"Barndomens långa skuggor"

I lördags läste jag i "Pralin" om Ulf Westerblad. Han är författare till boken "Barndomens långa skuggor". Jag blir så oerhört illa berörd... En liten kille som blir fråntagen sin barndom, skickas till Sinneslöanstalt - en anstalt för "obildbara". Dit skickas han vid två års ålder - till Näs vårdhem i Södra Dalarna.



Ulf säger: "Det handlade om förvaring och disciplinen var stenhård!
De flesta har ingen aning om vad som försiggår på de olika anstalterna. De var ofta placerade långt ut på landet, en sluten värld där ingen hade insyn"
Känns det igen?...
Han fortsätter: "Bestraffningar hörde till vardagen. Luggningar och örfilar, iskalla duschar, inlåsning..."
Känns det igen?
"Ulf råkade särskilt illa ut, eftersom han protesterade och gjorde motstånd".
Känns det igen?

Som tur var fanns det en föreståndarinna på hemmet som tog sig an Ulf. Hon började prata med honom, ta med sig honom ut.
Efter ett par veckors observation visade det sig till slut att Ulf var helt frisk och normalbegåvad.

Vad händer med en människa som får utstå den här formen av behandling?
Ulf berättar att han led av fruktansvärd ångest och att han har fått kämpa med ett alkoholmissbruk...

En dag när han sparkade boll med sitt barnbarn, som då var 4 år, blev bilden väldigt tydlig.... Tänk om det varit han (barnbarnet) som råkat ut för det Ulf själv fick vara med om...

Ulf är en av dem som har fått berättat sin historia i samband med den stora vanvårdsutredning som gjorts nu om fosterhemsplacerade barn under 1900-talet.

Utdrag ur boken:
"isoleringen var ett litet rum på 2x3 meter, enda ljuskällan var ett fyrdelat råglasfönster i dörren. Efter ena väggen stod en säng, mer lik en brits med en tunn tagelmadrass på. Där fick jag ligga helt ensam "ligga på straff", dag och natt i flera dygn. Paniken gjorde att jag ofta slog besinningslöst på dörren. Det sågs inte med blida ögon att väsnas i isoleringen. Man skulle underordna sig och ta sitt straff."

Ni kanske anser att jag överdriver men jag kan inte låta bli att dra paralleller till det aktuella hvb-hemmet där jag jobbade. Och det finns fler exempel... Anställda på institutioner som lyder under SIS (Statens Institutionsstyrelse) har trätt fram och berättat om psykiska och fysiska bestraffningar och till och med isolering.
Det som Ulf beskriver i sin bok pågår fortfarande i Sverige på 2000-talet.. Jo, jag vet - det finns hvb-hem som fungerar men enligt mitt sätt att se det finns det alltför många som inte fungerar. På 2000-talet i välfärdslandet Sverige borde en noll-tolerans infunnit sig för länge, länge sen! Men ibland känns det som vi har en lång väg att vandra...

Skillnaden på kunskap och kunskap?

Idag hade vi en intressant "diskussion" på jobbet. Jag jobbar som coach och idag hade vi en gruppträff där vi kom in på det här med utbildning... En av kvinnorna i gruppen hade sökt ett jobb där man skulle jobba med "vilsna" ungdomar. Hon var lite upprörd då hon hade sökt jobbet men inte fått det med motiveringen "Du är inte utbildad! Vi vill helst anställa någon med högskoleutbildning - socionom, socialpedagog eller liknande". Den här kvinnan, som är en väldigt trevlig och sympatisk person, tyckte att det var fel då hon ansåg att hon hade så mycket erfarenhet - hon hade ju egna barn och hade många personer i sin närhet som hade "problem" och de kom ofta till henne för att rådfråga. Hon tyckte det hade gått lite "överstyr" vad gäller det här med utbildning och ansåg att hon hade i princip lika stor rätt att konkurrera om jobbet som en utbildad har. Vi var ganska många i gruppen som satt och diskuterade frågan och det var många som kom med intressanta synpunkter. Jag berättade min syn på saken och berättade också att jag hade jobbat på ett ställe där det fanns många som var outbildade och att det fick ödesdigra konsekvenser. Men den här kvinnan var väldigt fast besluten att hon var "minst lika bra att bemöta barn som en outbildad". Och självklart - hon kanske har rätt! Hon kan ju faktiskt vara "skapt för" att bemöta barn - hon kanske har en enorm empatisk och pedagogisk förmåga som en utbildad inte kommer i närheten av...
Men (som Tony Irwing säger).... Jag har så svårt att köpa resonemanget och jag förstår inte att så fort det handlar om att jobba med barn så är "den allmänna uppfattningen" att det inte är så märkvärdigt noga med utbildning. Man anser att man har lärt sig det man behöver "i livets skola" och man har egna barn och man har haft en dålig barndom själv så man vet hur det känns o s v.
Jag anser att, om vi ska förbise det här med utbildning så kan vi lika gärna slopa hela utbildningssystemet. Vad ska vi med kunskap och utbildning till?
"Alla våra kirurger här på sjukhuset är inte utbildade men "Dr Andersson" har alltid varit intresserad av människokroppen och han har dissekerat hundratals grodor. Han har faktiskt gjort en och annan lyckad operation!" eller "Alla våra brandmän är inte utbildade men Calle har alltid varit intresserad av eld (han är förresten gammal pyroman) och de har faktiskt lyckats med att släcka en hel del bränder..." eller "Alla våra advokater här på byrån är inte utbildade men Christer har suttit med i så många rättsmål (fast på "andra sidan då förståss, ha ha") så han har väldigt mycket erfarenhet... och han har tagit väldigt många brottslingar i försvar"! o s v
Kan någon förklara för mig - Vad är skillnaden?

I februari kommer reportaget om min bok och Claudia Montecinos forskningsarbete i tidningen "Social Qrage".

Genom journalisten Torbjörn Uhlin har jag fått veta att reportaget är förhållandevis stort och att det kommer att bestå av tre "delar".
1. Socialstyrelsens uttalande angående deras granskning av landets hvb-hem med expertutlåtande.
2. Min berättelse utifrån boken.
3. Claudia Montecinos forskningsarbete om min bok.

Jag antar att största anledningen till att det fokuseras så pass mycket på detta ämne är att det kom fram så oerhört mycket angående missförhållanden på hvb-hem under förra året. Flera anställda vågade plötsligt avslöja bevittnade kränkningar. Ungdomar (som blivit vuxna) som har bott på hvb-hem vågade också träda fram med sina berättelser. Berättelser om att kränkningar och missförhållanden i allra högsta grad fortfarande förekommer - på 2000-talet!

Orsaken är, enligt min teori, att det rekryteras outbildad personal i syfte att "spara pengar" (även om man nu kanske börjar förstå att man biter sig själv i svansen). Det håller liksom inte längre... Man kan inte bedriva den här typen av verksamhet i vinssyfte - då får man byta bransch...

Men vem/vilka bär EGENTLIGEN ansvaret för det som varit (för nu börjar en förändring ske). Är det personalen på hvb-hemmen? Är det ledningen på hvb-hemmen? Är det kommunerna? Är det Socialstyrelsen? Är det Länsstyrelsen? Är det politikerna?
En sak är i alla fall säker - det är inte barnens/ungdomarnas fel men det är DE som har hamnat i kläm!

Jag vet att många barn som kommer från trasiga hemförhållanden ändå har haft det "bättre" på dessa hvb-hem än vad de kanske hade haft hemma - Men det hjälps inte - valet ska inte behöva stå mellan "pest och kolera"! Med tanke på vad kommunerna betalar för placeringarna ska de ha det skamligt bra och bli bemötta av professionella människor som kan sin sak. Det räcker inte att EN i personalen är utbildad - den riskerar ändå att bli kvävd av personer som tror sig veta bättre.
Jag vet att det finns eldsjälar och personer som inte är utbildade som gör ett kanonjobb men det räcker inte! Vi måste kräva 100% utbildad personal på våra hvb-hem!

Artikeln i Qrage är kanske ett litet frö till förändring... Socialstyrelsens utredning ytterligare ett, Rapports granskning av landets hvb-hem ännu ett, men viktigast är att alla som bevittnar eller själva blir utsatta för missförhållanden vågar berätta. Det är först då en förändring kan bli till...

En berättelse av en anställd på Nereby Skolhem

Det finns fler än jag som reagerar (och skriver). Nedanstående text är författad av Martin Oscarsson. Han jobbade under en kort period som lärare på Nereby Skolhem, som lyder under Statens Institutionsstyrelse . Han reagerade starkt över personalens behandling av ungdomarna. I radio berättar han om sina upplevelser.

Jag håller verkligen med Martin i hans slutord:
"Att döma av olika avslöjanden i radion så uppmärksammas förhållandena inom ungdomsvården idag, och förhoppningsvis kommer dessa brister snart att vara ett minne blott från en tid då ”hårda tag” var lösningen på alla problem."

För visst är väl detta decennium förändringarnas decennium? Tack Martin för att du reagerar och vågar stå upp! Jag vill återigen citera Martin Luther King: "Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad" för hur ska en förändring kunna ske om ingen berättar?

"Mina erfarenheter från Nereby skolhem hösten 2005




Vänta till Stellan kommer, då ska dom få se på faan!
Behandlingsassistenten skräder inte orden. Vad han menar ska vi snart bli varse.
Jag hade jobbat på ungdomshemmet som lärare i en vecka. När jag kommer till avdelningen den här morgonen är det närmast kaotiskt. Personalen springer fram och tillbaka som yra höns och de fem grabbarna som hela verksamheten var till för sitter på sina rum. Två av dem får inte lämna sina rum. Anledningen är att det under helgen har framkommit att dessa två har trakasserat en av de andra pojkarna, som för övrigt också är den yngsta. De hade dock vägrat att erkänna tilltaget.
Mobbing är alltid allvarligt, inte minst i en sådan här verksamhet, tänker jag. Men varför denna panik? Varför agerar de så oprofessionellt? Och vad kommer chefen, Stellan alltså, att ta sig till? Tankarna snurrar runt i huvudet på mig.

När Stellan anländer tar det också ”hus i helvete”. Jag ser en av de ”skyldiga” komma i bara kalsongerna bärande på ett täcke. Vad faan är på gång nu, tänker jag. Är de inte riktigt kloka? Han låses in i ett kalt och kyligt rum med en madrass på golvet med endast ett täcke att skyla sig med. Rummet ifråga är det så kallade avskiljningsrummet. Tanken är att han efter några timmar där ska ”mjukas upp” och erkänna. Jag känner en klump i magen som, samtidigt som ilskan växer inombords. Så här får man bara inte göra. Hur kommer den stackars pojken att känna sig?
Och detta rum ska väl inte fungera som någon slags isoleringscell där killarna låses in som straff för olika tilltag. Det måste väl vara till för att hjälpa de intagna, till exempel att lugna ner sig eller nyktra till, och då ska väl personal vara närvarande. Jag får bita mig i tungan för att inte be dem dra åt helvete och gå därifrån.

Lite senare på eftermiddagen är det möte för all personal i matsalen, samtidigt som pojken är inlåst i ett rum i korridoren intill, utan tillsyn. Chefen förklarar att den hårda behandlingen är nödvändig för att sätta stopp för mobbningen. Pojkar som redan blivit alldeles förhärdade av ett tufft liv ska alltså bli ännu hårdare, tänker jag. Det går bara inte ihop. De är ju intagna här för att ändra beteende, för att lära sig att hot, tvång och våld inte håller.
Jag blir alltmer frustrerad över hela situationen, och känner mig medskyldig och till och med skamsen över att vara på ett ställe där man behandlar ungdomar så illa. Det hela blir inte bättre av att höra hur kille ifråga skriker och bankar på dörren.
Efter en stund masar sig en av behandlingsassistenterna iväg för att se vad som står på. Han återvänder tillsammans med den inlåste pojken. Han kommer invirad i täcket och erkänner mobbningen inför all personal. Som om det inte var nog grymt och förnedrande att vara inlåst halvnaken!
Jag bestämmer mig för att aldrig sätta min fot på detta ställe igen. Jag går ned till rektorn och säger rakt ut vad jag tycker. Han håller med och förklarar att chefen på just den här avdelningen är av den gamla stammen. Han berättar också att det har tillsatts en ny chef för institutionen som kommer att förändra både det ena och det andra. Som tur är slutar mitt vikariat dagen efter så jag behöver inte bekymra mig vidare om saken för egen del. Jag fick dock en påminnelse om hur illa det kan vara ställt inom tvångsvården och vilka rötägg som fortfarande får härja fritt. Idag ångrar jag dock att jag inte gick vidare med saken. Men att döma av olika avslöjanden i radion så uppmärksammas förhållandena inom ungdomsvården idag, och förhoppningsvis kommer dessa brister snart att vara ett minne blott från en tid då ”hårda tag” var lösningen på alla problem.

Martin Oscarsson 4 augusti 2009"