Jag har följt en hel del diskussioner, framförallt på TV24. Det finns så oerhört många kloka personer som säger så mycket bra! Så fantastiskt många som jobbar för att sprida budskapet om alla barns rättigheter! Man blir verkligen imponerad! Det görs så mycket och så mycket har verkligen hänt men vi har en lång väg att vandra.
Sofia Zachrisson från Rädda Barnen uttalade sig om varför hon hade blivit så engagerad i dessa frågor. Hon berättade att hon "hade fått sitt första raseriutbrott" efter det att hon hade läst FN:s konvention om barns rättigheter för första gången. Hon kunde inte förstå hur det kommer sig att inte Sverige kan efterleva barns rättigheter. Hon uttryckte sig att hon kände sig "lurad"! (Känner igen det - så kände jag också när jag kom till det aktuella hvb-hemmet). Det finns ju verkligen en förordning om barns rättigheter men varför efterlevs inte den?
En annan fantastisk person, som från och med nu är min absoluta favorit, är Staffan Jansson - forskare inom folkhälsovetenskap. Hans engagemang för frågan hade väckts när han jobbade på ett mentalsjukhus i England. Han bevittnade fruktansvärda övergrepp från personalen.Personalen använde sig av bestraffningsmetoder i uppfostringssyfte (känns det igen?). Han gick till ledningen och ännu högre instans för att berätta. Vad tror ni hände? jo - han arresterades!!!! Och blev självklart avskedad!!
Ett reportage från England visade deras syn på barnaga. Åh - himmel!!
I England är fortfarande barnaga inom familjen tillåtet. En stolt mamma och pappa berättade om hur de dagligen agade sina barn till lydnad. Men mamman tyckte inte alls att det var nåt konstigt - det handlade ju inte alls om misshandel menade hon eftersom misshandel "gör ont" och "de små bestraffningar" de gav sina barn var ju inte misshandel - det var ju bara en liten "dask i ändan" så att barnet skrek till lite - bara för att barnet skulle komma ihåg att inte göra om sitt misstag igen. Ursäkta - men gör inte det ont om barnet "skriker till" och förresten - vem avgör om det gör ont? Hon eller barnet? Reportern frågade vid vilken ålder de hade börjat med fysiska bestraffningar på barnen. Föräldrarna svarade stolta "Ja, faktiskt redan vid 11 månaders ålder!" QUE!!!??Den bästa kommentaren efteråt var just Staffans Janssons kommentar: "Viljan sitter ju inte i rumpan! Viljan sitter faktiskt i hjärnan!" Shit vilken härlig kommentar! Go! Staffan Go!
Kan ju inte låta bli att koppla tankarna till "SuperNanny"! Ni har väl sett den brittiska serien? Är den inte patetisk!!?? "Nu lilla Jimmy får du gå till Skämshörnan och sitta där 4 minuter!!" Föräldern uppmanas att inte gå dit hur mycket än barnet skriker!! Låt honom skrika!! Var stark!!... Men ursäkta SuperNanny - du är Superpatetisk!Att bestraffa barn i uppfostringssyfte hör hemma någon annanstans, i en annan värld, för länge sen, långt, långt härifrån. Det hör inte hemma i Sverige på 2000-talet men tyvärr verkar inte den informationen nått ut överallt....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar