gått lång tid nu och inget händer... Jag vet inte vad jag ska ta mig till! Fattar inte vad allt det här handlar om men det är väl grupptryck, kåranda, kultur och en attityd om att man inte vill ta in kunskap utifrån. Alla håller varann bakom ryggen! Jag har mått så dåligt - gråtit och skrikit men nu är jag mest arg. Jag har skickat mail till Socialsekreteraren, även berättat om dig Nina och din bok men inget händer... Jag sa till socialsekreteraren - "Ska vi sitta om 60 år igen och höra alla dessa berättelser om hur barn hade det i början på 2000-talet? Ska vi starta utredningar igen då och staten ska betala en massa pengar till dem som varit utsatta? Varför görs det inget? Jag känner mig helt maktlös! Och det pratas om det här stället må du tro - alla vet hur det är men ändå får det pågå år ut och år in!"
Efter samtalet var jag så upprörd. Jag berättade om samtalet för min man. Han blir lika upprörd och fattar ännu mindre än jag varför inget händer. "Vad ska man göra?" säger jag till min man. "Ja men... skriv ett brev till Reinfeldt och låt alla dem du har pratat med skriva under med sitt namn!" säger min man som alltid hittar "enkla" lösningar på problem. Först skrattade jag men nu börjar jag fundera... Kanske man skulle skriva till Reinfeldt... Men hjälper det? Knappast... Men jag vill ändå göra en liten efterlysning här i min blogg. Ni som upplevt det här som anställd, ni som reagerat över psykiska och fysiska kränkningar på hvb-hem (antroposofiska eller ej), hör av er till mig! Kanske brevet till Reinfeldt inte är sån dum idé ändå...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar