Regeringen har svikit nutidens barn i vanvårdsutredningen!

Han fick sin ADHD-diagnos när han var 12 år. Redan när han var spädbarn misstänkte föräldrarna att något var fel och hela hans uppväxt och skolgång blev kantad av raseriutbrott, utanförskap, missförstånd, mobbing och till och med misshandel. Till slut blev situationen ohållbar för föräldrarna och man tog beslutet att placera honom på hvb-hem. Då var han 13 år och året var 1999.

Anders Nissas minns när han ringde hem till sina föräldrar och sa:
"Om ni inte tar mig härifrån kommer jag att ta livet av mig!" Och det hade jag gjort, säger han då han berättar för ett gäng ungdomar på en ungdomsgård i Mockfjärd om sin uppväxt och sin ADHD-diagnos. Han fortsätter:

- De var inte kloka! Vi barn blev bestraffade för minsta förseelse och det handlade ofta om kollektiv bestraffning. Om ett barn inte hade "skött sig" så kunde flera stycken bli inlåsta utan mat en hel kväll! Det var väldigt vanligt att man lade barnen i rygglås och tryckte ner dem i gruset... Det var helt..... sjukt! Jag var bara där under ett halvår! Tack och lov hade jag föräldrar som lyssnade och trodde på mig så jag fick flytta tillbaka hem! Tänk er själva att vara ifrån sina föräldrar i 3 veckors tid när man är 13 år - för så var det... Vi bodde där 3 veckor i rad och sedan fick vi åka hem (om vi hade "skött oss") under helgen. Oftast fick vi inte ens ringa eller ta kontakt med våra föräldrar - jag tror det fanns någon slags telefontid, men det berodde på vad man hade för anledning att ringa hem...

Jag är inbjuden till Anders föreläsning. Ryktet att "någon" har skrivit en bok om "Det aktuella hvb-hemmet" har nått honom så han skriver ett mail till mig och bjuder in mig till sin föreläsning. Idag är Anders 26 år. En lång, stilig ung man som ger ett väldigt lugnt intryck. Han är gift och har ett bra arbete.

Det finns egentligen ingenting längre som förvånar mig om hur barn och ungdomar blivit behandlade på "Det aktuella hvb-hemmet". Det som gör mig mest brydd nu är att jag har så svårt att förstå varför de barn som blev placerade före 1980 får så stor uppmärksamhet medan de som varit placerade efter 1980 ända fram till idag inte ens nämns i sammanhanget... Jag brukar säga att när jag började min tjänst på "Det aktuella hvb-hemmet" var det som att kliva 100 år tillbaka i tiden. Jag jobbade där år 2004! Utvecklingen har inte gått så väldigt mycket framåt sedan början av 1900-talet på många hvb-hem! Om ni inte tror mig kanske Barnombudsmannens rapport "Bakom fasaden" om hvb-hem i Sverige kan övertyga er! I en debattartikel i DN efterlyser han, liksom jag upprättelse för samhällsvårdade barn i nutid! De finns - här och nu! Och är i allra högsta grad levande! Ge åtminstone DEM upprättelse innan även det är för sent!

Utebliven ersättning från staten - ytterligare en kränkning!

Den utlovade ersättningen gick om intet. Hoppet tändes bara för att åter släckas! Idag såg jag reprisen om Ulf Westerblad då han berättar om sin fasansfulla barndom då han blev "transporterad" från fosterhem till fosterhem, idiotförklarad, placerad på "sinnesslöanstalt"(?), sexuellt utnyttjad, hånad, slagen, kränkt och ironiserad. Han är bara en av dem som hade varit berättigad till ersättning från staten, men staten sa till slut nej! Jag känner verkligen med alla dessa människor som fått sina liv förstörda av okunniga, maktgalna och oempatiska människor! För visst finns det även ett s k "tjänstemannaansvar", men det yttersta ansvaret har ledning, kommuner och staten anser jag! Men,,, känn er blåsta! Era liv är tydligen inte värda ett ruttet lingon!
En av anledningarna och den som kanske vägt tyngst i diskussionen är att man inte vet hur man ska göra med de barn som blev placerade efter 1980. Det blir ju orättvist om ett barn som blev placerat 1979 får pengar medan ett barn som blev placerat 1982 inte får ett enda öre. Ja, så är det ju kan man krasst konstatera! Och jag har aldrig förstått, och förstår fortfarande inte varför gränsen går vid 1980 - som om problemet inte längre existerar! Varför har man dragit den gränsen? Är inte alla barn som någon gång varit placerade och därigenom genomlidit helvetets alla kval värda ersättning? Den ständiga frågan är: Hur hade deras liv sett ut om de blivit behandlade med respekt, empati och kärlek? Det vet vi inte men mycket troligt är att de allra flesta hade fått ett bättre liv.
Nu är frågan lyft igen! Det är bra! Jag är själv, tack och lov, inte ett "offer" för samhällets nonchalans och okunskap men jag har själv sett och hört vilka konsekvenser det kan få. Jag har själv sett och hört hur barn, placerade på hvb-hem under 2000-talet tillintetgörs, kränks, blir ironiserade och hånade, blir nedlagda och jagade av personal som varken har kompetens,kunskaper eller förmåga att jobba med dessa barn. De frågor som lyfts i min bok Internatet är som en vilande vulkan som någon lagt locket på. Locket ligger på mestadels av tiden - ingen vill lyfta på det, ingen vill prata om det, ingen vill ta ansvar! Men så plötsligt lyfter någon locket och frågan blir glödhet igen för att sedan dö ut och bli till aska. Ingen vill vara vulkanens drake, ingen vill ta ansvar och de drabbade vandrar i dalen likt grå skuggor!

Hej verkligheten - vilket kärt återseende!

Det är alltid lika angenämt att träffa dig, verkligheten! Det är inte varje dag vi möts nuförtiden när jag sitter här bakom (eller framför) ”skärmen”. Jo, jag skapar ju min egen bild av dig – men den blir inte alltid så rättvis! Mina minimala problem blir gigantiska och jag målar upp en romantisk bild om hur du ser ut! Som om alla sitter bakom/framför en skärm och stressar upp sig över att försäljningen inte når toppen! Som om det är det största problemet för befolkningen! Jag är så tacksam att jag får möta dig på riktigt ibland! Komma ut till dig och se att det finns så ofantligt mycket orättvisa… Det är inte självklart för alla att växa upp under trygga hemförhållanden. Det är inte självklart för alla att ha friska föräldrar. Det är inte självklart för alla att bli accepterade av sina kamrater. Det är inte självklart för alla att själv få vara frisk. Det är inte självklart för alla att ha det ”gott ställt”. Det är inte självklart för alla att bli sedd.
Jag behöver det här – jag behöver få träffa dig ibland, få ta del av dig! Min värld krymper annars och blir så liten, så liten att jag tenderar att bli blind för allt som händer runt omkring mig!
Du kanske undrar vad jag pratar för smörja? Nej, du förstår nog – du finns ju där varje dag! Vi möts ibland. Vet du nu? Ja, just det – i skolan då jag vikarierar som lärare