Iris Johansson

Genom min bok kommer jag i kontakt med många fantastiska människor - en bonus, som jag inte alls hade räknat med när jag gav ut boken. En av dessa fantastiska människor som jag kommit i kontakt med är Iris Johansson Just nu läser jag hennes bok "En annorlunda barndom". Det är en sådan där bok som man läser några sidor av för att sedan lägga den åt sidan för att hinna reflektera och riktigt "ta till sig" av det man läst. Iris berättar i sin bok om sin barndom - hon växte upp i en storfamilj med mycket människor runt omkring sig men hon levde helst i en egen inre värld med ett beteende som idag skulle diagnostiseras som autism. Det är fascinerande hur hon med ord beskriver sina upplevelser i denna inre värld - bilder, "fält", färger... och hur hon kan sätta ord på hur hon upplevde omvärlden. Jag fastnade särskilt för ett stycke i boken som handlar om belöning och bestraffning. Så här skriver Iris:
"Det gick inte att styra mig med belöningar eller sanktioner för jag blev ofta fixerad vid belöningen och då drevs jag att försöka få den helt oberoende av vad jag skulle göra tills jag fick den. Jag lärde ingenting av det jag skulle lära och oftast utförde jag inte ens det som belöningen var till för att förstärka. Samma sak med sanktioner och bestraffningar. Ofta gillade jag dem, som att bli instängd i ett rum, bli utkastad, inte få följa med, inte äta vissa saker som andra tyckte var gott. Dessutom hade jag ingen konstans, så om man lovade mig något, eller hotade med något, så kom jag inte ihåg det efter en halv minut, och då var det overksamt. Jag kunde helt enkelt inte gå in i det tillstånd av anpassning som alla tycktes förvänta sig. Jag visste inte vad det var eller ens att det fanns, och det bekymrade Far för han undrade hur det skulle gå i skolan."
Ett annat stycke ur boken:
"När jag var tillsammans med människor var det en massa saker jag måste. Jag fick inte säga vad jag ville för då var jag oartig. Jag måste hälsa på ett visst sätt för annars blev de stora arga och kallade mig ouppfostrad. Ibland sa farmor att jag var syndig när jag sa något och ibland tvingade hon mig att säga förlåt fast jag inte visste vad "förlåt" betydde, eller varför man skulle säga det ordet... Livet var så konstigt ibland. Det var som om man absolut inte fick vara som man är när man var med andra människor, att andra blev störda av det, och att man inte fick störa andras sinnesfrid."

Ett barn med npf har svårt att tolka omvärlden och att tolka signaler från andra människor. Ett barn som kommer från svåra hemförhållanden, som aldrig har levt i kommunikation med sin närmiljö har också svårt att tolka signaler från omgivningen. Är då den ultimata lösningen "belöningar och bestraffningar" undrar jag. För det är ju ändå den metod som används mest, speciellt på våra hvb-hem.
Och hur ska man kunna säga förlåt när man inte ens förstår vad ordet betyder?

Vilken enorm kunskap man måste ha för att jobba med människor, för att förstå alla dessa olika beteenden som anses "onormala"! Att hota ett barn: "Gör som jag säger och håll käften, annars får du stryk!" - det är nog det enklaste som finns - det klarar "vem som helst"! Men att jobba med barn, att nå deras innersta väsen, att se deras styrkor, att ta fram det positiva - då krävs det KUNSKAP och EMPATI!

Jag mötte Iris första gången på en bokmässa i Örebro. Jag var hänförd av hennes kunskaper och jag tänkte "Den kvinnan vet vad hon pratar om!".
Om ni inte mött Iris eller läst någon av hennes böcker så tycker jag ni ska bekanta er med henne. Börja med ett besök på hennes hemsida www.insidan.nu

Dagens citat:
"Det finns inget så odemokratiskt som att behandla alla lika!" Ulf Nilsson