Den psykiska terrorn

Nu har det hänt igen! Alla ni som läser min gästbok har säkert läst inlägget från "en mamma". Hon berättar att sonen själv gjort en polisanmälan efter en nedläggning. Blir man förvånad? NOT! Den stackars förtvivlade mamman får höra från sin son att han hade "förtjänat" det för att han hade kastat en frukt på personalen. Förtjänat det? Det finns bara EN adekvat fråga i sammanhanget... VARFÖR kastar han en frukt på personalen??? Jag har tät kontakt med en kvinna som jobbar på ett av vårt lands hvb-hem. Hon sa något till mig vid ett tillfälle som jag tycker säger allt. Hon sa: "Jag har jobbat på xx i 3 år och ALDRIG NÅGONSIN kommit i konflikt med en ungdom!" Hur kan det komma sig att "vissa" i personalen kommer i konflikt med ungdomarna gång på gång, flera gånger om dagen? Kan det handla om bemötande och brist på kunskap? Jag kan säga att jag gång på gång blev vittne till hur personal "triggade" igång ungdomarna med sitt bemötande:"Du ska inte tro att du är nåt!" "Passa dig jävligt noga..." "Gör som jag säger...." där ungdomarna i total maktlöshet till slut blev så frustrerade att de började kasta saker omkring sig, svära och skrika och jag kan säga att 9 av 10 gånger förstod jag deras reaktion. Och det var faktiskt detta som var det värsta att se (höra). Det fysiska våldet var inte det värsta - det värsta var allt det som hände innan det kom till fysiskt våld. Den psykiska terrorn! Men den psykiska terrorn är inte lika tydlig som det fysiska våldet - den ligger där som en dimma, någonting man inte kan ta på, inte berätta om för det är så svårt att beskriva. Jag reagerar ofta när jag läser om övergrepp på hvb-hem att man till 100% fokuserar på det fysiska våldet medan den psykiska terrorn knappt nämns i sammanhanget. Men det fysiska våldet blir självklart även mer tydligt för de placerade ungdomarna - det kan de berätta om och beskriva men hur berättar man att man känner sig psykiskt kränkt? Det är ju "bara" en känsla...
Jag har kontakt både med föräldrar, placerade ungdomar och personal (mest f d anställda som har slutat av samma anledning som jag) från våra hvb-hem runt om i landet. En mamma berättade för mig att när hon hade sagt till sin son att det är förbjudet att göra nedläggningar hade han tittat på henne med stora ögon och sagt: "Men så gör de med alla... hela tiden!" Jag blir både ledsen och förbannad!
Hur ska ett barn/ungdom veta vad som är rätt och fel, vad personalen får göra och inte göra? Det är också väldigt lätt att vänja sig vid ett bemötande - det onormala blir normalt för barnet. Och vem lyssnar?
Många föräldrar har berättat för mig att deras barn har berättat om hur de blir bemötta "i början trodde jag inte på honom/henne - jag trodde att han/hon bara fantiserade men efter ett tag började jag förstå att det var sant!"
I våra "vanliga" skolor får en lärare knappt röra vid en elev utan att riskera att bli anmäld - än mindre hota, ironisera eller på annat sätt kränka en elev. Hur kan det komma sig att det har blivit "tillåtet" på våra hvb-hem? Hur kan det vara så utbrett (för det vet jag att det är)? Hur kan det vara tillåtet att driva dessa hvb-hem utan utbildad personal?
Är svaret på frågan helt enkelt: "Därför där placeras våra mest utsatta och lättkränkta barn, dem som ingen lyssnar på!"
Men jag har bestämt mig för att lyssna på varenda liten unge som har något att berätta för mig.

Veckans citat (fritt efter Henry van Dyke)
"Om bara de fåglar sjöng som sjunger vackrast skulle det vara ganska tyst i skogen"

Det är ledningens förbannade ansvar!

"Oavsett hur mycket andra tycker om det du gör, så kommer inte du att vara lycklig förrän du gör det som är sant för dig, och gör ditt bästa för att visa det för världen".

Jag har alltid trott på det goda hos människan och jag kommer aldrig någonsin att sluta tro. Ibland när jag går på stan och möter någon med barnvagn brukar jag titta ner i vagnen och tänka "Kan detta vara en ond människa?" Jag tror inte att någon enda människa föds ond - jag tror att det är omständigheterna som formar oss människor. Ni har väl alla läst orden av Dorothy Law Nolte (som för övrigt pryder första sidan i min bok)? Om ni inte har läst den så får ni chansen här:

"Ett barn som får mycket kritik lär sig att fördöma.
Ett barn som får uppleva fientlighet lär sig att slåss.
Ett barn som görs till åtlöje utvecklar blyghet.
Ett barn som ständigt får uppleva skam lär sig att känna sig skyldig.


Ett barn som behandlas med tolerans lär sig tålamod.
Ett barn som får uppmuntran lär sig förtroende.
Ett barn som får beröm lär sig att uppskatta.
Ett barn som får lära sig rent spel lär sig rättvisa.
Ett barn som accepteras och möts med vänskap lär sig att känna kärlek i världen."

Jag tycker dessa ord säger allt!
Jag är själv mamma till 2 fantastiska tonåringar! Om jag påstår att jag som mamma har gjort allting rätt från början till slut ljuger jag. Jag är lärare. Om jag påstår att jag som lärare varje dag bemöter mina elever på helt rätt sätt ljuger jag. Därför det svåraste som finns är att "uppfostra" (tycker inte om det ordet)/jobba med barn! Att jobba med "vanliga" eller ett ännu starkare ord "normala" barn (vem i hela friden bestämmer vad och vem som är vanlig och normal?) är fruktansvärt svårt - att jobba med barn i behov av särskilt stöd eller barn som på olika vis är utsatta är nog det svåraste som finns. Det krävs oändligt mycket kunskap, enorm empatisk förmåga, många och långa stunder för reflektion, ett tätt samarbete med kollegor (där alla drar åt samma håll och har samma tanke vad gäller värdegrund), ett gigantiskt tålamod, ett balanserat välmående i sig själv, en stabil ledning, en stor portion humor och sist men INTE minst - oändligt mycket kärlek!!
Det jag försöker säga är att jag tror det krävs (HÖGSKOLE)UTBILDAD personal för denna uppgift! Enligt mitt sätt att se det är detta A och O! Visst finns det utbildade personer som inte passar för sin uppgift och visst finns det outbildade personer som är födda till uppgiften men den grundläggande tanken bör väl ändå vara att samtliga i personalen ska ha adekvat utbildning och detta är ledningens förbannade ansvar! Ovanpå det måste det väl vara tillsyningsmyndighetens (i "mitt" fall Länsstyrelsen) ansvar att se till att dessa ställen, där vi placerar våra mest utsatta barn och ungdomar, fungerar som de ska. Hur svårt kan det vara?
Hur kan allt detta få fortgå? År efter år efter år... Våra kommuner runt om i landet betalar SKYHÖGA belopp för dessa placeringar - ni som inte hört dessa siffror förut - sätt er ner för det finns risk för att ni svimmar... Vet ni att kommunerna betalar allt mellan 2.000-7.000 kronor per barn per dygn?!?!??!?! Kommunerna betalar dessa belopp i tron om att hvb-hemmet har kompetent personal som vet vad de håller på med! Barn skickas långväga från sina hemkommuner till hvb-hem som på tjusiga hemsidor går ut med att de är specialister, experter... Återigen - förlåt mig ni alla som driver seriösa hvb-hem för jag vet att det finns... några stycken i vårt land.
I toppen sitter penningkåta och maktgalna människor som skor sig på utsatta människors bekostnad! Tvi vale! Skäms!
Jag lyssnade på en intervju på TV med "Sting" - han är en "rädda-världen-eldsjäl" och han kämpar för allas rätt till mediciner (speciellt bromsmediciner mot AIDS). Han sa "om man på nära håll, bara en endaste gång, sett ett litet barns slocknande blick i sin mammas famn - ett litet barn dö av AIDS så kan man aldrig släppa det!"
Jag har på nära håll bevittnat hur redan utsatta barn blivit psykiskt och fysiskt kränkta på ett av landets hvb-hem! Jag kan inte släppa det och jag vill heller inte! Jag kommer fortsätta att kämpa för dessa barn och för att de en gång ska få förstå att det som hände/händer var/är FEL! Att INGET BARN förtjänar denna behandling!

