Jag vill önska alla mina bloggläsare (och alla andra) ett Gott nytt år! Jag slutar aldrig hoppas och kämpa för att situationen för våra utsatta barn ska förändras - med tätare och bättre kontroller av våra institutioner! På facebook finns många grupper där man som utsatt kan få stöd och hjälp! Här är ett exempel: http://www.facebook.com/group.php?gid=105425796187341
Nu blickar vi framåt - och det kan bara bli bättre!
Varma nyårshälsningar Nina Cernold
torsdag 30 december 2010
tisdag 23 november 2010
Lite tankar i novembermörkret
Det duggar inte tätt mellan blogginläggen - jag vet! Men i ett tidigare inlägg har jag förklarat varför.
Trots att jag inte längre är lika aktiv som jag varit så är jag fortfarande engagerad i frågan. Jag kan nog aldrig någonsin sluta engagera mig helt - det ligger mig så varmt om hjärtat!
Vissa perioder blommar det upp igen för att sedan lägga sig. Debatten om åldringsvården och det som kommit fram nu - att man låser in åldringarna på sina rum på nätterna gör mig påmind...
Ett samtal med en liten flicka som jag mötte på gatan gör mig påmind...
Ett antal nya inlägg i min gästbok både från f d placerade barn och anställda och andra gör mig påmind...
Mail som fortfarande kommer till mig från f d placerade ungdomar gör mig påmind...
Det finns där hela tiden!
Men som jag har sagt förut - någon annan måste ta ansvar! Jag har verkligen gjort allt som står i min makt för att få makthavare och politiker att lyssna. Det är en kamp! Men på sätt och vis står jag som segrare - jag har nått många mål med mitt arbete men nu måste någon med mer insyn, mer makt, mer möjlighet att påverka och förändra ta över stafettpinnen! Och visst känns det som att det har hänt något sedan Socialstyrelsen tog över kontrollen från Länsstyrelsen? Jag hoppas verkligen det!
Hemsidan och boken finns kvar, så också min gästbok och blogg! Om inte annat så för ett forum för dem som har behov att berätta och jag lovar - jag slutar aldrig att lyssna!
Trots att jag inte längre är lika aktiv som jag varit så är jag fortfarande engagerad i frågan. Jag kan nog aldrig någonsin sluta engagera mig helt - det ligger mig så varmt om hjärtat!
Vissa perioder blommar det upp igen för att sedan lägga sig. Debatten om åldringsvården och det som kommit fram nu - att man låser in åldringarna på sina rum på nätterna gör mig påmind...
Ett samtal med en liten flicka som jag mötte på gatan gör mig påmind...
Ett antal nya inlägg i min gästbok både från f d placerade barn och anställda och andra gör mig påmind...
Mail som fortfarande kommer till mig från f d placerade ungdomar gör mig påmind...
Det finns där hela tiden!
Men som jag har sagt förut - någon annan måste ta ansvar! Jag har verkligen gjort allt som står i min makt för att få makthavare och politiker att lyssna. Det är en kamp! Men på sätt och vis står jag som segrare - jag har nått många mål med mitt arbete men nu måste någon med mer insyn, mer makt, mer möjlighet att påverka och förändra ta över stafettpinnen! Och visst känns det som att det har hänt något sedan Socialstyrelsen tog över kontrollen från Länsstyrelsen? Jag hoppas verkligen det!
Hemsidan och boken finns kvar, så också min gästbok och blogg! Om inte annat så för ett forum för dem som har behov att berätta och jag lovar - jag slutar aldrig att lyssna!
måndag 27 september 2010
Ett gripande gästboksinlägg
De som läser min blogg har säkert märkt att inläggen inte "duggar tätt" men som jag skrev i förra inlägget har jag nu lutat mig tillbaka något - detta efter reportaget i Social Qrage (som ni nu kan läsa här i en scannad variant) då jag kände att jag hade nått ett mål. Jag valde då att ta av mig knogjärnen och byta ut dessa mot boxhandskar och det har jag gjort. Jag har fortfarande kontakt med f d personal och ungdomar - inte bara från "det aktuella hvb-hemmet" utan även andra hvb-hem. Jag är fortfarande aktiv och lyssnar gärna på människor som har något att berätta och häpnar varje gång! Men mitt engagemang har sträckt sig dit - att lyssna och att finnas där för dem som behöver.
Men så börjar det plötsligt hända saker igen! Som på en given signal börjar mail strömma in och jag får beställningar på min bok. Det är "kul" (om man nu kan kalla något för kul i det här sammanhanget). Jag vet inte om det beror på att hösten har gjort sitt intrång på riktigt - folk har "kommit igång" igen!
Idag har jag gråtit! En person som har jobbat på "det aktuella hvb-hemmet" har skrivit i min gästbok. Personen i fråga hade så mycket att säga så platsen räckte inte till. LÄS HÄR! Om man aldrig har sett detta "i verkligheten" så kanske man kan inte kan ta in det, man kanske inte tror det är sant och jag förstår att man inte tror det. Men jag kan säga att jag tror på VARTENDA ORD som denna person har skrivit i min gästbok! Detta, mina vänner är Sverige på 2000-talet!
Så.... nu blommar det liksom upp igen! Jag vet att jag inte kan ta ansvar för detta, det måste någon annan göra. Jag kanske inte kan göra så mycket mer än jag har gjort! Men jag vägrar ändå att ge upp kampen!
Vi har fått kontakt denna person och jag. Personen i fråga har fått min bok tillsänd sig... Och vi ska träffas! Om inte annat så är det så förbaskat skönt att ventilera något som någon annan verkligen förstår! Någon som inte tvivlar på att det jag säger är sant och någon som har upplevt och bevittnat samma sak som jag - nämligen fysisk och psykiskt terrror!
Men så börjar det plötsligt hända saker igen! Som på en given signal börjar mail strömma in och jag får beställningar på min bok. Det är "kul" (om man nu kan kalla något för kul i det här sammanhanget). Jag vet inte om det beror på att hösten har gjort sitt intrång på riktigt - folk har "kommit igång" igen!
Idag har jag gråtit! En person som har jobbat på "det aktuella hvb-hemmet" har skrivit i min gästbok. Personen i fråga hade så mycket att säga så platsen räckte inte till. LÄS HÄR! Om man aldrig har sett detta "i verkligheten" så kanske man kan inte kan ta in det, man kanske inte tror det är sant och jag förstår att man inte tror det. Men jag kan säga att jag tror på VARTENDA ORD som denna person har skrivit i min gästbok! Detta, mina vänner är Sverige på 2000-talet!
Så.... nu blommar det liksom upp igen! Jag vet att jag inte kan ta ansvar för detta, det måste någon annan göra. Jag kanske inte kan göra så mycket mer än jag har gjort! Men jag vägrar ändå att ge upp kampen!
Vi har fått kontakt denna person och jag. Personen i fråga har fått min bok tillsänd sig... Och vi ska träffas! Om inte annat så är det så förbaskat skönt att ventilera något som någon annan verkligen förstår! Någon som inte tvivlar på att det jag säger är sant och någon som har upplevt och bevittnat samma sak som jag - nämligen fysisk och psykiskt terrror!
torsdag 12 augusti 2010
Tid för eftertanke...
Internatets blogg har haft sommaruppehåll, som kanske ni trogna läsare har märkt. Hösten smyger sig på - inte mig emot! Jag är, och har alltid varit en höstmänniska och det står jag för! Älskar när mörkret sakta sänker sig på kvällarna, älskar den höga luften eller det piskande regnet när man får dra upp fötterna i soffan och se en film. Älskar svampskogen, doften, färgerna! Älskar tjocka tröjor, halsdukar och boots. Älskar att tända ljus, pryda altanen med färgsprakande pumpor och astrar i regnbågens färger. Älskar att få byta ut pelargonerna mot Krysantemum! Älskar att få komma igång på allvar med träning, springa långa joggingturer medan jag andas in den friska höstluften... På hösten har jag som mest energi!
Våren och sensommaren slutade bra. Jag kände att jag kunde dra mig tillbaka och känna mig nöjd med 2009/2010 års engagemang och arbete med "Internatet". Tid för återhämtning, tid för eftertanke. Vintern/våren 2009/2010 blev ett händelserikt år. Många kontakter, en hel del uppmärksamhet runt mitt arbete, ett stort reportage i "Social Qrage" om min bok och Claudia Montecinos forskningsarbete där även det aktuella hvb-hemmet fick säga sitt.
Jag känner mig nöjd och jag är både stolt och glad över att min bok har fått det bemötande den förtjänar. Jag känner att jag har bidragit med det jag kan till något som kan leda till en förändring. Reportaget i "Social Qrage" blev på något sätt känslan av att komma i mål. Jag vet att mitt budskap når ut till rätt målgrupp och att det (reportaget) förhoppningsvis leder till diskussion bland dem som arbetar med frågan.
Jag kommer aldrig någonsin att ge upp mitt arbete för dessa utsatta barn! Jag tycker det är samhällets förbannade ansvar att se till att de får den omvårdnad och respekt de förtjänar! Så länge jag känner att jag kan bidra med något så kommer jag att fortsätta kämpa, fortsätta lyssna, fortsätta bry mig! Men... jag har bytt ut knogjärnen mot boxhandskar! Den enorma frustration och ilska jag har känt har bytts ut mot något slags lugn (absolut inte uppgivenhet!) Enligt min egen analys beror det på att jag känner mig trodd! Förut var jag väldigt fokuserad på att ÖVERTALA - få folk att förstå! Nu kan jag luta mig tillbaka och känna att jag har gjort allt som står i min makt för att berätta om mina upplevelser, jag har blivit trodd och jag har sått ett frö...
Min förhoppning är att nu kan det bara bli bättre! Större insyn, bättre kontroll, högre krav på utbildning! JAG kan ju inte ta på mig ansvaret - det måste någon annan göra!
Så för att sammanfatta - jag finns här, jag kämpar fortfarande, jag lyssnar! Men stridsyxan ligger på hyllan ett tag... Den blev lite tung att bära... Skölden finns dock kvar - skölden för att skydda, försvara och förstå dessa utsatta barn som fallit offer för samhällets nonchalans och människors okunskap!
Våren och sensommaren slutade bra. Jag kände att jag kunde dra mig tillbaka och känna mig nöjd med 2009/2010 års engagemang och arbete med "Internatet". Tid för återhämtning, tid för eftertanke. Vintern/våren 2009/2010 blev ett händelserikt år. Många kontakter, en hel del uppmärksamhet runt mitt arbete, ett stort reportage i "Social Qrage" om min bok och Claudia Montecinos forskningsarbete där även det aktuella hvb-hemmet fick säga sitt.
