"Barndomens långa skuggor"

I lördags läste jag i "Pralin" om Ulf Westerblad. Han är författare till boken "Barndomens långa skuggor". Jag blir så oerhört illa berörd... En liten kille som blir fråntagen sin barndom, skickas till Sinneslöanstalt - en anstalt för "obildbara". Dit skickas han vid två års ålder - till Näs vårdhem i Södra Dalarna.



Ulf säger: "Det handlade om förvaring och disciplinen var stenhård!
De flesta har ingen aning om vad som försiggår på de olika anstalterna. De var ofta placerade långt ut på landet, en sluten värld där ingen hade insyn"
Känns det igen?...
Han fortsätter: "Bestraffningar hörde till vardagen. Luggningar och örfilar, iskalla duschar, inlåsning..."
Känns det igen?
"Ulf råkade särskilt illa ut, eftersom han protesterade och gjorde motstånd".
Känns det igen?

Som tur var fanns det en föreståndarinna på hemmet som tog sig an Ulf. Hon började prata med honom, ta med sig honom ut.
Efter ett par veckors observation visade det sig till slut att Ulf var helt frisk och normalbegåvad.

Vad händer med en människa som får utstå den här formen av behandling?
Ulf berättar att han led av fruktansvärd ångest och att han har fått kämpa med ett alkoholmissbruk...

En dag när han sparkade boll med sitt barnbarn, som då var 4 år, blev bilden väldigt tydlig.... Tänk om det varit han (barnbarnet) som råkat ut för det Ulf själv fick vara med om...

Ulf är en av dem som har fått berättat sin historia i samband med den stora vanvårdsutredning som gjorts nu om fosterhemsplacerade barn under 1900-talet.

Utdrag ur boken:
"isoleringen var ett litet rum på 2x3 meter, enda ljuskällan var ett fyrdelat råglasfönster i dörren. Efter ena väggen stod en säng, mer lik en brits med en tunn tagelmadrass på. Där fick jag ligga helt ensam "ligga på straff", dag och natt i flera dygn. Paniken gjorde att jag ofta slog besinningslöst på dörren. Det sågs inte med blida ögon att väsnas i isoleringen. Man skulle underordna sig och ta sitt straff."

Ni kanske anser att jag överdriver men jag kan inte låta bli att dra paralleller till det aktuella hvb-hemmet där jag jobbade. Och det finns fler exempel... Anställda på institutioner som lyder under SIS (Statens Institutionsstyrelse) har trätt fram och berättat om psykiska och fysiska bestraffningar och till och med isolering.
Det som Ulf beskriver i sin bok pågår fortfarande i Sverige på 2000-talet.. Jo, jag vet - det finns hvb-hem som fungerar men enligt mitt sätt att se det finns det alltför många som inte fungerar. På 2000-talet i välfärdslandet Sverige borde en noll-tolerans infunnit sig för länge, länge sen! Men ibland känns det som vi har en lång väg att vandra...