Den psykiska terrorn

Nu har det hänt igen! Alla ni som läser min gästbok har säkert läst inlägget från "en mamma". Hon berättar att sonen själv gjort en polisanmälan efter en nedläggning. Blir man förvånad? NOT! Den stackars förtvivlade mamman får höra från sin son att han hade "förtjänat" det för att han hade kastat en frukt på personalen. Förtjänat det? Det finns bara EN adekvat fråga i sammanhanget... VARFÖR kastar han en frukt på personalen??? Jag har tät kontakt med en kvinna som jobbar på ett av vårt lands hvb-hem. Hon sa något till mig vid ett tillfälle som jag tycker säger allt. Hon sa: "Jag har jobbat på xx i 3 år och ALDRIG NÅGONSIN kommit i konflikt med en ungdom!" Hur kan det komma sig att "vissa" i personalen kommer i konflikt med ungdomarna gång på gång, flera gånger om dagen? Kan det handla om bemötande och brist på kunskap? Jag kan säga att jag gång på gång blev vittne till hur personal "triggade" igång ungdomarna med sitt bemötande:"Du ska inte tro att du är nåt!" "Passa dig jävligt noga..." "Gör som jag säger...." där ungdomarna i total maktlöshet till slut blev så frustrerade att de började kasta saker omkring sig, svära och skrika och jag kan säga att 9 av 10 gånger förstod jag deras reaktion. Och det var faktiskt detta som var det värsta att se (höra). Det fysiska våldet var inte det värsta - det värsta var allt det som hände innan det kom till fysiskt våld. Den psykiska terrorn! Men den psykiska terrorn är inte lika tydlig som det fysiska våldet - den ligger där som en dimma, någonting man inte kan ta på, inte berätta om för det är så svårt att beskriva. Jag reagerar ofta när jag läser om övergrepp på hvb-hem att man till 100% fokuserar på det fysiska våldet medan den psykiska terrorn knappt nämns i sammanhanget. Men det fysiska våldet blir självklart även mer tydligt för de placerade ungdomarna - det kan de berätta om och beskriva men hur berättar man att man känner sig psykiskt kränkt? Det är ju "bara" en känsla...
Jag har kontakt både med föräldrar, placerade ungdomar och personal (mest f d anställda som har slutat av samma anledning som jag) från våra hvb-hem runt om i landet. En mamma berättade för mig att när hon hade sagt till sin son att det är förbjudet att göra nedläggningar hade han tittat på henne med stora ögon och sagt: "Men så gör de med alla... hela tiden!" Jag blir både ledsen och förbannad!
Hur ska ett barn/ungdom veta vad som är rätt och fel, vad personalen får göra och inte göra? Det är också väldigt lätt att vänja sig vid ett bemötande - det onormala blir normalt för barnet. Och vem lyssnar?
Många föräldrar har berättat för mig att deras barn har berättat om hur de blir bemötta "i början trodde jag inte på honom/henne - jag trodde att han/hon bara fantiserade men efter ett tag började jag förstå att det var sant!"
I våra "vanliga" skolor får en lärare knappt röra vid en elev utan att riskera att bli anmäld - än mindre hota, ironisera eller på annat sätt kränka en elev. Hur kan det komma sig att det har blivit "tillåtet" på våra hvb-hem? Hur kan det vara så utbrett (för det vet jag att det är)? Hur kan det vara tillåtet att driva dessa hvb-hem utan utbildad personal?
Är svaret på frågan helt enkelt: "Därför där placeras våra mest utsatta och lättkränkta barn, dem som ingen lyssnar på!"
Men jag har bestämt mig för att lyssna på varenda liten unge som har något att berätta för mig.

Veckans citat (fritt efter Henry van Dyke)
"Om bara de fåglar sjöng som sjunger vackrast skulle det vara ganska tyst i skogen"