Utebliven ersättning från staten - ytterligare en kränkning!

Den utlovade ersättningen gick om intet. Hoppet tändes bara för att åter släckas! Idag såg jag reprisen om Ulf Westerblad då han berättar om sin fasansfulla barndom då han blev "transporterad" från fosterhem till fosterhem, idiotförklarad, placerad på "sinnesslöanstalt"(?), sexuellt utnyttjad, hånad, slagen, kränkt och ironiserad. Han är bara en av dem som hade varit berättigad till ersättning från staten, men staten sa till slut nej! Jag känner verkligen med alla dessa människor som fått sina liv förstörda av okunniga, maktgalna och oempatiska människor! För visst finns det även ett s k "tjänstemannaansvar", men det yttersta ansvaret har ledning, kommuner och staten anser jag! Men,,, känn er blåsta! Era liv är tydligen inte värda ett ruttet lingon!
En av anledningarna och den som kanske vägt tyngst i diskussionen är att man inte vet hur man ska göra med de barn som blev placerade efter 1980. Det blir ju orättvist om ett barn som blev placerat 1979 får pengar medan ett barn som blev placerat 1982 inte får ett enda öre. Ja, så är det ju kan man krasst konstatera! Och jag har aldrig förstått, och förstår fortfarande inte varför gränsen går vid 1980 - som om problemet inte längre existerar! Varför har man dragit den gränsen? Är inte alla barn som någon gång varit placerade och därigenom genomlidit helvetets alla kval värda ersättning? Den ständiga frågan är: Hur hade deras liv sett ut om de blivit behandlade med respekt, empati och kärlek? Det vet vi inte men mycket troligt är att de allra flesta hade fått ett bättre liv.
Nu är frågan lyft igen! Det är bra! Jag är själv, tack och lov, inte ett "offer" för samhällets nonchalans och okunskap men jag har själv sett och hört vilka konsekvenser det kan få. Jag har själv sett och hört hur barn, placerade på hvb-hem under 2000-talet tillintetgörs, kränks, blir ironiserade och hånade, blir nedlagda och jagade av personal som varken har kompetens,kunskaper eller förmåga att jobba med dessa barn. De frågor som lyfts i min bok Internatet är som en vilande vulkan som någon lagt locket på. Locket ligger på mestadels av tiden - ingen vill lyfta på det, ingen vill prata om det, ingen vill ta ansvar! Men så plötsligt lyfter någon locket och frågan blir glödhet igen för att sedan dö ut och bli till aska. Ingen vill vara vulkanens drake, ingen vill ta ansvar och de drabbade vandrar i dalen likt grå skuggor!