Jag känner mig nöjd och jag är både stolt och glad över att min bok har fått det bemötande den förtjänar. Jag känner att jag har bidragit med det jag kan till något som kan leda till en förändring. Reportaget i "Social Qrage" blev på något sätt känslan av att komma i mål. Jag vet att mitt budskap når ut till rätt målgrupp och att det (reportaget) förhoppningsvis leder till diskussion bland dem som arbetar med frågan.
Jag kommer aldrig någonsin att ge upp mitt arbete för dessa utsatta barn! Jag tycker det är samhällets förbannade ansvar att se till att de får den omvårdnad och respekt de förtjänar! Så länge jag känner att jag kan bidra med något så kommer jag att fortsätta kämpa, fortsätta lyssna, fortsätta bry mig! Men... jag har bytt ut knogjärnen mot boxhandskar! Den enorma frustration och ilska jag har känt har bytts ut mot något slags lugn (absolut inte uppgivenhet!) Enligt min egen analys beror det på att jag känner mig trodd! Förut var jag väldigt fokuserad på att ÖVERTALA - få folk att förstå! Nu kan jag luta mig tillbaka och känna att jag har gjort allt som står i min makt för att berätta om mina upplevelser, jag har blivit trodd och jag har sått ett frö...
Min förhoppning är att nu kan det bara bli bättre! Större insyn, bättre kontroll, högre krav på utbildning! JAG kan ju inte ta på mig ansvaret - det måste någon annan göra!
Så för att sammanfatta - jag finns här, jag kämpar fortfarande, jag lyssnar! Men stridsyxan ligger på hyllan ett tag... Den blev lite tung att bära... Skölden finns dock kvar - skölden för att skydda, försvara och förstå dessa utsatta barn som fallit offer för samhällets nonchalans och människors okunskap!
söndag 20 juni 2010
Gemensamma brister för omhändertagna barn
Hittade detta på nätet. Jag tycker det är jättebra att detta uppmärksammas mer och mer. Det behövs...
Källa: www.barnombudsmannen.se
"Nordiska barnombudsmännen
De nordiska barnombudsmännen har identifierat gemensamma brister i tillämpningen av rättigheter för barn som är omhändertagna av samhället. I ett gemensamt uttalande i Köpenhamn har de nordiska barnombudsmännen tagit upp sin oro för dessa barns bristande möjlighet till fullgod utbildning, brister i tillsynen och deras möjligheter att överklaga beslut som rör deras liv.
I likhet med alle andre barn har barn i offentlig omsorg grundläggande rättigheter enligt FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen). Många av barnen som har omhändertagits av samhället har haft en uppväxt kantad av våld och missbruk där vuxna runt omkring dem har svikit gång på gång. Det är därför ytterst viktigt att barnen får sina rättigheter uppfyllda när samhället tar vid.
Trots de nordiska ländernas olikheter när det gäller samhällets omhändertagande av barn, ser vi tre gemensamma och allvarliga utmaningar som varje land står inför:
1. Omhändertagna barn har inte samma tillgång till utbildning som andra barn
Forskning visar att skolgång och utbildning är den viktigaste faktorn för att klara ett liv som vuxen. Trots detta får dessa barn ofta för lite utbildning och inte utbildning i alla de obligatoriska ämnena.
2. Bristande barnperspektiv i tillsynen
Tillsynen har allt för sällan barnets perspektiv och deras rättigheter tillvaratas därför ofta inte. Dessutom kommer barnet sällan själv till tals.
3. Barn har låg kunskap om sina rättigheter och möjligheten att överklaga
Många barn känner inte till sina rättigheter enligt barnkonventionen, vet inte hur man överklagar och vart man vänder sig för att få hjälp med att utforma ett överklagande.
Med detta gemensamma uttalande uppmanar de nordiska barnombudsmännen respektive lands myndigheter att organisera sig och sörja för att omhändertagna barns rättigheter tas till vara enligt barnkonventionen.
Köpenhamn den 4 juni 2010
Fredrik Malmberg, Sverige
Maria-Kaisa Aula, Finland
Lisbeth Zornig Andersen, Danmark
Margrét María Sigurðardóttir, Island
Reidar Hjermann, Norge "
Källa: www.barnombudsmannen.se
"Nordiska barnombudsmännen
De nordiska barnombudsmännen har identifierat gemensamma brister i tillämpningen av rättigheter för barn som är omhändertagna av samhället. I ett gemensamt uttalande i Köpenhamn har de nordiska barnombudsmännen tagit upp sin oro för dessa barns bristande möjlighet till fullgod utbildning, brister i tillsynen och deras möjligheter att överklaga beslut som rör deras liv.
I likhet med alle andre barn har barn i offentlig omsorg grundläggande rättigheter enligt FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen). Många av barnen som har omhändertagits av samhället har haft en uppväxt kantad av våld och missbruk där vuxna runt omkring dem har svikit gång på gång. Det är därför ytterst viktigt att barnen får sina rättigheter uppfyllda när samhället tar vid.
Trots de nordiska ländernas olikheter när det gäller samhällets omhändertagande av barn, ser vi tre gemensamma och allvarliga utmaningar som varje land står inför:
1. Omhändertagna barn har inte samma tillgång till utbildning som andra barn
Forskning visar att skolgång och utbildning är den viktigaste faktorn för att klara ett liv som vuxen. Trots detta får dessa barn ofta för lite utbildning och inte utbildning i alla de obligatoriska ämnena.
2. Bristande barnperspektiv i tillsynen
Tillsynen har allt för sällan barnets perspektiv och deras rättigheter tillvaratas därför ofta inte. Dessutom kommer barnet sällan själv till tals.
3. Barn har låg kunskap om sina rättigheter och möjligheten att överklaga
Många barn känner inte till sina rättigheter enligt barnkonventionen, vet inte hur man överklagar och vart man vänder sig för att få hjälp med att utforma ett överklagande.
Med detta gemensamma uttalande uppmanar de nordiska barnombudsmännen respektive lands myndigheter att organisera sig och sörja för att omhändertagna barns rättigheter tas till vara enligt barnkonventionen.
Köpenhamn den 4 juni 2010
Fredrik Malmberg, Sverige
Maria-Kaisa Aula, Finland
Lisbeth Zornig Andersen, Danmark
Margrét María Sigurðardóttir, Island
Reidar Hjermann, Norge "
söndag 13 juni 2010
Sagan om den lilla flickan...
Jösses Amalia! Nu känns det som jag inte har ord längre... Har ni läst inlägget i min gästbok?
"hej
jag gick på dormsjöskolan på 90 talet.då utsattes jag flera gånger för sexuella övergrepp av en man i personalen .fast jag berättade för andra i personalen så hände det ingenting ,han som jobbade där fick vara kvar ändå .så jag fick stå ut med att veta att han skulle ge sig på mig igen och igen .
jag förstår inte alls idag hur man kan tillåta att sånt får pågå bland barn och ungdommar.eftersom allt tystades ned hela tiden så fick han aldrig nåt straff.jag mår dåligt av att ens tänka på det här,men tänkte att det kanske är bra att berätta för nån .mvh linda"
Jag önskar att jag kunde säga att jag inte tror att det är sant, men det är klart att det är sant! Min känsla jag hade över hela stället var sann och jag måste säga att INGENTING skulle förvåna mig särskilt mycket! Det här skedde på 90-talet! Vi pratar inte om 1920 eller 1950. Vi pratar 1990-talet.
För drygt 10 år sedan fanns det en rädd liten tjej som placerades på ett hvb-hem, skildes från sina föräldrar, sina kompisar, sin skola för att få komma i trygga händer där värme, trygghet och kunskap skulle hjälpa henne framåt i livet! Och vad mötte hon? Jo, ett
moster som attackerade henne under dygnets mörka timmar. Jag vill inte ens tänka på vad hon fick utstå... Men den lilla flickan tänkte att om jag berättar för de snälla tanterna och farbröderna så hjälper de mig! Men de "snälla" tanterna och farbröderna var inte snälla - de var fega och tänkte mer på sig själva än den rädda lilla flickan. Samma sak var det med tanterna och farbröderna som bestämde på stället. De ville inte att det här skulle komma ut för då skulle de kanske inte få några pengar att mätta sina munnar med. Så de lät den lilla flickan ligga där ensam i mörkret och vänta på monstret... Den lilla flickan har blivit stor. Hon drömmer mardrömmar om monstret och mår dåligt varje dag vid blotta tanken. Men det stora monstret drömmer inga mardrömmar och inte tanterna och farbröderna som visste hur allt låg till heller. Och stället finns kvar, kanske monstret också? Och tanterna och farbröderna? Och ännu idag kommer pengarna in så de kan mätta sina munnar... Och de mumsar och mumsar medan den lilla flickan fortfarande bär på ärren efter monstret.
Hoppas maten smakar lika beskt och bränner lika mycket i halsen som ärren i själen bränner den lilla flickan som nu blivit stor.
"hej
jag gick på dormsjöskolan på 90 talet.då utsattes jag flera gånger för sexuella övergrepp av en man i personalen .fast jag berättade för andra i personalen så hände det ingenting ,han som jobbade där fick vara kvar ändå .så jag fick stå ut med att veta att han skulle ge sig på mig igen och igen .
jag förstår inte alls idag hur man kan tillåta att sånt får pågå bland barn och ungdommar.eftersom allt tystades ned hela tiden så fick han aldrig nåt straff.jag mår dåligt av att ens tänka på det här,men tänkte att det kanske är bra att berätta för nån .mvh linda"
Jag önskar att jag kunde säga att jag inte tror att det är sant, men det är klart att det är sant! Min känsla jag hade över hela stället var sann och jag måste säga att INGENTING skulle förvåna mig särskilt mycket! Det här skedde på 90-talet! Vi pratar inte om 1920 eller 1950. Vi pratar 1990-talet.
För drygt 10 år sedan fanns det en rädd liten tjej som placerades på ett hvb-hem, skildes från sina föräldrar, sina kompisar, sin skola för att få komma i trygga händer där värme, trygghet och kunskap skulle hjälpa henne framåt i livet! Och vad mötte hon? Jo, ett
moster som attackerade henne under dygnets mörka timmar. Jag vill inte ens tänka på vad hon fick utstå... Men den lilla flickan tänkte att om jag berättar för de snälla tanterna och farbröderna så hjälper de mig! Men de "snälla" tanterna och farbröderna var inte snälla - de var fega och tänkte mer på sig själva än den rädda lilla flickan. Samma sak var det med tanterna och farbröderna som bestämde på stället. De ville inte att det här skulle komma ut för då skulle de kanske inte få några pengar att mätta sina munnar med. Så de lät den lilla flickan ligga där ensam i mörkret och vänta på monstret... Den lilla flickan har blivit stor. Hon drömmer mardrömmar om monstret och mår dåligt varje dag vid blotta tanken. Men det stora monstret drömmer inga mardrömmar och inte tanterna och farbröderna som visste hur allt låg till heller. Och stället finns kvar, kanske monstret också? Och tanterna och farbröderna? Och ännu idag kommer pengarna in så de kan mätta sina munnar... Och de mumsar och mumsar medan den lilla flickan fortfarande bär på ärren efter monstret.Hoppas maten smakar lika beskt och bränner lika mycket i halsen som ärren i själen bränner den lilla flickan som nu blivit stor.
onsdag 2 juni 2010
Reportage i "Social Qrage", nr 3 2010
Kunde det blivit bättre timing? Efter allt som varit nu angående behandlingen av våra utsatta barn och ungdomar på hvb-hem runt om i landet (i synnerhet SIS.s institutioner) och rapport efter rapport att skolgången för barn och ungdomar som är placerade på hvb-hem är otillräcklig. Jag känner mig inte längre ensam, snarare tvärtom!