Ibland hör jag mig själv, eller andra säga "Hon/han är lite speciell" - där ordet "speciell" har en negativ klang! Egentligen borde väl det vara den finaste komplimang man som människa kan få! Att vara speciell! Vad är det som gör att vi människor är så rädda för dem som "sticker ut"? Jag har två favoriter i sammanhanget - Thomas Di Leva (vi gick för övrigt samtidigt på samma gymnasium, Gävletös som jag är) och Caroline af Ugglas. Två människor som valt att gå sin egen väg utan att lyssna på alla "kloka" människor som säger - "Så där kan du inte göra!" "Så där kan du inte se ut!" Varför vill vi stöpa alla i samma form? Vilka barn/ungdomar minns jag bäst från alla de år jag har jobbat i skolan? Jo - de "speciella". Kom ihåg:
"Det är personligheter, inte principer, som sätter världen i rörelse". (Oscar Wilde)

Välkommen att läsa och skriva i min gästbok!

Att våga reagera!

En mycket klok person som också är en väldigt god vän till mig brukar citera Martin Luther King ”Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad…” Här känner jag mig träffad och stolt... för jag vet att jag i det här sammanhanget representerar den goda människan men... Representerar jag tystnaden? NEJ! Eller NOT! som man brukar skriva nu för tiden har jag sett...
"Vad du är modig!", "Tufft gjort!", "Det är tur att någon reagerar!", "Bra gjort!", "Äntligen någon som vågar!". Så kan jag sammanfatta de kommentarer jag har fått sedan min bok publicerades 2007.
Men vad är det då som gör att vi människor så sällan vågar säga ifrån? Varför väljer vi att tiga? För jag VET att många tiger. Jag VET att många har försökt "sätta ner foten", reagera, protestera, agera... och jag VET att lika många har tystats ner av livrädda kollegor eller av penningkåta chefer! Förlåt mig alla ni som seriöst driver hvb-hem och har förstått för vilkas skull ni gör detta - ni är guld värda! Men jag skyr inga som helst medel över att "spy galla" över ansvariga som driver hvb-hem i ett vinstdrivande syfte! Ni har helt missat poängen med det hela! Det är dessa ungdomar som vi ska möta ute på gatorna. Det är dessa ungdomar som ska ta över efter oss. Det är dessa ungdomar som ska ta hand om oss när vi blir gamla. Har ni tänkt på det?
Vad handlar då allt detta om? Maktfullkomlighet? Egenbekräftelse? Om ni frågar mig så är MITT svar okunskap och total avsaknad av reflektion. Men "dessvärre" är det inte deras (utövarnas alltså) fel utan hela ansvaret anser jag bör ligga på ledningen! Visst - vi har alla ansvar för vårt eget agerande, vårt eget handlande men om ledningen väljer att anställa personal, som helt saknar utbildning inom området, för att spara in på personalkostnader (det är självklart billigare att anställa en personal utan (högskole)utbildning) så ligger ansvaret på dem! Landstinget skulle nog bli en riktig cashcow om de hade som motto att anställa så många läkare och sjuksköterskor som möjligt utan utbildning och sedan försöka mörka att många operationer gick åt pipan! Hoppsan!
Hur kan det då bli så här på en arbetsplats? Ni som förväntar er en doktorsavhandling i grupptryck och "tyst ledarskap" kan sluta läsa här för det som följer är endast mina egna tankar och funderingar - helt utan vetenskapligt belägg. Jag tror nämligen att allt detta handlar om just grupptryck och "tyst ledarskap" där en handfull personer leder sin flock på ett raffinerat sätt. Dessa ledare är väldigt starka och Gud nåde den som vågar ifrågasätta deras beslut och agerande! De har oftast väldigt lätt för att "prata" och kan på ett nästan professionellt sätt försvara sitt handlande och sina beslut inför en "ifrågasättare" (som jag). Tro mig - både jag och min kollega var väldigt nära att sälla oss till "flocken". "Kanske är det vi som har fel?" frågade vi oss vid fler än ett tillfälle - så övertygande var "flockledarna" - trots att hela vårt inre skrek - "Det här är inte rätt!!!"
Vartefter tiden går bygger man som anställd upp personliga relationer till den övriga personalen på arbetsplatsen. Man blir "kompisar", börjar faktiskt att gilla dem och smälter in i en slags "vi-känsla" (de allra flesta på min arbetsplats var trevliga och humoristiska personer...) Det är nu det börjar bli komplicerat! Om jag sticker ut hakan nu och gör en anmälan - VAD händer då?? Jo, jag riskerar att sätta alla mina "kompisar" i riktig knipa! De kan bli arbetslösa och riskera att mista både hus, hem och familj och då blir det MITT fel!! Jag har svikit mina arbetskamrater! Jag har varit osolidarisk! Bördan och ansvaret på mina axlar blir så tung så jag orkar inte ens tänka tanken! OM jag anmäler stället och x blir utan jobb... Det betyder att x måste ta hela sin familj och flytta, barnen måste byta skola och de måste ta av sina sista sparpengar för att ha råd att överhuvudtaget överleva och allt detta på grund av MIG!!! Jag var nära att hamna där själv - skuldkänslan var övermäktig!!! Jag är säker på att min "räddning" var att jag slutade på min arbetsplats (efter en muta) redan efter 4 månader. Jag hann aldrig bygga upp den där äkta personliga relationen med mina arbetskamrater! Thank God!
Ännu har min bok/mitt engagemang inte resulterat i att stället har fått stänga och därmed att många har blivit arbetslösa men om det skulle bli så har jag inte längre några skuldkänslor - och om jag nu skulle bära på en liten skuldkänsla så är det INGENTING i jämförelse med hur tung denna skuldkänsla skulle te sig om jag INTE hade agerat!! Alltså - jag ångrar ingenting!
Jag har sagt det förut och jag säger det igen - för mig var det en chock att komma från den Kommunala skolan till detta hvb-hem. Det var som att kliva 100 år tillbaka i tiden! Man brukar prata om hur det var på uppfostringsanstalterna förr i tiden - där hamnade jag! Långt ifrån allt jag kallar humant bemötande...
Nåväl - ni som har läst min bok vet resten av historien.. För er som INTE har läst den... Om frågan intresserar er kan det finnas anledning att läsa den - *Marknadsföring!* Men vaddå - jag har ju skrivit en bok som helt klart verkar intressera många människor och dessutom har jag fått enormt mycket positiv respons: "Man kan inte sluta!" "Jag sträckläste den!" "Jag kunde inte ens lägga den ifrån mig när jag lagade mat - den är full av fetfläckar!" "Den är så lättläst!" "Den säger så mycket!" "Den är fängslande!" "Den här boken borde alla våra politiker läsa!" Ja vaddå - det här är ju MIN blogg! Så för att gå rakt på sak - Läs boken Internatet! Just nu 99 kr inklusive moms och frakt!!!

