Idag har jag återigen blivit intervjuad av Claudia som skriver en C-uppsats om min bok. Det är verkligen spännande att svara på alla frågor men det är också väldigt svårt att sätta ord på saker som jag har upplevt. Frågorna är väldigt öppna, vilket ger tid för eftertanke och reflektion. Claudia är som person väldigt lugn och stabil - det finns ingen stress och inget svar är "rätt" eller "fel". Hon är objektiv i sitt förhållningssätt och det är ju precis det hon ska vara som "forskare" i denna C-uppsats. Hon tar inte ställning - hon bara lyssnar och ställer nästa fråga.
En av hennes frågor löd ungefär så här: "Hur ser du på din tid på det aktuella hvb-hemmet nu efteråt och hur har du förändrats som person sedan allt detta hände?"
Jag kände att jag måste tänka en stund på den frågan men Claudia gav mig tid till det. Mitt svar blev ungefär så här: "När jag kom till "Det aktuella hvb-hemmet" hade jag jobbat i skolan i många år och jag hade en pedagogisk högskoleutbildning. Mitt sätt att arbeta i skolan har alltid varit.... (svårt att hitta ord här)... kanske "otraditionellt" - jag tror att jag kan kalla det så... Jag har alltid jobbat efter devisen "det är inte barnen som bör anpassa sig efter skolan utan skolan som bör anpassa sig efter barnen" eller "vi bör ha en barnmogen skola istället för skolmogna barn".
Barn har ju inte förmågan att gå upp på vuxnas nivå men vi vuxna har ju faktiskt förmågan att gå ner på barnens nivå. Jag tror att det är viktigt att vi jobbar utifrån barnens "värld" och när jag läste på högskolan var detta något som togs upp till diskussion i alla möjliga sammanhang.
Jag är ingen "katederlärare" som kan stå framme vid "svarta tavlan" (som nuförtiden är vit) och hålla "föredrag" (jag säger inte att det är fel - många lärare gör detta väldigt bra och många barn behöver den sortens undervisning men jag försöker att undvika det eftersom jag inte känner mig bekväm i den rollen). Jag föredrar att gå ner på barnens nivå - locka fram lusten hos dem genom lek, färg, form, musik, teater - alla sinnen!.... Jag tror att barn behöver leka in kunskap och känna lust att lära. Speciellt viktigt kanske den tanken är vad gäller våra utåtagerande pojkar. Ibland kan jag känna att skolan inte är gjord för dem , att vi kanske måste sträva efter att hitta andra vägar för att fånga upp dem, ge dem tid att mogna... Vad händer med en liten pojke som inte kan "sitta stilla" i skolan, som fröken alltid blir arg på och som hela tiden får veta att han beter sig fel... Jag har alltid försökt arbeta medvetet med dessa barn så att de också ska känna att de lyckas. Ibland misslyckas jag men för det mesta lyckas jag och hela tiden är det en fråga om reflektion - Vad gjorde
JAG för fel idag när det blev så här tokigt för "Kalle".... Kunde
JAG ha gjort på något annat sätt?
Jag kom till det här hvb-hemmet med alla dessa tankar. Nu skulle jag äntligen få möjlighet att vidareutveckla mina idéer och det jag hade läst och förkovrat mig i på högskolan. Jag skulle få jobba med dessa pojkar som jag verkligen "brinner för".
Men vad möttes jag av? Jo - en pedagogik och en arbetsmetod som strävade efter att få dessa pojkar att
lyda och göra som de vuxna säger! Sitta stilla på sina stolar! Inte prata på lektionerna! Räkna i sina matteböcker! Och gjorde de inte det så "valde de bort"!
För mig var det som att kliva 100 år tillbaka i tiden! Tillbaka till skamvrån!
Det var verkligen ödets ironi att just jag skulle hamna där.
Men kanske var det någon mening med det! För att kontrasten skulle bli så uppenbar som möjligt. Även om jag är säker på att vilken lärare som helst som kommer "utifrån" med en pedagogisk högskoleutbildning i bagaget, hur traditionellt han/hon än jobbade i skolan, skulle ha reagerat starkt! Men det blev jag som kom dit! Det blev jag som fick möta den här världen - en värld som jag - inte ens i min livligaste fantasi - trodde existerade!
Jag gör inte allting rätt - det finns inte en pedagog i hela världen som kan göra allting rätt men det viktigaste är att man jobbar medvetet, att man reflekterar och att man har den kunskap som krävs för att jobba med dessa barn! Jag säger inte att jag har all den kunskapen och att jag alltid "gör rätt" men jag vågar påstå att det jag såg och hörde på "Det aktuella hvb-hemmet" går emot ALLT jag har lärt mig under mina år på högskolan och den erfarenhet jag har. Mycket av det jag såg och hörde skulle aldrig någonsin förekomma i den kommunala skolan (och om det skulle göra det hade läraren för länge sedan blivit anmäld)! Vi gör alla misstag ibland - men från det till att systematiskt arbeta med att bestraffa barn...
Jag kan idag se tillbaka på min tid på "Det aktuella hvb-hemmet" och tänka - det var verkligen någon mening med att jag skulle hamna där! Och idag är jag tacksam! Jag har lärt känna människor jag aldrig någonsin skulle ha lärt känna om jag inte hade jobbat där. Min bok har hjälpt många att förstå att det inte var deras fel... Många har fått bekräftelse! Och kan jag bara hjälpa en enda ungdom förstå att det som hände var FEL så har jag nått mitt mål och det vet jag redan att jag har!"
Hur jag har förändrats som person? Jag är starkare än någonsin!"
Veckans ordspråk:
"Ge barn uppmärksamhet, annars hittar de ingen anledning att växa".
