Det är ledningens förbannade ansvar!

"Oavsett hur mycket andra tycker om det du gör, så kommer inte du att vara lycklig förrän du gör det som är sant för dig, och gör ditt bästa för att visa det för världen".

Jag har alltid trott på det goda hos människan och jag kommer aldrig någonsin att sluta tro. Ibland när jag går på stan och möter någon med barnvagn brukar jag titta ner i vagnen och tänka "Kan detta vara en ond människa?" Jag tror inte att någon enda människa föds ond - jag tror att det är omständigheterna som formar oss människor. Ni har väl alla läst orden av Dorothy Law Nolte (som för övrigt pryder första sidan i min bok)? Om ni inte har läst den så får ni chansen här:

"Ett barn som får mycket kritik lär sig att fördöma.
Ett barn som får uppleva fientlighet lär sig att slåss.
Ett barn som görs till åtlöje utvecklar blyghet.
Ett barn som ständigt får uppleva skam lär sig att känna sig skyldig.


Ett barn som behandlas med tolerans lär sig tålamod.
Ett barn som får uppmuntran lär sig förtroende.
Ett barn som får beröm lär sig att uppskatta.
Ett barn som får lära sig rent spel lär sig rättvisa.
Ett barn som accepteras och möts med vänskap lär sig att känna kärlek i världen."

Jag tycker dessa ord säger allt!
Jag är själv mamma till 2 fantastiska tonåringar! Om jag påstår att jag som mamma har gjort allting rätt från början till slut ljuger jag. Jag är lärare. Om jag påstår att jag som lärare varje dag bemöter mina elever på helt rätt sätt ljuger jag. Därför det svåraste som finns är att "uppfostra" (tycker inte om det ordet)/jobba med barn! Att jobba med "vanliga" eller ett ännu starkare ord "normala" barn (vem i hela friden bestämmer vad och vem som är vanlig och normal?) är fruktansvärt svårt - att jobba med barn i behov av särskilt stöd eller barn som på olika vis är utsatta är nog det svåraste som finns. Det krävs oändligt mycket kunskap, enorm empatisk förmåga, många och långa stunder för reflektion, ett tätt samarbete med kollegor (där alla drar åt samma håll och har samma tanke vad gäller värdegrund), ett gigantiskt tålamod, ett balanserat välmående i sig själv, en stabil ledning, en stor portion humor och sist men INTE minst - oändligt mycket kärlek!!
Det jag försöker säga är att jag tror det krävs (HÖGSKOLE)UTBILDAD personal för denna uppgift! Enligt mitt sätt att se det är detta A och O! Visst finns det utbildade personer som inte passar för sin uppgift och visst finns det outbildade personer som är födda till uppgiften men den grundläggande tanken bör väl ändå vara att samtliga i personalen ska ha adekvat utbildning och detta är ledningens förbannade ansvar! Ovanpå det måste det väl vara tillsyningsmyndighetens (i "mitt" fall Länsstyrelsen) ansvar att se till att dessa ställen, där vi placerar våra mest utsatta barn och ungdomar, fungerar som de ska. Hur svårt kan det vara?
Hur kan allt detta få fortgå? År efter år efter år... Våra kommuner runt om i landet betalar SKYHÖGA belopp för dessa placeringar - ni som inte hört dessa siffror förut - sätt er ner för det finns risk för att ni svimmar... Vet ni att kommunerna betalar allt mellan 2.000-7.000 kronor per barn per dygn?!?!??!?! Kommunerna betalar dessa belopp i tron om att hvb-hemmet har kompetent personal som vet vad de håller på med! Barn skickas långväga från sina hemkommuner till hvb-hem som på tjusiga hemsidor går ut med att de är specialister, experter... Återigen - förlåt mig ni alla som driver seriösa hvb-hem för jag vet att det finns... några stycken i vårt land.
I toppen sitter penningkåta och maktgalna människor som skor sig på utsatta människors bekostnad! Tvi vale! Skäms!
Jag lyssnade på en intervju på TV med "Sting" - han är en "rädda-världen-eldsjäl" och han kämpar för allas rätt till mediciner (speciellt bromsmediciner mot AIDS). Han sa "om man på nära håll, bara en endaste gång, sett ett litet barns slocknande blick i sin mammas famn - ett litet barn dö av AIDS så kan man aldrig släppa det!"
Jag har på nära håll bevittnat hur redan utsatta barn blivit psykiskt och fysiskt kränkta på ett av landets hvb-hem! Jag kan inte släppa det och jag vill heller inte! Jag kommer fortsätta att kämpa för dessa barn och för att de en gång ska få förstå att det som hände/händer var/är FEL! Att INGET BARN förtjänar denna behandling!

Ibland hör jag mig själv, eller andra säga "Hon/han är lite speciell" - där ordet "speciell" har en negativ klang! Egentligen borde väl det vara den finaste komplimang man som människa kan få! Att vara speciell! Vad är det som gör att vi människor är så rädda för dem som "sticker ut"? Jag har två favoriter i sammanhanget - Thomas Di Leva (vi gick för övrigt samtidigt på samma gymnasium, Gävletös som jag är) och Caroline af Ugglas. Två människor som valt att gå sin egen väg utan att lyssna på alla "kloka" människor som säger - "Så där kan du inte göra!" "Så där kan du inte se ut!" Varför vill vi stöpa alla i samma form? Vilka barn/ungdomar minns jag bäst från alla de år jag har jobbat i skolan? Jo - de "speciella". Kom ihåg:
"Det är personligheter, inte principer, som sätter världen i rörelse". (Oscar Wilde)

Välkommen att läsa och skriva i min gästbok!