Så vad kommer då min blogg att handla om? Självklart kommer jag att blogga om allt som händer runt min bok... Jag får mycket mail... folk börjar höra av sig.... och om allt detta kommer jag att berätta. Mitt engagemang runt dessa frågor är inte slut för att jag har skrivit en bok - snarare tvärtom - mitt engagemang bara växer! Och det visar sig att det finns fler som vill engagera sig i detta!
Ni som väljer att följa min blogg kommer att få läsa om mitt arbete runt dessa frågor men ni kommer även att få läsa om små vardagliga händelser i mitt liv som på något sätt känns betydelsefulla! Varje dag sker små under i tillvaron och det är alldeles för lätt att ta dem för givna!

Just denna påskhelg är jag HELT ENSAM! Min man, min son, en kompis till honom och vår hund åkte igår kväll till Söderköping för att spela golf. Min dotter var på student kick-off igår kväll, kom hem kl 02.30 inatt och väckte mig... "Mamma - jag ska åka till Sälen imorgon bitti kl 07.00 så jag måste packa! Hur tänder man lyset i förrådet? Var är min mössa? Och var är min snowboard?" Jag insåg ganska snart att det var enklare för mig att stiga ur sängen, dra på mig en jacka över nattlinnet och följa med henne ut i förrådet än att försöka svara på alla dessa frågor från sängen. Vi lyckades hitta både lysknapp, mössa och snowboard och klockan 07.00 i morse bar det iväg till Sälen. I skrivandets stund vet jag att min man, mina barn, sonens kompis och vår hund har det bra - de har kommit fram välbehållna och får njuta av några dagars påskledighet. Själv har möjlighet att göra precis det jag känner för... Jag har tvättat fönstren i köket, skrivit lite på ett nytt mordmysterium... Undrar du vad det är för nåt? Kolla på www.svenskamordgåtor.se *marknadsföring*
Just nu har jag tid att sitta här och blogga i lugn och ro och snart ska jag gå ner i köket och steka en kycklingfilé som jag ska avnjuta med sallad och ett glas rött!
Tack för att min familj kom fram till sina resmål helskinnade och Tack för att jag får ett par dagar att ägna HELT åt mig själv! Visst finns det mycket att vara tacksam för!
Dagens citat: "Du kan leta efter den dolda talangen eller slumrande kraften snarare än att sätta fingret på den ömma punkten eller dolda svagheten". Fritt efter Suzanne Brögger