Att våga reagera!

En mycket klok person som också är en väldigt god vän till mig brukar citera Martin Luther King ”Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad…” Här känner jag mig träffad och stolt... för jag vet att jag i det här sammanhanget representerar den goda människan men... Representerar jag tystnaden? NEJ! Eller NOT! som man brukar skriva nu för tiden har jag sett...
"Vad du är modig!", "Tufft gjort!", "Det är tur att någon reagerar!", "Bra gjort!", "Äntligen någon som vågar!". Så kan jag sammanfatta de kommentarer jag har fått sedan min bok publicerades 2007.
Men vad är det då som gör att vi människor så sällan vågar säga ifrån? Varför väljer vi att tiga? För jag VET att många tiger. Jag VET att många har försökt "sätta ner foten", reagera, protestera, agera... och jag VET att lika många har tystats ner av livrädda kollegor eller av penningkåta chefer! Förlåt mig alla ni som seriöst driver hvb-hem och har förstått för vilkas skull ni gör detta - ni är guld värda! Men jag skyr inga som helst medel över att "spy galla" över ansvariga som driver hvb-hem i ett vinstdrivande syfte! Ni har helt missat poängen med det hela! Det är dessa ungdomar som vi ska möta ute på gatorna. Det är dessa ungdomar som ska ta över efter oss. Det är dessa ungdomar som ska ta hand om oss när vi blir gamla. Har ni tänkt på det?
Vad handlar då allt detta om? Maktfullkomlighet? Egenbekräftelse? Om ni frågar mig så är MITT svar okunskap och total avsaknad av reflektion. Men "dessvärre" är det inte deras (utövarnas alltså) fel utan hela ansvaret anser jag bör ligga på ledningen! Visst - vi har alla ansvar för vårt eget agerande, vårt eget handlande men om ledningen väljer att anställa personal, som helt saknar utbildning inom området, för att spara in på personalkostnader (det är självklart billigare att anställa en personal utan (högskole)utbildning) så ligger ansvaret på dem! Landstinget skulle nog bli en riktig cashcow om de hade som motto att anställa så många läkare och sjuksköterskor som möjligt utan utbildning och sedan försöka mörka att många operationer gick åt pipan! Hoppsan!
Hur kan det då bli så här på en arbetsplats? Ni som förväntar er en doktorsavhandling i grupptryck och "tyst ledarskap" kan sluta läsa här för det som följer är endast mina egna tankar och funderingar - helt utan vetenskapligt belägg. Jag tror nämligen att allt detta handlar om just grupptryck och "tyst ledarskap" där en handfull personer leder sin flock på ett raffinerat sätt. Dessa ledare är väldigt starka och Gud nåde den som vågar ifrågasätta deras beslut och agerande! De har oftast väldigt lätt för att "prata" och kan på ett nästan professionellt sätt försvara sitt handlande och sina beslut inför en "ifrågasättare" (som jag). Tro mig - både jag och min kollega var väldigt nära att sälla oss till "flocken". "Kanske är det vi som har fel?" frågade vi oss vid fler än ett tillfälle - så övertygande var "flockledarna" - trots att hela vårt inre skrek - "Det här är inte rätt!!!"
Vartefter tiden går bygger man som anställd upp personliga relationer till den övriga personalen på arbetsplatsen. Man blir "kompisar", börjar faktiskt att gilla dem och smälter in i en slags "vi-känsla" (de allra flesta på min arbetsplats var trevliga och humoristiska personer...) Det är nu det börjar bli komplicerat! Om jag sticker ut hakan nu och gör en anmälan - VAD händer då?? Jo, jag riskerar att sätta alla mina "kompisar" i riktig knipa! De kan bli arbetslösa och riskera att mista både hus, hem och familj och då blir det MITT fel!! Jag har svikit mina arbetskamrater! Jag har varit osolidarisk! Bördan och ansvaret på mina axlar blir så tung så jag orkar inte ens tänka tanken! OM jag anmäler stället och x blir utan jobb... Det betyder att x måste ta hela sin familj och flytta, barnen måste byta skola och de måste ta av sina sista sparpengar för att ha råd att överhuvudtaget överleva och allt detta på grund av MIG!!! Jag var nära att hamna där själv - skuldkänslan var övermäktig!!! Jag är säker på att min "räddning" var att jag slutade på min arbetsplats (efter en muta) redan efter 4 månader. Jag hann aldrig bygga upp den där äkta personliga relationen med mina arbetskamrater! Thank God!
Ännu har min bok/mitt engagemang inte resulterat i att stället har fått stänga och därmed att många har blivit arbetslösa men om det skulle bli så har jag inte längre några skuldkänslor - och om jag nu skulle bära på en liten skuldkänsla så är det INGENTING i jämförelse med hur tung denna skuldkänsla skulle te sig om jag INTE hade agerat!! Alltså - jag ångrar ingenting!
Jag har sagt det förut och jag säger det igen - för mig var det en chock att komma från den Kommunala skolan till detta hvb-hem. Det var som att kliva 100 år tillbaka i tiden! Man brukar prata om hur det var på uppfostringsanstalterna förr i tiden - där hamnade jag! Långt ifrån allt jag kallar humant bemötande...
Nåväl - ni som har läst min bok vet resten av historien.. För er som INTE har läst den... Om frågan intresserar er kan det finnas anledning att läsa den - *Marknadsföring!* Men vaddå - jag har ju skrivit en bok som helt klart verkar intressera många människor och dessutom har jag fått enormt mycket positiv respons: "Man kan inte sluta!" "Jag sträckläste den!" "Jag kunde inte ens lägga den ifrån mig när jag lagade mat - den är full av fetfläckar!" "Den är så lättläst!" "Den säger så mycket!" "Den är fängslande!" "Den här boken borde alla våra politiker läsa!" Ja vaddå - det här är ju MIN blogg! Så för att gå rakt på sak - Läs boken Internatet! Just nu 99 kr inklusive moms och frakt!!!