Tidningen "Social Qrage" skriver i detta nummer om boken Internatet och Claudia Montecinos forskningsrapport och på nästa uppslag har "Det aktuella hvb-hemmet" (ja, jag vet att man nämner namnet på hvb-hemmet i reportaget men det är inget jag har "bett" om) fått säga sitt. Verksamhetschefen förnekar inte att det var på det här viset "på den tiden" men att man nu har, något hon kallar,
"den tredje vågens kbt" som präglas av acceptans, humanism och kontextualism. Det är för mig ofattbart att en "första våg av kbt" som handlade om fostran, kontroll och anpassning ens får göra sitt insvep i en verksamhet som ska värna om utsatta barns rätt till att bli humant behandlade (enligt barnkonventionen), fostras till reflekterande och självständiga individer i demokratisk anda. Och detta på 2000-talet i Sverige! Enligt mitt sätt att se det var det inte bara en våg - det var en hel Tsunami som tog med sig allt som fanns i dess väg. "Det aktuella hvb-hemmet" har nyligen fått kritik från Länsstyrelsen för fasthållningar och kränkningar och man undrar ju då om eftersvallningar av "den första vågen" fortfarande härjar på stället? Baksuget är starkt, det vet alla som badat i vågor - även i lugnt vatten är baksuget starkare än man tror.
Verksamhetschefen fortsätter:"Vissa barn provocerar och måste ha stadiga gränser". Jag skulle vilja säga så här istället: "Vissa i personalen provocerar barnen till utbrott och borde få utbildning!"
I faktarutan "Tillsyn av hvb-hem" kan man läsa att av landets 363 granskade hvb-hem fann man brister i 219, i 112 fall av allvarlig art, bland annat tillbud med fysisk misshandel och sexualövergrepp. Hujedamej!
Vidare skriver man i faktarutan att det ska bli krav på Lex Sarah-anmälningar från personalens sida. Ursäkta - men har det inte varit det länge? "Anmälningsskyldiga enligt Lex Sara är alla som är anställda, såväl tillsvidare-, vikariats-, som timanställda inom verksamheter som bedriver..." What´s new? Och vad händer om ledningen skyddar det som händer? Vad leder en anmälan till då? Nada!
Men det är väl som Claudia Montecino säger "Det är lätt att hamna i en passiv roll när man sitter bland kollegor, har trevligt på fikarasten, och dessutom inte har något eget alternativ att hävda. Efter en tid har man själv blivit medlöpare,genom att ha hållit tyst."
Mmm, jag vet - jag höll på att hamna där själv trots att jag hade "eget alternativ att hävda". Men man blir fullständigt "hjärntvättad" och till slut börjar man tvivla på sig själv och sina kunskaper som man har med sig från högskolan och "i bagaget" med mångårig erfarenhet.
Jag är så evinnerligt glad och tacksam att min inre röst höll mig kvar. Min inre röst som hela tiden viskade "Det här är FEL!" Till alla er som jobbar på fältet och ser det här: Låt aldrig den inre rösten tystna! Agera! För barnens skull...
Tidningen "Social Qrage" skriver i detta nummer om boken Internatet och Claudia Montecinos forskningsrapport och på nästa uppslag har "Det aktuella hvb-hemmet" (ja, jag vet att man nämner namnet på hvb-hemmet i reportaget men det är inget jag har "bett" om) fått säga sitt. Verksamhetschefen förnekar inte att det var på det här viset "på den tiden" men att man nu har, något hon kallar,
"den tredje vågens kbt" som präglas av acceptans, humanism och kontextualism. Det är för mig ofattbart att en "första våg av kbt" som handlade om fostran, kontroll och anpassning ens får göra sitt insvep i en verksamhet som ska värna om utsatta barns rätt till att bli humant behandlade (enligt barnkonventionen), fostras till reflekterande och självständiga individer i demokratisk anda. Och detta på 2000-talet i Sverige! Enligt mitt sätt att se det var det inte bara en våg - det var en hel Tsunami som tog med sig allt som fanns i dess väg. "Det aktuella hvb-hemmet" har nyligen fått kritik från Länsstyrelsen för fasthållningar och kränkningar och man undrar ju då om eftersvallningar av "den första vågen" fortfarande härjar på stället? Baksuget är starkt, det vet alla som badat i vågor - även i lugnt vatten är baksuget starkare än man tror.Verksamhetschefen fortsätter:"Vissa barn provocerar och måste ha stadiga gränser". Jag skulle vilja säga så här istället: "Vissa i personalen provocerar barnen till utbrott och borde få utbildning!"
I faktarutan "Tillsyn av hvb-hem" kan man läsa att av landets 363 granskade hvb-hem fann man brister i 219, i 112 fall av allvarlig art, bland annat tillbud med fysisk misshandel och sexualövergrepp. Hujedamej!
Vidare skriver man i faktarutan att det ska bli krav på Lex Sarah-anmälningar från personalens sida. Ursäkta - men har det inte varit det länge? "Anmälningsskyldiga enligt Lex Sara är alla som är anställda, såväl tillsvidare-, vikariats-, som timanställda inom verksamheter som bedriver..." What´s new? Och vad händer om ledningen skyddar det som händer? Vad leder en anmälan till då? Nada!
Men det är väl som Claudia Montecino säger "Det är lätt att hamna i en passiv roll när man sitter bland kollegor, har trevligt på fikarasten, och dessutom inte har något eget alternativ att hävda. Efter en tid har man själv blivit medlöpare,genom att ha hållit tyst."
Mmm, jag vet - jag höll på att hamna där själv trots att jag hade "eget alternativ att hävda". Men man blir fullständigt "hjärntvättad" och till slut börjar man tvivla på sig själv och sina kunskaper som man har med sig från högskolan och "i bagaget" med mångårig erfarenhet.
Jag är så evinnerligt glad och tacksam att min inre röst höll mig kvar. Min inre röst som hela tiden viskade "Det här är FEL!" Till alla er som jobbar på fältet och ser det här: Låt aldrig den inre rösten tystna! Agera! För barnens skull...
söndag 30 maj 2010
Våra grövsta brottslingar har det bättre än våra omhändertagna barn/ungdomar.
Om ni inte har följt Kalibers granskning av Statens Institutionsstyrelses ungdomshem så gå in på nedanstående länk. Ta dig tid och lyssna på de olika inslagen:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1316&artikel=3710824
De grövsta brottslingarna vi har i Sverige - mördare och väldtäktsmän - blir bättre behandlade än våra ungdomar på SIS:s ungdomshem.
På Hall och Kumla får fångarna gå ut. De har rättighet att vistas ute 1 timme/dag. På SIS:s ungdomshem har ungdomarna inte rätt till det. Efter ett speciellt "belöningssystem" (känner igen det...) måste ungdomarna/barnen göra sig "förtjänt" av att få vistas ute.
Barn/ungdomar isoleras utan anledning. Manlig personal sliter av unga tjejer (som dessutom är intagna för att de blivit sexuellt utnyttjade) kläder, bh och trosor.
På Hall och Kumla är isoleringscellerna utrustade med säng, garderob och till och med TV. Toaletter är en självklarhet. På SIS:s ungdomshem får barnen/ungdomarnas kissa och kräkas på golvet och de får minsann torka upp sina spyor och kiss själva.
Jag har pratat med många om det här och de flesta har svårt att tro att det är sant. Är det verkligen sant? Händer verkligen detta i Sverige 2010? Själv är jag inte ett dugg förvånad! Tyvärr!
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1316&artikel=3710824
De grövsta brottslingarna vi har i Sverige - mördare och väldtäktsmän - blir bättre behandlade än våra ungdomar på SIS:s ungdomshem.
På Hall och Kumla får fångarna gå ut. De har rättighet att vistas ute 1 timme/dag. På SIS:s ungdomshem har ungdomarna inte rätt till det. Efter ett speciellt "belöningssystem" (känner igen det...) måste ungdomarna/barnen göra sig "förtjänt" av att få vistas ute.
Barn/ungdomar isoleras utan anledning. Manlig personal sliter av unga tjejer (som dessutom är intagna för att de blivit sexuellt utnyttjade) kläder, bh och trosor.
På Hall och Kumla är isoleringscellerna utrustade med säng, garderob och till och med TV. Toaletter är en självklarhet. På SIS:s ungdomshem får barnen/ungdomarnas kissa och kräkas på golvet och de får minsann torka upp sina spyor och kiss själva.
Jag har pratat med många om det här och de flesta har svårt att tro att det är sant. Är det verkligen sant? Händer verkligen detta i Sverige 2010? Själv är jag inte ett dugg förvånad! Tyvärr!
måndag 24 maj 2010
Det är ledningens förbannade ansvar!
Nu är det bara en vecka kvar till reportaget om min bok och Claudia Montecinos forskningsrapport publiceras i tidningen "Social Qrage". Även ledningen från "Det aktuella hvb-hemmet" har fått säga sitt i reportaget. Det är bra!För min del spelar det inte så stor roll vad ledningen säger, det finns ingenting i världen som kan ta ifrån mig mina upplevelser. De är och förblir sanna för mig.
Men det är egentligen ledningen jag är mest upprörd över. Det är klart att det måste finnas ett tjänstemannaansvar också men hur mycket kan man begära av människor som inte har adekvat utbildning och inte har erfarenhet av att jobba med barn? De kanske inte vet bättre... och inte vågar man ifrågasätta heller om man inte har kunskap... Man ser att det som händer är fel men med personal som hävdar sin rätt, att "de här barnen är inte normala därför måste man..." så har man inte mycket att komma med som outbildad. DET ÄR LEDNINGENS FÖRBANNADE ANSVAR ATT ANSTÄLLA UTBILDAD PERSONAL! OCH DET ÄR LEDNINGENS FÖRBANNADE ANSVAR ATT VIDTA OMEDELBARA ÅTGÄRDER VID MINSTA MISSTANKE OM KRÄNKNINGAR! Men gjorde man det? No!
