En berättelse av en anställd på Nereby Skolhem

Det finns fler än jag som reagerar (och skriver). Nedanstående text är författad av Martin Oscarsson. Han jobbade under en kort period som lärare på Nereby Skolhem, som lyder under Statens Institutionsstyrelse . Han reagerade starkt över personalens behandling av ungdomarna. I radio berättar han om sina upplevelser.

Jag håller verkligen med Martin i hans slutord:
"Att döma av olika avslöjanden i radion så uppmärksammas förhållandena inom ungdomsvården idag, och förhoppningsvis kommer dessa brister snart att vara ett minne blott från en tid då ”hårda tag” var lösningen på alla problem."

För visst är väl detta decennium förändringarnas decennium? Tack Martin för att du reagerar och vågar stå upp! Jag vill återigen citera Martin Luther King: "Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad" för hur ska en förändring kunna ske om ingen berättar?

"Mina erfarenheter från Nereby skolhem hösten 2005




Vänta till Stellan kommer, då ska dom få se på faan!
Behandlingsassistenten skräder inte orden. Vad han menar ska vi snart bli varse.
Jag hade jobbat på ungdomshemmet som lärare i en vecka. När jag kommer till avdelningen den här morgonen är det närmast kaotiskt. Personalen springer fram och tillbaka som yra höns och de fem grabbarna som hela verksamheten var till för sitter på sina rum. Två av dem får inte lämna sina rum. Anledningen är att det under helgen har framkommit att dessa två har trakasserat en av de andra pojkarna, som för övrigt också är den yngsta. De hade dock vägrat att erkänna tilltaget.
Mobbing är alltid allvarligt, inte minst i en sådan här verksamhet, tänker jag. Men varför denna panik? Varför agerar de så oprofessionellt? Och vad kommer chefen, Stellan alltså, att ta sig till? Tankarna snurrar runt i huvudet på mig.

När Stellan anländer tar det också ”hus i helvete”. Jag ser en av de ”skyldiga” komma i bara kalsongerna bärande på ett täcke. Vad faan är på gång nu, tänker jag. Är de inte riktigt kloka? Han låses in i ett kalt och kyligt rum med en madrass på golvet med endast ett täcke att skyla sig med. Rummet ifråga är det så kallade avskiljningsrummet. Tanken är att han efter några timmar där ska ”mjukas upp” och erkänna. Jag känner en klump i magen som, samtidigt som ilskan växer inombords. Så här får man bara inte göra. Hur kommer den stackars pojken att känna sig?
Och detta rum ska väl inte fungera som någon slags isoleringscell där killarna låses in som straff för olika tilltag. Det måste väl vara till för att hjälpa de intagna, till exempel att lugna ner sig eller nyktra till, och då ska väl personal vara närvarande. Jag får bita mig i tungan för att inte be dem dra åt helvete och gå därifrån.

Lite senare på eftermiddagen är det möte för all personal i matsalen, samtidigt som pojken är inlåst i ett rum i korridoren intill, utan tillsyn. Chefen förklarar att den hårda behandlingen är nödvändig för att sätta stopp för mobbningen. Pojkar som redan blivit alldeles förhärdade av ett tufft liv ska alltså bli ännu hårdare, tänker jag. Det går bara inte ihop. De är ju intagna här för att ändra beteende, för att lära sig att hot, tvång och våld inte håller.
Jag blir alltmer frustrerad över hela situationen, och känner mig medskyldig och till och med skamsen över att vara på ett ställe där man behandlar ungdomar så illa. Det hela blir inte bättre av att höra hur kille ifråga skriker och bankar på dörren.
Efter en stund masar sig en av behandlingsassistenterna iväg för att se vad som står på. Han återvänder tillsammans med den inlåste pojken. Han kommer invirad i täcket och erkänner mobbningen inför all personal. Som om det inte var nog grymt och förnedrande att vara inlåst halvnaken!
Jag bestämmer mig för att aldrig sätta min fot på detta ställe igen. Jag går ned till rektorn och säger rakt ut vad jag tycker. Han håller med och förklarar att chefen på just den här avdelningen är av den gamla stammen. Han berättar också att det har tillsatts en ny chef för institutionen som kommer att förändra både det ena och det andra. Som tur är slutar mitt vikariat dagen efter så jag behöver inte bekymra mig vidare om saken för egen del. Jag fick dock en påminnelse om hur illa det kan vara ställt inom tvångsvården och vilka rötägg som fortfarande får härja fritt. Idag ångrar jag dock att jag inte gick vidare med saken. Men att döma av olika avslöjanden i radion så uppmärksammas förhållandena inom ungdomsvården idag, och förhoppningsvis kommer dessa brister snart att vara ett minne blott från en tid då ”hårda tag” var lösningen på alla problem.

Martin Oscarsson 4 augusti 2009"