Så vad kommer då min blogg att handla om? Självklart kommer jag att blogga om allt som händer runt min bok... Jag får mycket mail... folk börjar höra av sig.... och om allt detta kommer jag att berätta. Mitt engagemang runt dessa frågor är inte slut för att jag har skrivit en bok - snarare tvärtom - mitt engagemang bara växer! Och det visar sig att det finns fler som vill engagera sig i detta!
Ni som väljer att följa min blogg kommer att få läsa om mitt arbete runt dessa frågor men ni kommer även att få läsa om små vardagliga händelser i mitt liv som på något sätt känns betydelsefulla! Varje dag sker små under i tillvaron och det är alldeles för lätt att ta dem för givna!

Just denna påskhelg är jag HELT ENSAM! Min man, min son, en kompis till honom och vår hund åkte igår kväll till Söderköping för att spela golf. Min dotter var på student kick-off igår kväll, kom hem kl 02.30 inatt och väckte mig... "Mamma - jag ska åka till Sälen imorgon bitti kl 07.00 så jag måste packa! Hur tänder man lyset i förrådet? Var är min mössa? Och var är min snowboard?" Jag insåg ganska snart att det var enklare för mig att stiga ur sängen, dra på mig en jacka över nattlinnet och följa med henne ut i förrådet än att försöka svara på alla dessa frågor från sängen. Vi lyckades hitta både lysknapp, mössa och snowboard och klockan 07.00 i morse bar det iväg till Sälen. I skrivandets stund vet jag att min man, mina barn, sonens kompis och vår hund har det bra - de har kommit fram välbehållna och får njuta av några dagars påskledighet. Själv har möjlighet att göra precis det jag känner för... Jag har tvättat fönstren i köket, skrivit lite på ett nytt mordmysterium... Undrar du vad det är för nåt? Kolla på www.svenskamordgåtor.se *marknadsföring*
Just nu har jag tid att sitta här och blogga i lugn och ro och snart ska jag gå ner i köket och steka en kycklingfilé som jag ska avnjuta med sallad och ett glas rött!
Tack för att min familj kom fram till sina resmål helskinnade och Tack för att jag får ett par dagar att ägna HELT åt mig själv! Visst finns det mycket att vara tacksam för!
Dagens citat: "Du kan leta efter den dolda talangen eller slumrande kraften snarare än att sätta fingret på den ömma punkten eller dolda svagheten". Fritt efter Suzanne Brögger