Jag har fortfarande mardrömmar om scener från hvb-hemmet. Bilder som fladdrar förbi mina ögon i sömnen om barn som blir nedtryckta i gruset, hånade, ironiserade och trampade på! En ständigt återkommande dröm jag har är från idrottssalen. Jag drömmer att jag från ovan ser barnen springa runt runt likt jagade hästar, frustande av svett. I mitten står ledaren och skriker "spring"! De springer och springer tills de inte orkar mer... Drömmen är delvis symbolisk - den symboliserar den hets och stress barnen utsattes för men den är också, tyvärr "bildlig" för det var precis vad som hände en gång i idrottssalen när jag var med. Jag glömmer aldrig pojkarnas pinade svettiga ansikten... Även denna händelse berättade jag om för ledningen - men till vilken nytta?
Jag hoppas att reportaget i Social Qrage kan ge en bild av det budskap jag försöker förmedla! Hur många fler redan utsatta barn ska behöva hamna i klorna på inkompetent personal där ledningen endast har en sak i huvudet: PENGAR!
måndag 17 maj 2010
PappaKim och Supernanny
Jag har hittat en favoritbloggare. Pappa Kim:
http://www.dt.se/pralin/bloggar/familjeliv/pappakim/#DTTop
I ett inlägg skriver han:
En av dom sakerna jag såg på gallerian vi var på var en av favoriterna vad beträffar barn. De som lägger sig på golvet och har bestämt sig för att bestämma. Jag älskar det. Det är vackert att se åsiktsfriheten i sin renaste form.
Visst är det fint! Men jag vet ju att man som förälder inte tittar på sitt barn som ligger på golvet och skriker och tänker "Vad gulligt!" Riktigt så enkelt är det inte och vi föräldrar är ju "bara människor". Det enklaste är ju att ta ungen i armen och gå ut därifrån.
Men visst är det en häftig tanke "åsiktsfriheten i sin renaste form". Denna PappaKim reflekterar så mycket över saker i vardagen. Vrider och vänder och ser allt från barnens sida.
Jag har ett hatobjekt också... Har ni sett Supernanny på TV? Denna brittiska kvinna som kommer hem till folk för att "uppfostra" barn. SUCK! När ett barn absolut inte vill göra något och visar det med alla medel det kan ta till och till slut sitter i ett hörn och gallskriker så tårarna sprutar. Mamman tar tag i barnet och släpar in barnet i "skämshörnan" där barnet ska sitta tills det "är snällt". Där står Supernanny med armarna i sidan och nickar belåtet "Bra, mamman! Nu har du makten igen!" Barnet får ta en "time-out" tills mamman tycker det är "snällt". Vad lär sig barnet av det? Jo, att det är fel att ifrågasätta men rätt att lyda. Jag anser att det strider mot barnkonventionen. Är det lydnad vi vill lära våra barn? Ska vi inte få dem till ifrågasättande reflekterande individer uppfostrade i demokratisk anda.
Hur kan svensk TV sända sånt skit?
Men som sagt, vi föräldrar är ju bara människor och ibland går det fel. Då är det skönt att veta att barnen och föräldrarna kan få hjälp på exempelvis hvb-hem där det finns experthjälp i form av högutbildad kompetent personal som vet vad de håller på med...
http://www.dt.se/pralin/bloggar/familjeliv/pappakim/#DTTop
I ett inlägg skriver han:
En av dom sakerna jag såg på gallerian vi var på var en av favoriterna vad beträffar barn. De som lägger sig på golvet och har bestämt sig för att bestämma. Jag älskar det. Det är vackert att se åsiktsfriheten i sin renaste form.
Visst är det fint! Men jag vet ju att man som förälder inte tittar på sitt barn som ligger på golvet och skriker och tänker "Vad gulligt!" Riktigt så enkelt är det inte och vi föräldrar är ju "bara människor". Det enklaste är ju att ta ungen i armen och gå ut därifrån.
Men visst är det en häftig tanke "åsiktsfriheten i sin renaste form". Denna PappaKim reflekterar så mycket över saker i vardagen. Vrider och vänder och ser allt från barnens sida.
Jag har ett hatobjekt också... Har ni sett Supernanny på TV? Denna brittiska kvinna som kommer hem till folk för att "uppfostra" barn. SUCK! När ett barn absolut inte vill göra något och visar det med alla medel det kan ta till och till slut sitter i ett hörn och gallskriker så tårarna sprutar. Mamman tar tag i barnet och släpar in barnet i "skämshörnan" där barnet ska sitta tills det "är snällt". Där står Supernanny med armarna i sidan och nickar belåtet "Bra, mamman! Nu har du makten igen!" Barnet får ta en "time-out" tills mamman tycker det är "snällt". Vad lär sig barnet av det? Jo, att det är fel att ifrågasätta men rätt att lyda. Jag anser att det strider mot barnkonventionen. Är det lydnad vi vill lära våra barn? Ska vi inte få dem till ifrågasättande reflekterande individer uppfostrade i demokratisk anda.Hur kan svensk TV sända sånt skit?
Men som sagt, vi föräldrar är ju bara människor och ibland går det fel. Då är det skönt att veta att barnen och föräldrarna kan få hjälp på exempelvis hvb-hem där det finns experthjälp i form av högutbildad kompetent personal som vet vad de håller på med...
måndag 10 maj 2010
Skulle du tycka att det vore ok om det handlade om ditt eget barn?
Jag fick en kommentar till mitt förra inlägg där jag skrev att jag kunde räkna ut med öronen vilket hvb-hem i Borlänge som lägger ner sin verksamhet och så tillade jag "Jag undrar vilket hvb.hem som får stänga nästa gång?" En anonym person hade kommenterat inlägget med "Ja - då skulle i alla fall du må gott!"
Jag har funderat över det... Ja, jag kanske skulle må gott då eftersom jag förstår att många barn har farit illa på "Det aktuella hvb-hemmet". Det jag såg och hörde där under mina 4 månader som anställd lärare, var mer än tillräckligt för att de skulle få stänga sin verksamhet med omedelbar verkan, men tyvärr är det ju inte så enkelt.
Jag anser att INGET hvb-hem som inte bedriver seriös verksamhet, som inte anställer kompetens personal, som inte ger barnen den utbildning de har rätt till (se länk nedan), som systematiskt går in för att kränka barn med maktmissbruk och psykisk eller fysisk terror ska få bedriva verksamhet. Allt arbete och engagemnang jag lägger ner på detta handlar inte om att bedriva hetsjakt på ett enda hvb-hem där jag råkade jobba i 4 månader. Det har blivit större än så! Jag trodde nog inte att problemet var så utbrett som det är men tyvärr har det visat sig vara det.
Så.. anonym - jag skulle kanske må bra av att se att hvb-hemmet där jag jobbade (om du har varit uppmärksam senaste tiden så undviker jag oftast att skriva namnet på hvb-hemmet eftersom det har gått upp för mig att problemet sträcker sig utanför den by-gränsen) fick stänga men jag mår lika bra av att höra att andra hvb-hem får stänga som inte ger barnen det de har rätt till. Det handlar inte om någon slags "hämnd-aktion" från min sida. Det handlar om att öppna ögonen på politiker, makthavare och andra som beslutar över barns placeringar. Problemet måste lyftas upp till ytan!
Här är en intressant länk till ett radioprogram angående Skolverkets granskning av 31 hvb-hem där resultatet av undersökningen visar att endast 1 hvb-hem ger barnen den undervisning de har rätt till. Tycker DU "anonym" att det är rätt att de barn som behöver MEST stöd och kompetenta lärare inte får det? Skulle du tycka att det vore ok om det handlade om ditt eget barn?
http://www.ur.se/play/155236
Jag har funderat över det... Ja, jag kanske skulle må gott då eftersom jag förstår att många barn har farit illa på "Det aktuella hvb-hemmet". Det jag såg och hörde där under mina 4 månader som anställd lärare, var mer än tillräckligt för att de skulle få stänga sin verksamhet med omedelbar verkan, men tyvärr är det ju inte så enkelt.
Jag anser att INGET hvb-hem som inte bedriver seriös verksamhet, som inte anställer kompetens personal, som inte ger barnen den utbildning de har rätt till (se länk nedan), som systematiskt går in för att kränka barn med maktmissbruk och psykisk eller fysisk terror ska få bedriva verksamhet. Allt arbete och engagemnang jag lägger ner på detta handlar inte om att bedriva hetsjakt på ett enda hvb-hem där jag råkade jobba i 4 månader. Det har blivit större än så! Jag trodde nog inte att problemet var så utbrett som det är men tyvärr har det visat sig vara det.
Så.. anonym - jag skulle kanske må bra av att se att hvb-hemmet där jag jobbade (om du har varit uppmärksam senaste tiden så undviker jag oftast att skriva namnet på hvb-hemmet eftersom det har gått upp för mig att problemet sträcker sig utanför den by-gränsen) fick stänga men jag mår lika bra av att höra att andra hvb-hem får stänga som inte ger barnen det de har rätt till. Det handlar inte om någon slags "hämnd-aktion" från min sida. Det handlar om att öppna ögonen på politiker, makthavare och andra som beslutar över barns placeringar. Problemet måste lyftas upp till ytan!
Här är en intressant länk till ett radioprogram angående Skolverkets granskning av 31 hvb-hem där resultatet av undersökningen visar att endast 1 hvb-hem ger barnen den undervisning de har rätt till. Tycker DU "anonym" att det är rätt att de barn som behöver MEST stöd och kompetenta lärare inte får det? Skulle du tycka att det vore ok om det handlade om ditt eget barn?
http://www.ur.se/play/155236
torsdag 6 maj 2010
Ett hvb-hem går i graven.
Har ni läst tidningen idag? Jag försökte hitta artikeln på nätet men den verkar inte finnas. Därför ska jag citera:
"HVB-hemmet avvecklar sin verksamhet".
Länstyrelsen i Dalarna riktade i höstas allvarlig kritik mot ett HVB-hem i Borlänge. Föreståndaren meddelar nu att verksamheten håller på att avvecklas.
Efter en tillsyn hösten 2009 fick HVB-hemmet, hem för vård eller boende, tre månader på sig att rätta till bristerna - annars skulle verksamheten stoppas.
Socialstyrelsen har nu kallat ägarna till ett möte i Örebro, då inga uppgifter lämnats om hur bristerna i kvalitet och säkerhet ska avhjälpas.
Föreståndaren meddelar nu att verksamheten håller på att avvecklas och inte finns kvar efter sommaren. De som är placerade på hemmet får andra placeringar."
Mmmm... så kan det gå när inte haspen är på! Bra jobbat Läns- och Socialstyrelsen! Jag kan nog räkna ut med öronen vilket hvb-hem det här handlar om! Undrar vilket nästa ställe blir som får stänga?
"HVB-hemmet avvecklar sin verksamhet".
Länstyrelsen i Dalarna riktade i höstas allvarlig kritik mot ett HVB-hem i Borlänge. Föreståndaren meddelar nu att verksamheten håller på att avvecklas.
Efter en tillsyn hösten 2009 fick HVB-hemmet, hem för vård eller boende, tre månader på sig att rätta till bristerna - annars skulle verksamheten stoppas.
Socialstyrelsen har nu kallat ägarna till ett möte i Örebro, då inga uppgifter lämnats om hur bristerna i kvalitet och säkerhet ska avhjälpas.
Föreståndaren meddelar nu att verksamheten håller på att avvecklas och inte finns kvar efter sommaren. De som är placerade på hemmet får andra placeringar."
Mmmm... så kan det gå när inte haspen är på! Bra jobbat Läns- och Socialstyrelsen! Jag kan nog räkna ut med öronen vilket hvb-hem det här handlar om! Undrar vilket nästa ställe blir som får stänga?
söndag 2 maj 2010
Det är visst skillnad på barn och barn...
Den här länken är väldigt tankeväckande att läsa..
http://svt.se/2.22620/1.1887608/pedagog_misstanks_for_krankningar?lid=senasteNytt_1765014&lpos=rubrik_1887608
Så går det när vuxna kränker barn! Personen i fråga blir avskedad och bestraffad.
"Man måste rapportera så fort man ser någonting och det är allvarligt om lärarna inte har gjort det"
Precis - här har vi pudelns kärna och det som Martin Luther Kings ord syftar till "Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad".
"Om kränkningar konstateras blir skolans huvudman skadeståndsskyldig till de drabbade eleverna."
Ok... En stilla undran... Gäller inte det på hvb-hem?
"Det råder nolltolerans när vuxna kränker barn, säger Arrhenius."
Hoppsan!
Jag förstår inte det här riktigt... Det har ju konstaterats att så många barn blir kränkta på olika hvb-hem... När en fritidspedagog på en kommunal skola avslöjas för kränkande behandlingar mot barn vidtar man genast åtgärder men när det gäller våra mest utsatta barn då verkar verkar man inte se lika allvarligt på saken... Jag blir inte klok på det här!
http://svt.se/2.22620/1.1887608/pedagog_misstanks_for_krankningar?lid=senasteNytt_1765014&lpos=rubrik_1887608
Så går det när vuxna kränker barn! Personen i fråga blir avskedad och bestraffad.
"Man måste rapportera så fort man ser någonting och det är allvarligt om lärarna inte har gjort det"
Precis - här har vi pudelns kärna och det som Martin Luther Kings ord syftar till "Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad".
"Om kränkningar konstateras blir skolans huvudman skadeståndsskyldig till de drabbade eleverna."
Ok... En stilla undran... Gäller inte det på hvb-hem?
"Det råder nolltolerans när vuxna kränker barn, säger Arrhenius."
Hoppsan!
Jag förstår inte det här riktigt... Det har ju konstaterats att så många barn blir kränkta på olika hvb-hem... När en fritidspedagog på en kommunal skola avslöjas för kränkande behandlingar mot barn vidtar man genast åtgärder men när det gäller våra mest utsatta barn då verkar verkar man inte se lika allvarligt på saken... Jag blir inte klok på det här!
söndag 25 april 2010
Min bok läker...
Det börjar bli några stycken som varit placerade på "Det aktuella hvb-hemmet" som har hittat min hemsida. Nyligen fick jag mail från en person som bott där. Personen har nu läst min bok och jag tänkte att ni skulle få ta del av några kommentarer från personen i fråga. Med all respekt för att det finns de som är nöjda med sin tid där (som verksamhetschefen skriver i sitt bemötande till Länsstyrelsen). Men det finns uppenbarligen många som har liknande uppfattning som jag har av stället: Så här skriver "X" (har självklart fått tillstånd att citera):
"jag fick din bok igår och började genast att läsa den .det är en bok som är skriven såpass bra så väl förklarad med känslor att man knappt vill sluta läsa .men samtidigt ...så svårt att läsa ..jag brast i gråt redan första gången då det skrevs om morgonsamlingen ...att man alltså fick stå ut med det där 'skiten' i 5 år ..jag fattar inte hur man ens klarade det ...eller ja jag hade väl inget annat val antar jag .den här boken är på nåt sätt läkande för min del .du och din kompis där har sett och fick samma uppfattning som jag hade från början då jag var där .har kommit så långt i boken tills ni ringde anonymt till länstyrelsen .hatet,det där hatet jag kände då mot skolans personal och vårdpersonalen ...jodå det finns kvar inom mig .jag kan ju kontrollera det,men jag tänker jag är ju inte ensam om att ha gått där .finns nog de som inte kan kontrollera sin ilska när det gäller den felbehandlingen de gjort/gör än idag .jag ska med spänning läsa vidare ikväll .jag minns flera saker ,som jag tidigare förträngt.
jag kan nämna att när jag gick där,så fanns det några personer som jag -mot min vilja många gånger tvingades att umgås med .jag vet att det fanns 2 ,kanske till och med 3-4 st som man i dagens samhälle skulle kalla för pedofiler om jag skulle beskriva vad som hände .
det är nåt som du också såg.saker som hände där,trodde de att man skulle glömma och förlåta bara man talade ut om det.
det funkar inte riktigt så .
om du visste vad läkande denna bok var"
Känslan av att min bok är läkande värmer mig långt in i själen...
"jag fick din bok igår och började genast att läsa den .det är en bok som är skriven såpass bra så väl förklarad med känslor att man knappt vill sluta läsa .men samtidigt ...så svårt att läsa ..jag brast i gråt redan första gången då det skrevs om morgonsamlingen ...att man alltså fick stå ut med det där 'skiten' i 5 år ..jag fattar inte hur man ens klarade det ...eller ja jag hade väl inget annat val antar jag .den här boken är på nåt sätt läkande för min del .du och din kompis där har sett och fick samma uppfattning som jag hade från början då jag var där .har kommit så långt i boken tills ni ringde anonymt till länstyrelsen .hatet,det där hatet jag kände då mot skolans personal och vårdpersonalen ...jodå det finns kvar inom mig .jag kan ju kontrollera det,men jag tänker jag är ju inte ensam om att ha gått där .finns nog de som inte kan kontrollera sin ilska när det gäller den felbehandlingen de gjort/gör än idag .jag ska med spänning läsa vidare ikväll .jag minns flera saker ,som jag tidigare förträngt.
jag kan nämna att när jag gick där,så fanns det några personer som jag -mot min vilja många gånger tvingades att umgås med .jag vet att det fanns 2 ,kanske till och med 3-4 st som man i dagens samhälle skulle kalla för pedofiler om jag skulle beskriva vad som hände .
det är nåt som du också såg.saker som hände där,trodde de att man skulle glömma och förlåta bara man talade ut om det.
det funkar inte riktigt så .
om du visste vad läkande denna bok var"
Känslan av att min bok är läkande värmer mig långt in i själen...
torsdag 15 april 2010
Snart dags för reportaget i "Social Qrage"!
Igår blev jag påmind om att det snart är dags för reportaget i tidningen 
"Social Qrage", något jag ser fram emot. Reportaget kommer att publiceras den 2/6. Det var en fotograf som tog kontakt med mig och berättade att han ville fotografera mig för SKTF:s räkning.
Allt annat är klart inför publiceringen och det kommer att bli ett ganska stort reportage där man först berättar om min bok och Claudia Montecinos forskningsarbete om densamma men även Det aktuella hvb-hemmet har uttalat sig.
Min bok har ju fått en helt annan trovärdighet sedan Claudia gjorde sitt forskningsarbete om den: "Vägen mellan en pedagogik och arbetsmetod och dess omsättningar i praktiken". Syftet med studien var att "genom en diskursanalyls och ett dekonstruktivistiskt perspektiv beskriva och analysera Byskolans grundläggande antroposofiska läkepedagogik och arbetsmetod KBT. Att få en förståelse för hur dessa verkade i praktiken och belysa hur elever och personal föreställde sig och definierade varandra, och vilka positioner de intog genom detta. Hur elever och lärare upplevde vardagen, hur den strukturerades och hur arbetet organiserades på skolan. Hur eleverna strävade aktivit för att forma sin dagliga tillvaro. Slutligen hur lärare som tidigare har arbetat på skolan, samt före detta elever och nuvarande ledningspersonal väljer att framställa Byskolan idag, utifrån sin syn på skolans omdebatterade historia". Claudia har verkligen gjort ett bra arbete och hon har förhållit sig objektiv genom hela arbetet, vilket är bra både för mig och Det aktuella hvb-hemmet.
Jag ser naturligtvis väldigt mycket fram emot reportaget i Social qrage och ser det nog som det största som hänt sedan boken gavs ut. Det bästa är att detta reportage direkt träffar rätt målgrupp - de allra flesta som jobbar med socialt arbete i Sverige. Tidningen "Social Qrage" ligger nog i personalrummet på alla Socialkontor runt om i landet och även på alla högskolor som har socionomutbildning.
Jag ser själv min bok, tillsammans med Claudias forskningsarbete, som ett bra komplement i exempelvis socionomutbildningen och behandlingsassistentutbildningar. Jag tror det är ett utmärkt diskussionsunderlag när man kommer in på frågor som handlar om bemötande men även när det kommer till personalfrågor - vikten av att alla står på samma grund, har liknande utbildningar och framför allt - att all personal överhuvudtaget HAR genomgått en utbildning. Jag tror även att den kan vara användbar på befintliga arbetsplatser där personalen har olika syn på bemötande. Helt enkelt en bra utgång för diskussioner och analyser.
Jag hoppas verkligen att min bok, tillsammans med Claudias forskningsarbete kan verka som diskussionsunderlag i olika sammanhang för alla som, på ett eller annat sätt, jobbar med/kommer att jobba med våra utsatta barn. Det är en känslig fråga men den behöver lyftas upp till ytan!
Förra veckan fick jag ett samtal från en annan tidning. Förhoppningsvis blir det ytterligare ett tidningsreportage som träffar rätt målgrupp. Jag hoppas det...
"Social Qrage", något jag ser fram emot. Reportaget kommer att publiceras den 2/6. Det var en fotograf som tog kontakt med mig och berättade att han ville fotografera mig för SKTF:s räkning.Allt annat är klart inför publiceringen och det kommer att bli ett ganska stort reportage där man först berättar om min bok och Claudia Montecinos forskningsarbete om densamma men även Det aktuella hvb-hemmet har uttalat sig.
Min bok har ju fått en helt annan trovärdighet sedan Claudia gjorde sitt forskningsarbete om den: "Vägen mellan en pedagogik och arbetsmetod och dess omsättningar i praktiken". Syftet med studien var att "genom en diskursanalyls och ett dekonstruktivistiskt perspektiv beskriva och analysera Byskolans grundläggande antroposofiska läkepedagogik och arbetsmetod KBT. Att få en förståelse för hur dessa verkade i praktiken och belysa hur elever och personal föreställde sig och definierade varandra, och vilka positioner de intog genom detta. Hur elever och lärare upplevde vardagen, hur den strukturerades och hur arbetet organiserades på skolan. Hur eleverna strävade aktivit för att forma sin dagliga tillvaro. Slutligen hur lärare som tidigare har arbetat på skolan, samt före detta elever och nuvarande ledningspersonal väljer att framställa Byskolan idag, utifrån sin syn på skolans omdebatterade historia". Claudia har verkligen gjort ett bra arbete och hon har förhållit sig objektiv genom hela arbetet, vilket är bra både för mig och Det aktuella hvb-hemmet.
Jag ser naturligtvis väldigt mycket fram emot reportaget i Social qrage och ser det nog som det största som hänt sedan boken gavs ut. Det bästa är att detta reportage direkt träffar rätt målgrupp - de allra flesta som jobbar med socialt arbete i Sverige. Tidningen "Social Qrage" ligger nog i personalrummet på alla Socialkontor runt om i landet och även på alla högskolor som har socionomutbildning.
Jag ser själv min bok, tillsammans med Claudias forskningsarbete, som ett bra komplement i exempelvis socionomutbildningen och behandlingsassistentutbildningar. Jag tror det är ett utmärkt diskussionsunderlag när man kommer in på frågor som handlar om bemötande men även när det kommer till personalfrågor - vikten av att alla står på samma grund, har liknande utbildningar och framför allt - att all personal överhuvudtaget HAR genomgått en utbildning. Jag tror även att den kan vara användbar på befintliga arbetsplatser där personalen har olika syn på bemötande. Helt enkelt en bra utgång för diskussioner och analyser.
Jag hoppas verkligen att min bok, tillsammans med Claudias forskningsarbete kan verka som diskussionsunderlag i olika sammanhang för alla som, på ett eller annat sätt, jobbar med/kommer att jobba med våra utsatta barn. Det är en känslig fråga men den behöver lyftas upp till ytan!
Förra veckan fick jag ett samtal från en annan tidning. Förhoppningsvis blir det ytterligare ett tidningsreportage som träffar rätt målgrupp. Jag hoppas det...
torsdag 8 april 2010
Kepsar, skolplikt och "Ordning och uppförande"
Igår tittade jag på UR:s program "Skolfront". 
Miljöpartiets Maria Wetterstrand och 
Skolminister Jan Björklund debatterade om "Ordning i skolan". Det var väldigt intressant och för min egen del tyckte jag Maria Wetterstrand vann debatten. Det är sorgligt tycker jag, att en skolminister verkar så inskränkt, som om han aldrig har satt sin fot i skolans värld. Han låter som någon som är född på 20-talet i mina öron. En som tror att skolan är till för de vuxna... Han har säkert en massa bra åsikter också men igår tyckte jag Maria vann med hästlängder. Han vill t ex införa betyg i ordning och uppförande - enligt mitt sätt att se det är det som att gå tillbaka till "Stenåldern". Bara ytterligare en sätt att tala om för de "stökiga eleverna" att de är dåliga och för de "duktiga" att de är så mycket bättre. De flesta som jobbar i skolan vet ju idag att det finns orsaker att stökiga elever är stökiga, t ex kan det bero på att eleven har en "diagnos" eller att eleven kommer från otrygga hemförhållanden. De flesta lärare i skolan kan också hantera det på ett bra sätt, även om det ofta saknas resurser. Hjälper man dessa elever på sikt genom att ge dem dåligt betyg i uppförande? Och hur långt in i livet förföljer det här betyget ungdomen?
De diskuterade också det här med kepsar i klassrummet - en het fråga, så het att man sällan diskuterar det i skolan. Själv är jag en sådan som inte ser kepsarna. Jag minns en gång när jag undervisade i spanska... Jag "gästspelade" i en årskurs 6 en gång i veckan på en skola här i Falun. I 40 minuter vistades jag i klassrummet och i slutet av lektionen kom deras ordinarie lärare in och det första hon gjorde var att börja härja runt i klassrummet för att dra av pojkarna deras kepsar. Hon lade verkligen ner energi på det! Och jag hade inte ens sett dem... Jag tänker liksom inte på det och det är väl därför jag inte förstår hur vissa lärare kan lägga ner så mycket energi på att få av eleverna kepsarna. Nåväl - det bör väl vara upp till varje lärare, anser jag men Jan Björklund vill helst skapa en regel som säger att kepsarna ska vara av i klassrummet. För mig skulle det kännas så konstigt... Beslutet skulle inte komma från mig liksom...
Summa sumarum så har de väldigt olika åsikter om detta våra kära politiker. Men det jag vill komma fram till är att jag satt och tänkte när jag tittade på programmet: "Tänk om ni visste vad som händer där ute". Här sitter man exempelvis och diskuterar om man får stänga av barn från skolan om de t ex mobbat eller misshandlat en annan elev. Eftersom det strider mot skolplikten så är det i de flesta fall inte tillåtet (möjligtvis om man ordnar med hemundervisning åt eleven). På hvb-hemmet där jag jobbade höll man barnen hemma från skolan som straff för att de inte hade uppfört sig och det var helt godtyckligt från ledningens sida. Personalen på elevhemmen var barnens ställföreträdande föräldrar så de fick minsann bestämma själva! Detta hände inte bara en gång under min tid där. Det hände gång på gång på gång. I mitt fall höll man barnen hemma från skolan i flera veckors tid eftersom man ansåg att barnen blev stressade och inte mådde bra då jag vägrade att använda deras bestraffningsmetoder i klassrummet. Även detta var helt godtyckligt från ledningens sida. Hur var det då med skolplikten?
"Ordning och uppförande" -
hur ska man tolka det begreppet? Jag blev själv vittne till hur barnen "valde bort" i klassrummet för att de vickade på stolen eller satt och tittade ut genom fönstret för länge eller grävde i bänken efter en penna för länge eller satt i tanklöshet och böjde en linjal... Vad är "ordning och uppförande" för mig? För dig? Och vart går gränsen? Och vem ska kunna avgöra? "Har han skött sig?" var den ständiga frågan och mitt svar var alltid Ja! Utifrån de förutsättningar eleven har så har han "skött sig" exemplariskt! Allt detta handlar ju om ett samspel mellan den vuxne och eleven men vänder man på det och gör det till ett maktspel så blir det jobbigt - både för eleven och för den vuxna. Men det var allt det handlade om på det aktuella hvb-hemmet - MAKT! MAKT! MAKT!
Miljöpartiets Maria Wetterstrand och 
Skolminister Jan Björklund debatterade om "Ordning i skolan". Det var väldigt intressant och för min egen del tyckte jag Maria Wetterstrand vann debatten. Det är sorgligt tycker jag, att en skolminister verkar så inskränkt, som om han aldrig har satt sin fot i skolans värld. Han låter som någon som är född på 20-talet i mina öron. En som tror att skolan är till för de vuxna... Han har säkert en massa bra åsikter också men igår tyckte jag Maria vann med hästlängder. Han vill t ex införa betyg i ordning och uppförande - enligt mitt sätt att se det är det som att gå tillbaka till "Stenåldern". Bara ytterligare en sätt att tala om för de "stökiga eleverna" att de är dåliga och för de "duktiga" att de är så mycket bättre. De flesta som jobbar i skolan vet ju idag att det finns orsaker att stökiga elever är stökiga, t ex kan det bero på att eleven har en "diagnos" eller att eleven kommer från otrygga hemförhållanden. De flesta lärare i skolan kan också hantera det på ett bra sätt, även om det ofta saknas resurser. Hjälper man dessa elever på sikt genom att ge dem dåligt betyg i uppförande? Och hur långt in i livet förföljer det här betyget ungdomen?
De diskuterade också det här med kepsar i klassrummet - en het fråga, så het att man sällan diskuterar det i skolan. Själv är jag en sådan som inte ser kepsarna. Jag minns en gång när jag undervisade i spanska... Jag "gästspelade" i en årskurs 6 en gång i veckan på en skola här i Falun. I 40 minuter vistades jag i klassrummet och i slutet av lektionen kom deras ordinarie lärare in och det första hon gjorde var att börja härja runt i klassrummet för att dra av pojkarna deras kepsar. Hon lade verkligen ner energi på det! Och jag hade inte ens sett dem... Jag tänker liksom inte på det och det är väl därför jag inte förstår hur vissa lärare kan lägga ner så mycket energi på att få av eleverna kepsarna. Nåväl - det bör väl vara upp till varje lärare, anser jag men Jan Björklund vill helst skapa en regel som säger att kepsarna ska vara av i klassrummet. För mig skulle det kännas så konstigt... Beslutet skulle inte komma från mig liksom...Summa sumarum så har de väldigt olika åsikter om detta våra kära politiker. Men det jag vill komma fram till är att jag satt och tänkte när jag tittade på programmet: "Tänk om ni visste vad som händer där ute". Här sitter man exempelvis och diskuterar om man får stänga av barn från skolan om de t ex mobbat eller misshandlat en annan elev. Eftersom det strider mot skolplikten så är det i de flesta fall inte tillåtet (möjligtvis om man ordnar med hemundervisning åt eleven). På hvb-hemmet där jag jobbade höll man barnen hemma från skolan som straff för att de inte hade uppfört sig och det var helt godtyckligt från ledningens sida. Personalen på elevhemmen var barnens ställföreträdande föräldrar så de fick minsann bestämma själva! Detta hände inte bara en gång under min tid där. Det hände gång på gång på gång. I mitt fall höll man barnen hemma från skolan i flera veckors tid eftersom man ansåg att barnen blev stressade och inte mådde bra då jag vägrade att använda deras bestraffningsmetoder i klassrummet. Även detta var helt godtyckligt från ledningens sida. Hur var det då med skolplikten?
"Ordning och uppförande" -
hur ska man tolka det begreppet? Jag blev själv vittne till hur barnen "valde bort" i klassrummet för att de vickade på stolen eller satt och tittade ut genom fönstret för länge eller grävde i bänken efter en penna för länge eller satt i tanklöshet och böjde en linjal... Vad är "ordning och uppförande" för mig? För dig? Och vart går gränsen? Och vem ska kunna avgöra? "Har han skött sig?" var den ständiga frågan och mitt svar var alltid Ja! Utifrån de förutsättningar eleven har så har han "skött sig" exemplariskt! Allt detta handlar ju om ett samspel mellan den vuxne och eleven men vänder man på det och gör det till ett maktspel så blir det jobbigt - både för eleven och för den vuxna. Men det var allt det handlade om på det aktuella hvb-hemmet - MAKT! MAKT! MAKT!
tisdag 6 april 2010
Det aktuella hvb-hemmet på Socionomdagarna
Det kanske var tur på något vis att jag aldrig anmälde mig till socionomdagarna...
http://www.socionomdagarna.se/sponsorer-och-utstallare/
Hade faktiskt tänkt hyra en liten monter för utställning. Det gäller ju att vara med för att nå ut med budskapet. Hade sett fint ut om vi hade blivit grannar.... På ena sidan väggen någon som står och berättar om hur fantastiskt det är på Dormsjöskolan och på andra sidan någon som berättar om fysiska och psykiska kränkningar, hot, ironi och utskällningar, outbildad personal, mutor... Undrar vem de skulle tro på i ett sånt läge?
Lycka till! Vi kanske ses i andra sammanhang!
Hälsningar NINA
http://www.socionomdagarna.se/sponsorer-och-utstallare/
Hade faktiskt tänkt hyra en liten monter för utställning. Det gäller ju att vara med för att nå ut med budskapet. Hade sett fint ut om vi hade blivit grannar.... På ena sidan väggen någon som står och berättar om hur fantastiskt det är på Dormsjöskolan och på andra sidan någon som berättar om fysiska och psykiska kränkningar, hot, ironi och utskällningar, outbildad personal, mutor... Undrar vem de skulle tro på i ett sånt läge?
Lycka till! Vi kanske ses i andra sammanhang!
Hälsningar NINA
tisdag 30 mars 2010
Jag har en telefon...
Nu har barn som är placerade på hvb-hem fått tillgång till gratis telefon till Socialstyrelsen om de behandlas illa. Telefontid 8-18:http://www.sktftidningen.se/zino.aspx?articleID=13627
Om du blivit utskälld, ironiserad eller hotad - tryck 1
Om du blivit luggad - tryck 2
Om du blivit nedtryckt på marken - tryck 3
Om du blivit isolerad - tryck 4.... annars vänta!
Jag vill inte vara överkritisk men är det fler än jag som ser det paradoxala i det hela?
Ett barn blir väl placerad på ett hvb-hem för att få möta professionella människor? Barnet har misslyckats i skolan och hemma men nu ska det få komma till ett ställe där personalen verkligen kan sin sak. De ska vara experter på dessa barns beteende! Kommunerna betalar 1000-tals kronor varje dygn för varje barn som blir placerat där. Och vad betalar man för? Om man fick önska så borde den största delen av dygnskostnaden täcka kostnaden för spetskompetensen på det aktuella hvb-hemmet. Jag menar - det är väl det kommunerna betalar för... Men "just in case" så ser man nu till att barnen har tillgång till gratis telefonservice där det ska finnas personer som är vana vid att prata med unga och har erfarenhet av tillsynsarbete inom barnverksamheter. Men finns inte dessa personer på hvb-hemmet undrar jag då?
Ja, inte vet jag men jag tycker det är väldigt motsägelsefullt... Är man säker på att denna information når alla placerade barn och är man säker på att alla barn har tillgång till telefon och är man säker på att barnen får ringa? Och vad händer om telefontiden är slut? Och den sista frågan - vad händer om ett barn ringer? Vilka åtgärder sätts in? Sorry - men ni som har bestämt det här har nog inte sett verkligheten!
Men ok - jag får väl se det som är bra också... Kanske kan det rädda någon stackars krake från kränkande behandling. Kanske är det ett steg i rätt riktning...
Men jag väntar på nästa steg, steget "fullt ut" då samtliga barn som är placerade på hvb-hem möts av välutbildad professionell personal PÅ PLATS! Hur länge dröjer det?
onsdag 24 mars 2010
Hur mycket har hänt på 70 år?
Idag har jag fått en bok från en vän. Vännen heter Ulf Westerblad. Han är författare till boken 
"Barndomens långa skuggor". Ulf placerades på s k "sinnesslöanstalt" när han var barn...
Han har skrivit boken för att dokumentera och synliggöra en mörk del av vår moderna historia, som de flesta idag aldrig har hört talas om.
Jag bläddrar i boken...
Från Ulfs bok:
"Att straffa någon som gjort fel eller misslyckats var en naturlig del av behandlingen på barnhem och sinnesslöanstalter vid den här tiden"
I ett diskussionsforum på passagen kan man följa en diskussion mellan ungdomar som varit placerade på bl a "det aktuella hvb-hemmet" men även andra hvb-hem. En av ungdomarna skriver:
"sekt är var det är deras skola va skit dålig och man larvade sig på lektionerna så blev man hemskickat fick vilodag hela dagen med släkt lampa och persiennerna nerdragna så det va gålsvart i rummet och man fick inte gå ut från rummet då kom medarbeterna tvinga ner en i sängen igen..ock sen blev man misshandlad släng på golvet Fick nästan min arm bruten.."
Från Ulfs bok: "Isoleringen var ett litet rum på 2x3 menter, enda ljuskälla var ett fyrdelat råglasfönster i dörren. Efter ena väggen stod en säng, mer lik en brits med en tunn tagelmadrass på"
Från svt:s hemsida, publicerat 15 februari 2009:
Barn på det slutna ungdomshemmet Lövsta skolhem i Sörmland anklagar personalen för att använda isolering på upp till 24 timmar som straff, rapporterar SR Ekot.
Enligt Statens institutionsstyrelse, som driver Lövsta, sägs det att "avskiljning" bara användas några min- uter upp till en kvart. Maxgränsen på 24 timmar används bara i extrema undantagsfall.
På Lövsta kan barn som är 12 till 16 år bli isolerade först 24 timmar, sedan kan ett nytt beslut fattas om att de ska sitta 24 timmar till.
Från Ulfs bok:
"Att bli bestraffad med kalldusch var oerhört förnedrande"
Från passagen:
"man blev tvingad att äta vissa rätter som man inte tyckte om
och vägrade man så fick man straffligga i sängen och var man "hispig"så fick man stryk t,es smisk, örfil,luggad,iskall dusch, inlåst i mörkt rum "
Det Ulf berättar hände på 1940-50-talet. Det som passagens ungdomar berättar om hände 1970-2000 och SVT:s berättelse om isolering hände 2009.
Min bok beskriver ett hvb-hem i Sverigen år 2004. Jag har skrivit boken för att dokumentera och synliggöra en mörk del av vårt nuvarande samhälle, som de flesta idag inte vet något om...
"Barndomens långa skuggor". Ulf placerades på s k "sinnesslöanstalt" när han var barn...Han har skrivit boken för att dokumentera och synliggöra en mörk del av vår moderna historia, som de flesta idag aldrig har hört talas om.
Jag bläddrar i boken...
Från Ulfs bok:
"Att straffa någon som gjort fel eller misslyckats var en naturlig del av behandlingen på barnhem och sinnesslöanstalter vid den här tiden"
I ett diskussionsforum på passagen kan man följa en diskussion mellan ungdomar som varit placerade på bl a "det aktuella hvb-hemmet" men även andra hvb-hem. En av ungdomarna skriver:
"sekt är var det är deras skola va skit dålig och man larvade sig på lektionerna så blev man hemskickat fick vilodag hela dagen med släkt lampa och persiennerna nerdragna så det va gålsvart i rummet och man fick inte gå ut från rummet då kom medarbeterna tvinga ner en i sängen igen..ock sen blev man misshandlad släng på golvet Fick nästan min arm bruten.."
Från Ulfs bok: "Isoleringen var ett litet rum på 2x3 menter, enda ljuskälla var ett fyrdelat råglasfönster i dörren. Efter ena väggen stod en säng, mer lik en brits med en tunn tagelmadrass på"
Från svt:s hemsida, publicerat 15 februari 2009:
Barn på det slutna ungdomshemmet Lövsta skolhem i Sörmland anklagar personalen för att använda isolering på upp till 24 timmar som straff, rapporterar SR Ekot.
Enligt Statens institutionsstyrelse, som driver Lövsta, sägs det att "avskiljning" bara användas några min- uter upp till en kvart. Maxgränsen på 24 timmar används bara i extrema undantagsfall.
På Lövsta kan barn som är 12 till 16 år bli isolerade först 24 timmar, sedan kan ett nytt beslut fattas om att de ska sitta 24 timmar till.
Från Ulfs bok:
"Att bli bestraffad med kalldusch var oerhört förnedrande"
Från passagen:
"man blev tvingad att äta vissa rätter som man inte tyckte om
och vägrade man så fick man straffligga i sängen och var man "hispig"så fick man stryk t,es smisk, örfil,luggad,iskall dusch, inlåst i mörkt rum "
Det Ulf berättar hände på 1940-50-talet. Det som passagens ungdomar berättar om hände 1970-2000 och SVT:s berättelse om isolering hände 2009.
Min bok beskriver ett hvb-hem i Sverigen år 2004. Jag har skrivit boken för att dokumentera och synliggöra en mörk del av vårt nuvarande samhälle, som de flesta idag inte vet något om...
fredag 19 mars 2010
Troschockernas seger
Jag är förvånad över tystnaden! Media går ut och berättar om att barn som är placerade på hvb-hem inte får den skolgång de är berättigad till. Granskningar görs där det gång efter gång bekräftas att många av våra hvb-hem inte bedriver tillförlitlig verksamhet. Ungdomar berättar den ena historien efter den andra om hur de blivit behandlade. Men allt detta liksom drunknar i det övriga nyhetsflödet. Men det är klart - man får ju förstå att 
"troschocker" och Laila Bagges och Niklas Wahlgrens bröllop är viktigare. För att inte tala om hur efterfesten på Let´s dance förlöpte och vem som grät och inte grät. *suck* Ibland undrar man...
Om man "googlar" på hvb-hem får man ganska många träffar - närmare bestämt 173 000 stycken. Många av dessa handlar om att det är illa ställt på de flesta hvb-hem (men det finns även positiva berättelser). Vissa inlägg/sidor är flera år gamla och vittnar om att Länsstyrelser "både här och där" framför "allvarlig kritik" mot olika hvb-hem. Några personer försöker göra sig hörda genom att gå till media. Här är ett exempel av många (publicerat för 3 år sedan):
http://www2.unt.se/avd/1,1826,MC=77-AV_ID=884117,00.html
Rapports stora granskning är väl det som gett mest genomslagskraft hittills. Heja Rapport! Jag hittade den här länken som jag faktiskt inte sett tidigare (jag vet inte vilket datum detta publicerades men det borde varit EFTER skolinspektionens granskning - alla ni som brukar slänga er på telefonen så fort ni hör ordet hvb-hem... Varför ringde ni inte?:)).
http://svtplay.se/v/1922976/rapport/barn_tycker_till_om_hvb-hem
Jag tycker det är jättebra att man äntligen pratar med BARNEN! De, om några kan väl berätta om hur de upplever sin situation (om de vågar). Men det kan ju också vara väldigt svårt för ett barn att berätta - lika svårt, om inte svårare än vad det är för en vuxen. Det är kanske lätt att känna sig illojal och som en svikare. Man kanske upplever att det finns personer i personalen som är bra och dessa personer vill man ju inte "sätta dit". Man kanske också upplever att det finns vissa saker som är bra, som t ex att man ofta får åka iväg på utflykter och delta i mycket aktiviteter och då kanske man i första hand inte vill lägga fokus på det dåliga. Många barn kanske inte ens förstår att de blir kränkta. Många barn tror säkert också att de vuxna alltid vet bäst. Det finns många aspekter på detta men jag tycker ändå att det är positivt att barnen får komma till tals.
