Hopp blandas med förtvivlan.

Länk till Internatets hemsida.

Jag är nyss hemkommen från Stockholm efter en spännande och fantastisk eftermiddag/kväll i TV4-huset. Full av intryck och med många funderingar snurrande i mitt huvud. Dagen idag har bestått av twittrande, facebookande och mycket läsning av artiklar, inlägg och debatter.

Jag vill börja med det positiva för djupt inne i mitt inre kan jag ana en strimma av hopp! Dessa fantastiska barn och ungdomar som vågar framträda borde bli nationalhjältar!

Jag och fina och modiga "Alex".

Jag hade förmånen att äta en bit mat på en restaurang i Stockholm igår tillsammans med "Alex" (han som hade filmat sina blåmärken med mobilkameran) och sociolog Virpi Hellmark. Alex ger mig hopp! Om du läser det här Alex - Tack för att jag fick den där fina stunden tillsammans med dig! DU är en hjälte i mina ögon (och i många, många andras)!


Hoppet ligger också i debatten som förs nu tack vare Kalla Fakta! Kan detta öppna ögonen på dem som måste se? Och kan debatten hålla i sig efter det att kamerorna släckts?

Så till förtvivlan... Det är som jag har sagt - jag är tyvärr inte speciellt förvånad eller chockad av dessa uppgifter som framkommit om Oasen. Uppgifter om att man stänger in barn i timeout-rum och förrådsutrymmen, uppgifter om att man tar barnen i polisgrepp och trycker ner dem på marken, uppgifter om bestraffningar, hån, ironi, tvångsåtgärder och maktmissbruk. Kort sagt - fysisk och psykisk våld mot barn. Vi lever i Sverige år 2013 och så här ser verkligheten ut!

Det är mig inte ett sant nöje att konstatera att detta inte bara gäller Oasen, utan många fler hvb-hem i Sverige. Det här sättet att kränka barn verkar ha blivit en "kultur" som etsat sig fast i väggarna. Jag stöder mitt påstående i Barnombudsmannens rapport "Bakom fasaden" som utkom 2011 där barn berättar i princip samma historier. Visst, det finns barn som också berättar att de känner sig trygga, men alldeles för många barn vittnar om fysiska och psykiska övergrepp.
Jag stöder också mitt påstående i otaliga mail, telefonsamtal och möten med barn/ungdomar, föräldrar och före detta anställda på våra hvb-hem runt om i Sverige).

Så... hur går vi vidare? Vem kommer att ta sitt fulla ansvar i frågan och jobba för en snabb förändring, för det måste gå snabbt! Det får inte dra ut på tiden ytterligare 10,20, 30, 50 år så fler redan utsatta barn ska bli ännu mer utsatta! Vi måste få bättre insyn, mycket högre krav på kompetens och utbildning, bättre (men ordet "bättre" kan uteslutas här eftersom det inte verkar existera överhuvudtaget) uppföljningar, vi måste prata med barnen (hur svårt kan det vara?). Och sist men absolut inte minst - ska det vara ok att driva dessa hvb-hem i vinstsyfte där ledningen kan ta ut miljonbelopp år efter år efter år?

Jag hoppas att fler vågar berätta nu - barn, ungdomar, föräldrar och personal för jag vet att ni finns! Träd fram! Var inte rädda! Tillsammans kan vi jobba för en förändring!