Han fick sin ADHD-diagnos när han var 12 år. Redan när han var spädbarn misstänkte föräldrarna att något var fel och hela hans uppväxt och skolgång blev kantad av raseriutbrott, utanförskap, missförstånd, mobbing och till och med misshandel. Till slut blev situationen ohållbar för föräldrarna och man tog beslutet att placera honom på hvb-hem. Då var han 13 år och året var 1999.
Anders Nissas minns när han ringde hem till sina föräldrar och sa:
"Om ni inte tar mig härifrån kommer jag att ta livet av mig!" Och det hade jag gjort, säger han då han berättar för ett gäng ungdomar på en ungdomsgård i Mockfjärd om sin uppväxt och sin ADHD-diagnos. Han fortsätter:
- De var inte kloka! Vi barn blev bestraffade för minsta förseelse och det handlade ofta om kollektiv bestraffning. Om ett barn inte hade "skött sig" så kunde flera stycken bli inlåsta utan mat en hel kväll! Det var väldigt vanligt att man lade barnen i rygglås och tryckte ner dem i gruset... Det var helt..... sjukt! Jag var bara där under ett halvår! Tack och lov hade jag föräldrar som lyssnade och trodde på mig så jag fick flytta tillbaka hem! Tänk er själva att vara ifrån sina föräldrar i 3 veckors tid när man är 13 år - för så var det... Vi bodde där 3 veckor i rad och sedan fick vi åka hem (om vi hade "skött oss") under helgen. Oftast fick vi inte ens ringa eller ta kontakt med våra föräldrar - jag tror det fanns någon slags telefontid, men det berodde på vad man hade för anledning att ringa hem...
Jag är inbjuden till Anders föreläsning. Ryktet att "någon" har skrivit en bok om "Det aktuella hvb-hemmet" har nått honom så han skriver ett mail till mig och bjuder in mig till sin föreläsning. Idag är Anders 26 år. En lång, stilig ung man som ger ett väldigt lugnt intryck. Han är gift och har ett bra arbete.
Det finns egentligen ingenting längre som förvånar mig om hur barn och ungdomar blivit behandlade på "Det aktuella hvb-hemmet". Det som gör mig mest brydd nu är att jag har så svårt att förstå varför de barn som blev placerade före 1980 får så stor uppmärksamhet medan de som varit placerade efter 1980 ända fram till idag inte ens nämns i sammanhanget... Jag brukar säga att när jag började min tjänst på "Det aktuella hvb-hemmet" var det som att kliva 100 år tillbaka i tiden. Jag jobbade där år 2004! Utvecklingen har inte gått så väldigt mycket framåt sedan början av 1900-talet på många hvb-hem! Om ni inte tror mig kanske Barnombudsmannens rapport "Bakom fasaden" om hvb-hem i Sverige kan övertyga er! I en debattartikel i DN efterlyser han, liksom jag upprättelse för samhällsvårdade barn i nutid! De finns - här och nu! Och är i allra högsta grad levande! Ge åtminstone DEM upprättelse innan även det är för sent!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Är glad för att någon kämpar för dessa unga! Anledningen till att jag vittnade i Vanvårdsutredningen var att lyfta frågan om vad som händer än idag. V v se bif. länk http://www.sourze.se/Mina_%C3%A5r_i_svenska_koncentrationsl%C3%A4ger_10699208.asp
SvaraRaderaDe vanvårdade efter 1980 är förvisso inbjudna till ceremonin och det är mer än hånfullt!
Själv tackade jag nej till platsen, någon moral måtte man väl ha! Nej det går inte längre att hålla tyst om detta politiska rävspel; om hur det har gått till och vad "resultatet" blev. /mvh Inger Olsson
Tack för att du finns. Jag är inte ensam! Ibland tror jag att civilkurage är en utdöd egenskap hos mänskligheten. Hittade din blogg av en slump. Googlade på Roslagens elevhem, dit jag tänk söka ett antal gånger, men reagerat på hur ofta de söker personal. Jag har själv stångat huvudet blodigt för ungar inom institutionsvården. Det är en tuff uppgift. Ord står ofta mot ord när fler inte vågar berätta om missförhållanden. Barn och ungas egna berättelser lyssnas det sällan på. Jag har arbetat med ungdomar som kallats manipulerande och maniska, när de försökt göra sin röst hörd. Själv har jag kallats för gränslös och oprofessionell, när jag talat för ungas rättigheter. Återigen tack för att du finns. jag finns med dig här ute. Massor av styrkekramar från mig till dig, hoppas du orkar fortsätta kämpa. MVH Carina Behandlare/Socialped
SvaraRaderaInger och Carina! Tack för era kommentarer i min blogg! Det värmer mycket då man ibland känner att man "stångar pannan blodig". Carina och Inger - styrkekramar till er också! Självklart orkar jag kämpa vidare och det är mycket tack vare människor som ni! Det är oerhört stärkande att veta att det finns fler där ute som bryr sig och vill jobba för en förändring! Tack tack tack! Varma hälsningar Nina Cernold
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRadera