Brukar ni "googla"? Ofta när jag inte har något att göra eller när jag helt enkelt vill slappna av slår jag igång datorn och så Googlar jag loss! Beroende på vilket humör jag är på kan sökorden variera - "recept", "sjukdomar", "blomskötsel", "golf", "Bearded Collies","festaktiviteter", "inredning". Men av någon anledning (och jag vet egentligen varför - därför att jag brinner för frågan) så hamnar jag alltid på sidor som handlar om "hvb-hem", "utsatta barn", "ungdomar", "barn som far illa", "kränkningar", "lvu" o s v. Frågan om bemötande av våra barn och ungdomar intresserar mig så till den milda grad så det finns inga gränser. Och ämnet är outtömligt! Det är så stort och det är så komplicerat! Om jag läser en bok så tangerar alltid innehållet detta intressanta ämne - självbiografier som är skrivna av människor som på olika sätt varit utsatta som barn. Jag försöker förstå! Eftersom jag är av den uppfattningen att "ingen föds ond" så försöker jag hela tiden hitta orsaker till de vuxnas beteende, de vuxnas bemötande för det måste finnas orsaker, förklaringar...
Nu har jag genom mitt googlande hittat en intressant sida igen där omhändertagna ungdomar berättar om sina upplevelser och den genomgående uppfattningen hos dessa ungdomar är att ingen vuxen lyssnar! En kille skriver så här:
"Det kändes ungefär som om man satt och kollade på en film om sig själv. Alla andra bara bestämde allt, hur jag mådde, vad jag ville och så vidare. Jag fick inte igenom något.
En tjej skriver så här:
"Jag upplevde inte att det var några som lyssnade på mig över huvudtaget. Personalen på socialförvaltningen frågade mig om hur jag mådde, men de lyssnade inte på vad jag svarade.
Jag fick läsa igenom det de hade skrivit om mig och mitt ärende. Jag tyckte inte att det stämde med vad som sagts, men de ville inte ändra på det.
En annan tjej skriver:
"På hemmet hade jag en personal som jag kände att jag kunde prata med. Resten var bitchiga och onödigt kaxiga. De kunde stå och röka och skratta åt mig och fråga om jag var sugen. Bara för att de visste att jag rökte, men fick inte göra det."
Ett annat exempel:
"Jag tycker inte att någon vuxen lyssnade på mig. Det var mycket klapp på huvudet och lilla gumman. Lite som att jag bara var en strulig tonåring."
Jag blir så ledsen och så förbannad! Varför har vi vuxna så svårt att lyssna på våra ungdomar?? Jag har pratat med många ungdomar som har berättat för mig att de har försökt prata med ansvariga om hur de har blivit behandlade men ingen har lyssnat - ingen har trott på dem! Det är vår förbannade skyldighet att lyssna på våra barn och ungdomar och det är vår skyldighet att sätta oss in i deras värld, gå ner på deras nivå. Hur svårt kan det vara? Vad är vi så rädda för?
Vår familj blev nyligen berikad med en extra person - en jourplacering. Jag satt och pratade med honom en kväll. Han avslutade vårt samtal med att säga: "Vet du Nina.. INGEN vuxen har någonsin lyssnat på mig förut. INGEN vuxen har trott på mig förut! Jag har ALDRIG berättat så här mycket för någon vuxen förut!" Denna kille har levt i 17 år och upplever att INGEN vuxen har lyssnat på honom, INGEN vuxen har trott på honom... Han är både klok, mogen, förståndig och... fantastisk!
Vem lyssnar på dem som behöver bli lyssnade på?
Dagens citat:
"Vi har fått två öron och bara en tunga för att vi ska lyssna mer och prata mindre"
(fritt efter Diogenes)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar