Solskenshistorier och mörker

Nu har den väcks till liv,,, boken! Av många olika anledningar, men kanske framför allt att den återigen finns tillgänglig i bokhandeln. Ett missförstånd har lett till att Bokrondellen som administrerar böcker till bokhandeln hade uppdaterat min bok som "Definitivt slut". Inte konstigt att beställningarna uteblev. Nu är den återuppväckt hos både Bokus och Adlibris vilket känns väldigt bra! Ämnet är ständigt aktuellt och mycket positivt har hänt, men visst finns det fortfarande väldigt mycket att jobba med!

Lundsberg och hvb-hem - vad är skillnaden?

Jag upprörs över skandalen på Lundsberg - inget barn, ingen ungdom ska behöva bli nollad, nedvärderad och bränd med strykjärn. Det är alldeles vansinnigt! Men mest upprörs jag över den allmänna reaktionen och reaktionen i media runt den händelsen kontra reaktionen över hur våra mest utsatta barn blir behandlade på hvb-hem och liknande. På alla löpsedlar, i varenda nyhetssändning berättas om de fruktansvärda händelserna på Lundsberg (för de är verkligen fruktansvärda - jag vill på intet sätt hävda något annat). Men när jag ser inslagen kryper det i kroppen på mig och jag tänker ""De" (vilka "de"?) skulle bara veta hur det ser ut på vissa andra ställen!" Men vem bryr sig när det handlar om barn som själva inte har styrka att säga ifrån, och heller inte har föräldrar som är starka nog. Vem för deras talan?

Det finns solskenshistorier och det finns historier som får mig att känna mig uppgiven. Jag kan ta två exempel här och nu. Vi börjar väl med det som inte är alltför upplyftande så att det här inlägget får ett lyckligt slut.

Jag pratade med en kvinna i veckan som jobbar mycket med barn med npf och även traumatiserade och apatiska barn. Hon hade nyligen fört en konversation med en föreståndare på ett hvb-hem:
"Jo men du vet om de inte sköter sig i skolan får de stanna hemma från fritidsaktiviteter eller så ger vi dem utegångsförbud och de vet så väl vad som gäller!"
Kvinnan i fråga argumenterade emot och sa att "Men så kan ni inte göra - det ni sysslar med är ju straff!"
"Ja, men så här har vi alltid jobbat - det funkar!"

Jo,,, tack! Jag känner igen det - så här har vi alltid jobbat! Kom inte här och tala om för oss hur vi ska göra! VI kan och VI vet bäst! 

Så tar vi solskenshistorien:
En kille som var placerad på hvb-hemmet där jag jobbade ringde häromdagen till min kollega (hon som jag slogs tillsammans med mot ledningen - läs gärna mer i boken). Han hade sökt henne med ljus och lykta senaste tiden bara för att få berätta för henne hur oerhört mycket hon hade betytt för honom under hans vistelse på "det sjuka" hvb-hemmet, att han mindes henne,,, Säkert var hon hans räddande ängel - den enda som fanns där, lyssnade på honom, trodde på honom och skyddade honom!
Tänk att få sätta avtryck hos en annan människa på det viset - DET är livets mening!

Kämpa för varenda unge!
Och jag fortsätter kämpa på mitt vis - för minnena av det jag såg och hörde under min tid som lärare på hvb-hemmet kommer aldrig någonsin att blekna!