 |
| Boken Internatet Om en lärares mardrömstid på ett hvb-hem i Sverige |
Jag får fortfarande många mail både från ungdomar som varit placerade på hvb-hem och från föräldrar som haft sina barn placerade. Min bok har hjälpt många, vilket jag är oerhört stolt och glad för. Nedanstående hände för högst ett par år sedan:
"Det du skriver om dina erfarenheter på hvb-hem med npf barnen väcker minnen till liv i mig.
Jag och min son var placerade på ett sk hvb-hem med familjebehandling i ett halvår innan vi lyckades
ta oss därifrån. Det var fruktansvärt, där tog man även ställning mot npf diagnoser och sa sig inte tro på dom.
Då hade han tyvärr inte hunnit få någon diagnos så han utsattes för en massa sjuka grejer på det där stället.
Man ansåg bl.a att han behövde kränkas och brytas ner för att sen byggas upp igen.Jag har en lång rapport
därifrån där dom beskriver min son som en presumtiv sexualbrottsling och kriminell, han var 7 år då, nu är han 8....
Tack och lov har vi fått bra hjälp sen vi kom därifrån men för egen del kan jag säga att jag lider av posttraumatisk stress
från den tiden. Min son var så full av aggressioner när vi lämnade hvb-hemmet att han kunde tillbringa minst en halvtimme om dagen med att slå och sparka
på sina gossedjur eller träd och svära över personalen där.
Vill bara tacka för att du inte håller tyst. You made my day <3 div="div">
Varma hälsningar
Caroline Wiman"
Hej!
SvaraRaderaGooglade och hamnade här av en slump. Ser att vi har mycket gemensamt och tänkte maila dig men fick inte upp någon mailadress i din profil. Skulle bli glad om du mailade mig på thenilla@live.se !