Solskenshistorier och mörker

Nu har den väcks till liv,,, boken! Av många olika anledningar, men kanske framför allt att den återigen finns tillgänglig i bokhandeln. Ett missförstånd har lett till att Bokrondellen som administrerar böcker till bokhandeln hade uppdaterat min bok som "Definitivt slut". Inte konstigt att beställningarna uteblev. Nu är den återuppväckt hos både Bokus och Adlibris vilket känns väldigt bra! Ämnet är ständigt aktuellt och mycket positivt har hänt, men visst finns det fortfarande väldigt mycket att jobba med!

Lundsberg och hvb-hem - vad är skillnaden?

Jag upprörs över skandalen på Lundsberg - inget barn, ingen ungdom ska behöva bli nollad, nedvärderad och bränd med strykjärn. Det är alldeles vansinnigt! Men mest upprörs jag över den allmänna reaktionen och reaktionen i media runt den händelsen kontra reaktionen över hur våra mest utsatta barn blir behandlade på hvb-hem och liknande. På alla löpsedlar, i varenda nyhetssändning berättas om de fruktansvärda händelserna på Lundsberg (för de är verkligen fruktansvärda - jag vill på intet sätt hävda något annat). Men när jag ser inslagen kryper det i kroppen på mig och jag tänker ""De" (vilka "de"?) skulle bara veta hur det ser ut på vissa andra ställen!" Men vem bryr sig när det handlar om barn som själva inte har styrka att säga ifrån, och heller inte har föräldrar som är starka nog. Vem för deras talan?

Det finns solskenshistorier och det finns historier som får mig att känna mig uppgiven. Jag kan ta två exempel här och nu. Vi börjar väl med det som inte är alltför upplyftande så att det här inlägget får ett lyckligt slut.

Jag pratade med en kvinna i veckan som jobbar mycket med barn med npf och även traumatiserade och apatiska barn. Hon hade nyligen fört en konversation med en föreståndare på ett hvb-hem:
"Jo men du vet om de inte sköter sig i skolan får de stanna hemma från fritidsaktiviteter eller så ger vi dem utegångsförbud och de vet så väl vad som gäller!"
Kvinnan i fråga argumenterade emot och sa att "Men så kan ni inte göra - det ni sysslar med är ju straff!"
"Ja, men så här har vi alltid jobbat - det funkar!"

Jo,,, tack! Jag känner igen det - så här har vi alltid jobbat! Kom inte här och tala om för oss hur vi ska göra! VI kan och VI vet bäst! 

Så tar vi solskenshistorien:
En kille som var placerad på hvb-hemmet där jag jobbade ringde häromdagen till min kollega (hon som jag slogs tillsammans med mot ledningen - läs gärna mer i boken). Han hade sökt henne med ljus och lykta senaste tiden bara för att få berätta för henne hur oerhört mycket hon hade betytt för honom under hans vistelse på "det sjuka" hvb-hemmet, att han mindes henne,,, Säkert var hon hans räddande ängel - den enda som fanns där, lyssnade på honom, trodde på honom och skyddade honom!
Tänk att få sätta avtryck hos en annan människa på det viset - DET är livets mening!

Kämpa för varenda unge!
Och jag fortsätter kämpa på mitt vis - för minnena av det jag såg och hörde under min tid som lärare på hvb-hemmet kommer aldrig någonsin att blekna!

Inkompetensens många ansikten.

Länk till Internatets hemsida

Jag vurmar för utbildning och det står jag för(speciellt vad gäller dem som jobbar med människor, framför allt barn och ännu mer - utsatta barn). Ofta när jag hamnar i "diskussioner" angående detta så vill många hävda att man kan ha minst lika bra hand om barn fast man är outbildad. Javisst, jag håller verkligen med om det. Har mött så många assistenter i skolan och andra som inte har adekvat utbildning som gör ett otroligt bra jobb. Men enligt mitt sätt att se det finns det så många fler aspekter på det här med utbildning.

1) En arbetsplats som "får" rekrytera personal utan utbildning hamnar lätt i "svågerpolitik". Då man inte behöver anstränga sig att söka personal (och kunskap) utanför närområdet är det lätt (och mycket billigare) att anställa syrrans kille, faster, grannen eller bästa kompisen! När detta sker är det ännu svårare för den anställda att anmäla vid missförhållanden. Vem vill gå till ledningen (som kanske är ens farbror) och "skvallra"? Vem vill "sätta dit" sin släkting, nära vän eller granne?

2) En person som inte har någon grundläggande utbildning är  oftast livrädd att mista sitt jobb (vilket ofta händer då en personal blir "obekväm" och anses ha "samarbetssvårigheter"). Man tiger hellre än att plötsligt stå utan ett högt värderat arbete som bringar inkomst till familjen - därigenom blir man snabbt "en av dem". "Den stora tragedin är inte den onda människans brutalitet, utan den goda människans tystnad".

3) Vad är en utbildning värd? Om det inte är viktigt med utbildning kan vi lika gärna lägga ner hela utbildningsväsendet. Anställa outbildade brandmän, läkare, lärare! Samhällets "attityd" idag är att det inte spelar någon roll om man har utbildning för att jobba med - vad jag anser - det svåraste som finns. Även i skolan tillsätter man oftast outbildade assistenter till barn som inte passar in i "skolans ramar". Även om (outbildade) assistenter är guld värda anser jag att skolan borde satsa mer pengar för att utbilda och kompetensutveckla dessa.

Jag kanske har sagt det förut, men just nu känns frågan om hvb-hem hetare än någonsin! Jag har aldrig tidigare fått så  många mail och telefonsamtal som nu. Så många människor därute har fått sina liv förstörda p g a inkompetent personal på olika sätt och det gör mig så ont! Jag kommer fortsätta att "kämpa för varenda unge" som varit i klorna på hvb-hem som inte förstått att man inte kan tjäna pengar på utsatta barn!

Kan man sätta ett datum på barns lidande?

Ikväll 2013-04-24 handlar "Uppdrag granskning" om vanvårdsutredningen. Det är bra att det här tas upp i media igen... och igen... och igen!

Då jag fick höra att personer som var placerade före 1980 skulle få ursäkt och ersättning visste jag inte riktigt hur jag skulle reagera. Visst var det bra för dem som utstått lidande före 1980, men för dem som vanvårdats och kränkts efter 1980... HUR skulle det kännas för dem? Vilken vanmakt! Vilken enorm kränkning! Nästan värre än de kränkningar de utsatts för när de var omhändertagna av samhället!

På något konstigt sätt skämdes jag... Det var rent pinsamt! Kan man sätta ett datum på barns lidande?
"Jaså - du blev släpad i gruset på hvb-hemmet? Vilket datum? Jaså - 17/1 2001? Sorry, grabben - det gills inte!"
"Jaså - du blev fysiskt och psykiskt bestraffad för att du råkade svära? Vilket datum? Jaså - 2/2 1981? Ledsen... hade det hänt 33 dagar tidigare så hade vi kunnat titta på det."
"Jaså - du blev inlåst på rummet i timmar varje dag? Under vilket år? Jaså - 2004? Nej, tyvärr.."

Ursäkta, alla ni som varit med om att ta beslutet... Men HUR kan man komma på något så korkat? Maria Larsson säger i Uppdrag granskning att "två processer inte kan pågå samtidigt". Jag kan inte se något samband och jag anser att det vore på sin plats att barn placerade efter 1980 får DUBBEL ersättning. Varför? Jo, barnagan förbjöds i Sverige 1979 och barns rättigheter har stärkts genom barnkonventionen. Med tanke på det borde barn som blev placerade efter 1980 ha ännu större rätt till ersättning! Att slå ett barn var inte ens förbjudet före 1979!

Jag kan intyga att om att hot och våld mot placerade barn fortfarande pågår -  i allra högsta grad! Jag har jobbat som lärare på ett hvb-hem i Sverige. Detta var år 2004!
Jag har sett barn blivit tagna i "polisgrepp och nedtryckta i gruset. Jag har sett stora muskulösa män sitta på barn och trycka ner deras ansikte i gruset. Jag har sett och hört barn bestraffas för rent ovidkommande beteenden - beteenden som jag som lärare i "vanliga skolan" inte ens skulle reagera över! Jag har sett och hört barn bli utsatt för rent maktmissbruk! Jag har hört personal provocera barn till utbrott för att sedan få visa sin makt! Jag har hört barn berätta de mest hårresande historierna om hur de blivit behandlade av personal och jag trodde vartenda ord de sa!
Om detta har jag berättat i min bok Internatet. Det var mitt sätt att som "den lilla människan" dra mitt strå till stacken för att berätta hur det ser ut i Sverige på 2000-talet. Men jag visste inte då att endast det som skedde före 1980 hade betydelse...

Ska vi sitta här om 20 år igen och betala för dem som råkat i samhällets vanvård 1980 och framåt, då många av dem hunnit bli pensionärer? Eller vågar någon ta "tjuren vid hornen" redan nu och även ge dessa barn den ursäkt och ersättning de förtjänar?

Hopp blandas med förtvivlan.

Länk till Internatets hemsida.

Jag är nyss hemkommen från Stockholm efter en spännande och fantastisk eftermiddag/kväll i TV4-huset. Full av intryck och med många funderingar snurrande i mitt huvud. Dagen idag har bestått av twittrande, facebookande och mycket läsning av artiklar, inlägg och debatter.

Jag vill börja med det positiva för djupt inne i mitt inre kan jag ana en strimma av hopp! Dessa fantastiska barn och ungdomar som vågar framträda borde bli nationalhjältar!

Jag och fina och modiga "Alex".

Jag hade förmånen att äta en bit mat på en restaurang i Stockholm igår tillsammans med "Alex" (han som hade filmat sina blåmärken med mobilkameran) och sociolog Virpi Hellmark. Alex ger mig hopp! Om du läser det här Alex - Tack för att jag fick den där fina stunden tillsammans med dig! DU är en hjälte i mina ögon (och i många, många andras)!


Hoppet ligger också i debatten som förs nu tack vare Kalla Fakta! Kan detta öppna ögonen på dem som måste se? Och kan debatten hålla i sig efter det att kamerorna släckts?

Så till förtvivlan... Det är som jag har sagt - jag är tyvärr inte speciellt förvånad eller chockad av dessa uppgifter som framkommit om Oasen. Uppgifter om att man stänger in barn i timeout-rum och förrådsutrymmen, uppgifter om att man tar barnen i polisgrepp och trycker ner dem på marken, uppgifter om bestraffningar, hån, ironi, tvångsåtgärder och maktmissbruk. Kort sagt - fysisk och psykisk våld mot barn. Vi lever i Sverige år 2013 och så här ser verkligheten ut!

Det är mig inte ett sant nöje att konstatera att detta inte bara gäller Oasen, utan många fler hvb-hem i Sverige. Det här sättet att kränka barn verkar ha blivit en "kultur" som etsat sig fast i väggarna. Jag stöder mitt påstående i Barnombudsmannens rapport "Bakom fasaden" som utkom 2011 där barn berättar i princip samma historier. Visst, det finns barn som också berättar att de känner sig trygga, men alldeles för många barn vittnar om fysiska och psykiska övergrepp.
Jag stöder också mitt påstående i otaliga mail, telefonsamtal och möten med barn/ungdomar, föräldrar och före detta anställda på våra hvb-hem runt om i Sverige).

Så... hur går vi vidare? Vem kommer att ta sitt fulla ansvar i frågan och jobba för en snabb förändring, för det måste gå snabbt! Det får inte dra ut på tiden ytterligare 10,20, 30, 50 år så fler redan utsatta barn ska bli ännu mer utsatta! Vi måste få bättre insyn, mycket högre krav på kompetens och utbildning, bättre (men ordet "bättre" kan uteslutas här eftersom det inte verkar existera överhuvudtaget) uppföljningar, vi måste prata med barnen (hur svårt kan det vara?). Och sist men absolut inte minst - ska det vara ok att driva dessa hvb-hem i vinstsyfte där ledningen kan ta ut miljonbelopp år efter år efter år?

Jag hoppas att fler vågar berätta nu - barn, ungdomar, föräldrar och personal för jag vet att ni finns! Träd fram! Var inte rädda! Tillsammans kan vi jobba för en förändring!

Kalla Fakta om hvb-hemmet Oasen, söndag 10/3 2013

Internatet- en berättelse om
bevittnade kränkningar
på ett hvb-hem i Sverige
på 2000-talet.

