Gemensamma brister för omhändertagna barn

Hittade detta på nätet. Jag tycker det är jättebra att detta uppmärksammas mer och mer. Det behövs...

Källa: www.barnombudsmannen.se

"Nordiska barnombudsmännen
De nordiska barnombudsmännen har identifierat gemensamma brister i tillämpningen av rättigheter för barn som är omhändertagna av samhället. I ett gemensamt uttalande i Köpenhamn har de nordiska barnombudsmännen tagit upp sin oro för dessa barns bristande möjlighet till fullgod utbildning, brister i tillsynen och deras möjligheter att överklaga beslut som rör deras liv.

I likhet med alle andre barn har barn i offentlig omsorg grundläggande rättigheter enligt FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen). Många av barnen som har omhändertagits av samhället har haft en uppväxt kantad av våld och missbruk där vuxna runt omkring dem har svikit gång på gång. Det är därför ytterst viktigt att barnen får sina rättigheter uppfyllda när samhället tar vid.

Trots de nordiska ländernas olikheter när det gäller samhällets omhändertagande av barn, ser vi tre gemensamma och allvarliga utmaningar som varje land står inför:


1. Omhändertagna barn har inte samma tillgång till utbildning som andra barn
Forskning visar att skolgång och utbildning är den viktigaste faktorn för att klara ett liv som vuxen. Trots detta får dessa barn ofta för lite utbildning och inte utbildning i alla de obligatoriska ämnena.

2. Bristande barnperspektiv i tillsynen
Tillsynen har allt för sällan barnets perspektiv och deras rättigheter tillvaratas därför ofta inte. Dessutom kommer barnet sällan själv till tals.

3. Barn har låg kunskap om sina rättigheter och möjligheten att överklaga
Många barn känner inte till sina rättigheter enligt barnkonventionen, vet inte hur man överklagar och vart man vänder sig för att få hjälp med att utforma ett överklagande.


Med detta gemensamma uttalande uppmanar de nordiska barnombudsmännen respektive lands myndigheter att organisera sig och sörja för att omhändertagna barns rättigheter tas till vara enligt barnkonventionen.


Köpenhamn den 4 juni 2010


Fredrik Malmberg, Sverige
Maria-Kaisa Aula, Finland
Lisbeth Zornig Andersen, Danmark
Margrét María Sigurðardóttir, Island
Reidar Hjermann, Norge "

Sagan om den lilla flickan...

Jösses Amalia! Nu känns det som jag inte har ord längre... Har ni läst inlägget i min gästbok?

"hej
jag gick på dormsjöskolan på 90 talet.då utsattes jag flera gånger för sexuella övergrepp av en man i personalen .fast jag berättade för andra i personalen så hände det ingenting ,han som jobbade där fick vara kvar ändå .så jag fick stå ut med att veta att han skulle ge sig på mig igen och igen .
jag förstår inte alls idag hur man kan tillåta att sånt får pågå bland barn och ungdommar.eftersom allt tystades ned hela tiden så fick han aldrig nåt straff.jag mår dåligt av att ens tänka på det här,men tänkte att det kanske är bra att berätta för nån .mvh linda"


Jag önskar att jag kunde säga att jag inte tror att det är sant, men det är klart att det är sant! Min känsla jag hade över hela stället var sann och jag måste säga att INGENTING skulle förvåna mig särskilt mycket! Det här skedde på 90-talet! Vi pratar inte om 1920 eller 1950. Vi pratar 1990-talet.
För drygt 10 år sedan fanns det en rädd liten tjej som placerades på ett hvb-hem, skildes från sina föräldrar, sina kompisar, sin skola för att få komma i trygga händer där värme, trygghet och kunskap skulle hjälpa henne framåt i livet! Och vad mötte hon? Jo, ett moster som attackerade henne under dygnets mörka timmar. Jag vill inte ens tänka på vad hon fick utstå... Men den lilla flickan tänkte att om jag berättar för de snälla tanterna och farbröderna så hjälper de mig! Men de "snälla" tanterna och farbröderna var inte snälla - de var fega och tänkte mer på sig själva än den rädda lilla flickan. Samma sak var det med tanterna och farbröderna som bestämde på stället. De ville inte att det här skulle komma ut för då skulle de kanske inte få några pengar att mätta sina munnar med. Så de lät den lilla flickan ligga där ensam i mörkret och vänta på monstret... Den lilla flickan har blivit stor. Hon drömmer mardrömmar om monstret och mår dåligt varje dag vid blotta tanken. Men det stora monstret drömmer inga mardrömmar och inte tanterna och farbröderna som visste hur allt låg till heller. Och stället finns kvar, kanske monstret också? Och tanterna och farbröderna? Och ännu idag kommer pengarna in så de kan mätta sina munnar... Och de mumsar och mumsar medan den lilla flickan fortfarande bär på ärren efter monstret.
Hoppas maten smakar lika beskt och bränner lika mycket i halsen som ärren i själen bränner den lilla flickan som nu blivit stor.