Länk till internatet.org

Söndagen den 10/3 kl 19:30 sänder Kalla Fakta ett program som handlar om hvb-hemmet Oasen. Det har framkommit att personal på hvb-hemmet har utövat fysiskt våld och övergrepp mot placerade barn.
Efter programmet sänder TV4 news ett studiosamtal där jag är en av de medverkande. I programmet kommer jag att berätta utifrån mina erfarenheter från min tid som lärare på hvb-hemmet i Dalarna.
Även TV4:s nyhetssändning kommer att ha ett inslag där jag blir intervjuad.

Oasen förklarar och försvarar att denna form av övergrepp inte har förekommit och att de ser allvarligt på kritiken. Jag själv som har bevittnat liknande övergrepp där jag jobbade kan bara prata utifrån mina egna erfarenheter, men efter att ha jobbat med dessa frågor i 8 år, pratat med otaliga personer - såväl föräldrar till barn, barn/ungdomar själva, f d personal som reagerat - är jag oerhört skeptisk. Att denna form av övergrepp förekommer på våra hvb-hem råder det ingen som helst tvekan om!

Varför sker inte fler anmälningar från personal som bevittnar detta kan man ju fråga sig.
Jag tror att det är många faktorer som spelar in varför man som vittne till övergrepp från arbetskollegor inte anmäler sin egen arbetsplats. Det kan handla om rädsla - att bli utfryst, mobbad och tillintetgjord. Det kan handla om lojalitet mot sina arbetskollegor och arbetsgivare - det är lätt och det går fort att bli lojal. Det kan handla om att rädda sitt eget skinn - om man inte har någon utbildning och bor långt ut på landsbygden (där dessa hvb-hem oftast är lokaliserade) så är man mån om att behålla ett bra och förhållandevis välavlönat yrke. Det kan handla om osäkerhet - man ifrågasätter sig själv. "Kanske det är jag som har fel?" Det kan också handla om ren "let-go-attityd". Men en av de viktigaste faktorerna är kanske ändå rädsla för att själv "hamna med skägget i brevlådan". Om man har jobbat på ett ställe under flera år och dagligen bevittnat kränkningar utan att anmäla så är man "en av dem". Enligt LEX SARA har alla anställda ett personligt ansvar att anmäla vid minsta misstanke om missförhållanden. Hur förklarar man att man varit anställd i flera år och inte sett ett enda missförhållande? Vips - så är man en av dem som begått ett regelbrott.

"Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad."
                                                                                                                               Martin Luther King

Min största förhoppning med denna granskning är att det nu på allvar kommer upp till ytan och att det sker förändringar - snabbt! Det måste ställas högre kompetenskrav på personal som arbetar med dessa barn och hvb-hemmen måste utvärderas kontinuerligt. Insynen måste skärpas och man måste prata med barnen!

Aftonbladet: "Det kändes som det var värre än ett helvete!"

Time-out-rum, inte en bestraffning?

Länk till internatet.org

Socialstyrelsen riktar kritik mot Oasens HVB-hem i Aneby för att man använder sig av metoder där det förekommer att barn och ungdomar förs undan med tvång och stängs in i det s k "Time-out-rummet".

Jag har precis läst rapporten i sin helhet och mycket kommer tillbaka från min tid på "det aktuella hvb-hemmet" där jag jobbade som lärare för ca 8 år sedan. Rapporten hade lika gärna kunnat gälla det hvb-hemmet. Likheten är slående!

Men det mest häpnandsväckande är egentligen inte att barnen släpas till ett "Time-out-rum" eller blir fasthållna på olika sätt - det här kanske låter väldigt konstigt,,, men det som gör mig mest upprörd är anledningen/anledningarna till varför de blir ivägsläpade eller fasthållna:

Ur socialstyrelsens tillsynsrapport:

"Som framgår av exemplen från barnens journaler kan åtgärderna ha föranletts av att ett barn vägrar vara på sitt rum innan skolan, beter sig tramsigt i kön till maten, inte vill gå in på sitt rum för att ha "lugn stund" efter skolan eller vägrar duscha efter bråk med annan elev och tillsägelse av personal. Andra situationer kan vara att barnet använder ett hotfullt språk, spottar på personalen eller måttar sparkar  eller slag mot personalen."

"Verksamheten kan inte heller vid varje utagerande beteende hänvisa till nödvärn alternativt nödrätt då en proportionalitetsbedömning alltid måste ske. Kan den uppkomna situationen lösas på annat sätt, t ex genom att inte insistera på ett visst handlingsalternativ just då, ska så ske. Socialstyrelsens granskning ger en bild av att tvångsåtgärder i många fall används rutinmässigt. Det framgår vidare inte tydligt vad i nödrätten består i alla situationer. Tvångsåtgärderna föranleds återkommande av att barn i följer verksamhetens generella regler, t ex läggtider och s k "lugn stund" efter skolan. Av dokumentationen framkommer inte att andra alternativ prövats i tillräcklig grad eller att tvångsingripande undviks så långt som möjligt."

Varför är dessa barn placerade på hvb-hem? För att lära sig lyda och "rätta in sig i ledet", inte ifrågasätta beslut, inte ifrågasätta sina rättigheter? För att göra som vuxna säger "annars åker man på däng"? För att uppfostras i en diktatorisk anda? För att sättas på plats? Är det verkligen därför de blir placerade?

Jag har jobbat i skolan i många år. Varje dag tramsar barn i matkön, varje dag vägrar någon eller några att "göra som man säger", varje dag vägrar barn att duscha efter idrotten... 

Om skolan skulle straffa barn för att de har en egen vilja eller för att de vägrar äta upp mat eller för att tramsar i matkön eller för att de inte "lyder" så skulle vi behöva fylla vartenda litet utrymme i korridorerna med "Time-out-rum" och det skulle ändå behövas ett kölapp-system... 

Jag menar - what´s the big deal? Har inte placerade barn rätt till en egen vilja?

Det hände rätt ofta att barnen sa "fula ord" till personalen där jag jobbade (dock aldrig till mig vad jag kan minnas). Jag kan säga att 9 av 10 gånger hade jag full förståelse för att barnen kallade personalen för "jävla kärring", "idiot" och annat otrevligt! Det kanske låter konstigt att jag säger så men jag menar det! 9 av 10 gånger var det personalen som provocerade barnen till utbrott!! De gjorde "en big deal" av allt för att få barnen till utbrott eller aggressivt beteende och sedan få visa sin makt!

Allt handlar om kontroll och maktmissbruk, okunskap, inkompetens, rädsla för att barnen ska "ta över" och enkla lösningar. Det är upprörande, oförlåtligt, häpnadsväckande och totalt obegripligt att detta förekommer i Sverige på 2000-talet!

Ett brev från en mamma...

Boken Internatet
Om en lärares mardrömstid
på ett hvb-hem i Sverige

Jag får fortfarande många mail både från ungdomar som varit placerade på hvb-hem och från föräldrar som haft sina barn placerade. Min bok har hjälpt många, vilket jag är oerhört stolt och glad för. Nedanstående hände för högst ett par år sedan:

"Det du skriver om dina erfarenheter på hvb-hem med npf barnen väcker minnen till liv i mig.

Jag och min son var placerade på ett sk hvb-hem med familjebehandling i ett halvår innan vi lyckades

ta oss därifrån. Det var fruktansvärt, där tog man även ställning mot npf diagnoser och sa sig inte tro på dom.

Då hade han tyvärr inte hunnit få någon diagnos så han utsattes för en massa sjuka grejer på det där stället. 

Man ansåg bl.a att han behövde kränkas och brytas ner för att sen byggas upp igen.Jag har en lång rapport 

därifrån där dom beskriver min son som en presumtiv sexualbrottsling och kriminell, han var 7 år då, nu är han 8....

Tack och lov har vi fått bra hjälp sen vi kom därifrån men för egen del kan jag säga att jag lider av posttraumatisk stress

från den tiden. Min son var så full av aggressioner när vi lämnade hvb-hemmet att han kunde tillbringa minst en halvtimme om dagen med att slå och sparka

på sina gossedjur eller träd och svära över personalen där.

Vill bara tacka för att du inte håller tyst. You made my day <3 div="div">

Varma hälsningar

Caroline Wiman"