Reportage i "Social Qrage", nr 3 2010

Kunde det blivit bättre timing? Efter allt som varit nu angående behandlingen av våra utsatta barn och ungdomar på hvb-hem runt om i landet (i synnerhet SIS.s institutioner) och rapport efter rapport att skolgången för barn och ungdomar som är placerade på hvb-hem är otillräcklig. Jag känner mig inte längre ensam, snarare tvärtom!
Tidningen "Social Qrage" skriver i detta nummer om boken Internatet och Claudia Montecinos forskningsrapport och på nästa uppslag har "Det aktuella hvb-hemmet" (ja, jag vet att man nämner namnet på hvb-hemmet i reportaget men det är inget jag har "bett" om) fått säga sitt. Verksamhetschefen förnekar inte att det var på det här viset "på den tiden" men att man nu har, något hon kallar, "den tredje vågens kbt" som präglas av acceptans, humanism och kontextualism. Det är för mig ofattbart att en "första våg av kbt" som handlade om fostran, kontroll och anpassning ens får göra sitt insvep i en verksamhet som ska värna om utsatta barns rätt till att bli humant behandlade (enligt barnkonventionen), fostras till reflekterande och självständiga individer i demokratisk anda. Och detta på 2000-talet i Sverige! Enligt mitt sätt att se det var det inte bara en våg - det var en hel Tsunami som tog med sig allt som fanns i dess väg. "Det aktuella hvb-hemmet" har nyligen fått kritik från Länsstyrelsen för fasthållningar och kränkningar och man undrar ju då om eftersvallningar av "den första vågen" fortfarande härjar på stället? Baksuget är starkt, det vet alla som badat i vågor - även i lugnt vatten är baksuget starkare än man tror.
Verksamhetschefen fortsätter:"Vissa barn provocerar och måste ha stadiga gränser". Jag skulle vilja säga så här istället: "Vissa i personalen provocerar barnen till utbrott och borde få utbildning!"
I faktarutan "Tillsyn av hvb-hem" kan man läsa att av landets 363 granskade hvb-hem fann man brister i 219, i 112 fall av allvarlig art, bland annat tillbud med fysisk misshandel och sexualövergrepp. Hujedamej!
Vidare skriver man i faktarutan att det ska bli krav på Lex Sarah-anmälningar från personalens sida. Ursäkta - men har det inte varit det länge? "Anmälningsskyldiga enligt Lex Sara är alla som är anställda, såväl tillsvidare-, vikariats-, som timanställda inom verksamheter som bedriver..." What´s new? Och vad händer om ledningen skyddar det som händer? Vad leder en anmälan till då? Nada!
Men det är väl som Claudia Montecino säger "Det är lätt att hamna i en passiv roll när man sitter bland kollegor, har trevligt på fikarasten, och dessutom inte har något eget alternativ att hävda. Efter en tid har man själv blivit medlöpare,genom att ha hållit tyst."
Mmm, jag vet - jag höll på att hamna där själv trots att jag hade "eget alternativ att hävda". Men man blir fullständigt "hjärntvättad" och till slut börjar man tvivla på sig själv och sina kunskaper som man har med sig från högskolan och "i bagaget" med mångårig erfarenhet.
Jag är så evinnerligt glad och tacksam att min inre röst höll mig kvar. Min inre röst som hela tiden viskade "Det här är FEL!" Till alla er som jobbar på fältet och ser det här: Låt aldrig den inre rösten tystna! Agera! För barnens skull...