En bra idé tror jag vore att prata med dem som är ungdomar idag och som nyligen varit placerade på hvb-hem, låt säga under 2000-talet. Dessa ungdomar har oftast hunnit få en verklighetsbild där de förstår vad som hände (jag har pratat med många av dem). De känner heller inte samma lojalitet för stället som de gjorde när de bodde där. De har kanske lättare att öppna sig än de som fortfarande bor kvar.
Dessa ungdomar som var placerade i början av 2000-talet har nog den sanna bilden av hur det fungerar även idag år 2010. Jag tror inte mycket hinner förändras på 10 år... tyvärr får man väl lov att säga.
Men som sagt! Positivt Maria Larsson och Fredrik Malmberg!
Ytterligare information om detta kan du läsa här:
http://www.barnombudsmannen.se/Adfinity.aspx?pageid=7639
"troschocker" och Laila Bagges och Niklas Wahlgrens bröllop är viktigare. För att inte tala om hur efterfesten på Let´s dance förlöpte och vem som grät och inte grät. *suck* Ibland undrar man...Om man "googlar" på hvb-hem får man ganska många träffar - närmare bestämt 173 000 stycken. Många av dessa handlar om att det är illa ställt på de flesta hvb-hem (men det finns även positiva berättelser). Vissa inlägg/sidor är flera år gamla och vittnar om att Länsstyrelser "både här och där" framför "allvarlig kritik" mot olika hvb-hem. Några personer försöker göra sig hörda genom att gå till media. Här är ett exempel av många (publicerat för 3 år sedan):
http://www2.unt.se/avd/1,1826,MC=77-AV_ID=884117,00.html
Rapports stora granskning är väl det som gett mest genomslagskraft hittills. Heja Rapport! Jag hittade den här länken som jag faktiskt inte sett tidigare (jag vet inte vilket datum detta publicerades men det borde varit EFTER skolinspektionens granskning - alla ni som brukar slänga er på telefonen så fort ni hör ordet hvb-hem... Varför ringde ni inte?:)).
http://svtplay.se/v/1922976/rapport/barn_tycker_till_om_hvb-hem
Jag tycker det är jättebra att man äntligen pratar med BARNEN! De, om några kan väl berätta om hur de upplever sin situation (om de vågar). Men det kan ju också vara väldigt svårt för ett barn att berätta - lika svårt, om inte svårare än vad det är för en vuxen. Det är kanske lätt att känna sig illojal och som en svikare. Man kanske upplever att det finns personer i personalen som är bra och dessa personer vill man ju inte "sätta dit". Man kanske också upplever att det finns vissa saker som är bra, som t ex att man ofta får åka iväg på utflykter och delta i mycket aktiviteter och då kanske man i första hand inte vill lägga fokus på det dåliga. Många barn kanske inte ens förstår att de blir kränkta. Många barn tror säkert också att de vuxna alltid vet bäst. Det finns många aspekter på detta men jag tycker ändå att det är positivt att barnen får komma till tals.
En bra idé tror jag vore att prata med dem som är ungdomar idag och som nyligen varit placerade på hvb-hem, låt säga under 2000-talet. Dessa ungdomar har oftast hunnit få en verklighetsbild där de förstår vad som hände (jag har pratat med många av dem). De känner heller inte samma lojalitet för stället som de gjorde när de bodde där. De har kanske lättare att öppna sig än de som fortfarande bor kvar.
Dessa ungdomar som var placerade i början av 2000-talet har nog den sanna bilden av hur det fungerar även idag år 2010. Jag tror inte mycket hinner förändras på 10 år... tyvärr får man väl lov att säga.
Men som sagt! Positivt Maria Larsson och Fredrik Malmberg!
Ytterligare information om detta kan du läsa här:
http://www.barnombudsmannen.se/Adfinity.aspx?pageid=7639
söndag 14 mars 2010
Checklista för kommuner
Hittade denna artikel, skriven av "Sveriges kommuner och Landsting" publicerad 2010-02-22. Alltid något:
Checklista för upphandling av HVB-hem
– Självfallet har alla barn, också de som går på HVB-hem, rätt till likvärdig utbildning av hög kvalitet. Därför tar vi under året fram en checklista som stöd för kommunerna vid upphandling av HVB-hem, säger Sabina Wikgren Orstam, sektionschef på Sveriges Kommuner och Landsting.
SKL tycker att det är bra att Skolinspektionen uppmärksammar frågan om undervisning vid hem för vård eller boende. Många kommuner har till SKL själva lyft fram svårigheterna med att samordna en verksamhet mellan dels socialtjänst och skolförvaltning i elevens hemkommun, dels med de förvaltningar i kommunen där eleven bor samt med HVB-hemmet.
– Både var huvudansvaret ska ligga och själva regelverket behöver bli tydligare. Den nya checklistan kommer att ge förutsättningar för socialtjänsten i hemkommunen att ställa tydligare krav på HVB-hemmets ansvar, också inom utbildningsområdet, säger Sabina Wikgren Orstam, chef på sektionen för vård och socialtjänst SKL.
Barn och ungdomar som vistas på HVB-hem har inte sällan flyttat mellan flera skolor, kommuner och boenden. God dokumentation av tidigare studier och individuella utvecklingsplaner är värdefullt för alla elever och i synnerhet dessa barn och unga.
– Ansvariga tjänstemän och dessa elevers enskilda lärare måste både dokumentera och efterfråga tidigare dokumentation. Att snabbt komma igång med studierna är både en rättighet och skapar möjligheter att komma ur mer destruktiva beteenden, säger Per-Arne Andersson, chef för avdelningen Lärande och arbetsmarknad på SKL.
Checklista för upphandling av HVB-hem
– Självfallet har alla barn, också de som går på HVB-hem, rätt till likvärdig utbildning av hög kvalitet. Därför tar vi under året fram en checklista som stöd för kommunerna vid upphandling av HVB-hem, säger Sabina Wikgren Orstam, sektionschef på Sveriges Kommuner och Landsting.
SKL tycker att det är bra att Skolinspektionen uppmärksammar frågan om undervisning vid hem för vård eller boende. Många kommuner har till SKL själva lyft fram svårigheterna med att samordna en verksamhet mellan dels socialtjänst och skolförvaltning i elevens hemkommun, dels med de förvaltningar i kommunen där eleven bor samt med HVB-hemmet.
– Både var huvudansvaret ska ligga och själva regelverket behöver bli tydligare. Den nya checklistan kommer att ge förutsättningar för socialtjänsten i hemkommunen att ställa tydligare krav på HVB-hemmets ansvar, också inom utbildningsområdet, säger Sabina Wikgren Orstam, chef på sektionen för vård och socialtjänst SKL.
Barn och ungdomar som vistas på HVB-hem har inte sällan flyttat mellan flera skolor, kommuner och boenden. God dokumentation av tidigare studier och individuella utvecklingsplaner är värdefullt för alla elever och i synnerhet dessa barn och unga.
– Ansvariga tjänstemän och dessa elevers enskilda lärare måste både dokumentera och efterfråga tidigare dokumentation. Att snabbt komma igång med studierna är både en rättighet och skapar möjligheter att komma ur mer destruktiva beteenden, säger Per-Arne Andersson, chef för avdelningen Lärande och arbetsmarknad på SKL.
tisdag 9 mars 2010
Om ett samtal...
Jag vill berätta om ett samtal jag hade ikväll. Jag har haft lite kontakt med en person "mail-ledes" som har jobbat på ett hvb-hem (alldeles nyligen), faktiskt ett antroposofiskt sådant, liksom "det aktuella hvb-hemmet" där jag jobbade. Jag vill fortsätta att hålla mig "neutral" i fråga om detta fenomen, där vuxna (utan adekvat utbildning) kränker barn, beror på antroposofiska tankar eller ej. För mig handlar det om utbildning och kunskap. Det är min absoluta ståndpunkt i frågan (även om jag i och för sig kan konstatera att det inte är överrepresentativt med adekvat utbildad personal på antroposofiska hvb-hem, men ej heller på andra hvb-hem...) Lustigt - den här personen som jag pratade med hade faktiskt stött på verksamhetschefen "på det aktuella hvb-hemmet" där jag jobbade - ni vet, den som mutade mig med pengar om jag lovade att vara tyst om det jag hade sett och hört. Jag bad personen i fråga att hälsa från mig...
Nåväl, här är personens berättelse:
"Det var helt fruktansvärt! Jag har mått så dåligt! De släpade små pojkar, 8-10 år - uppför trappor, låste in dem i rummen och lät dem sitta där och skrika. När jag frågade om jag fick gå in så fick jag till svar "Låt honom sitta! Han är manipulativ. Han ska lära sig!". Till slut när jag "fick" gå in så fann jag en arg, ledsen och förtvivlad pojke som kastade saker omkring sig och grät. Men jag satte mig lugnt ner på sängen och väntade en stund.
Sedan tog jag upp en nalle från sängen och höll den i min hand. Jag lät nallen prata: "Hej!". Till en början hörde inte pojken den men när jag upprepade det så lugnade han sig och svarade "Hej...". Nallen fortsatte "Vill du prata med mig?. Pojken svarade "Ja..." Svårare än så var det inte. Han är ju ett barn!
Sedan var det jättekonstigt vid alla måltider, bara en massa hot. Det sades i och för sig inte i en "ond ton" utan mer lugnt och sansat men bestämt: "Om du flippar ur nu åker du upp på ditt rum! Skärp dig nu! Jag vet att du är ledsen för att din mamma inte kommer imorgon men nu får du skärpa dig!" Om något barn vågade säga ifrån blev svaret: "Vi ska ha en trevlig ton här annars får du gå upp på ditt rum!" Och man ville gärna offentliggöra barnens tillkortakommanden så man diskuterade gärna det under måltiderna så att alla kunde höra. "Du skötte dig inte så bra under förra lektionen..." Jag var med under en lektion en gång. Läraren blev skitförbannad på en elev, skrek och härjade och tog tag i nacken på pojken och föste ut honom... Det är klart att man kan bli arg men man måste ju förhålla sig professionell i en sån situation - visst kan man riva ifrån men man måste ändå sansa sig någon gång... Jag tog upp det här med personalen och sa att jag skulle gå till ledningen men vad tror du ledningen sa? Jo, det här får du själv ta upp med den berörda personalen. Men till slut fick jag till ett möte där jag hade en kollega med mig som hade upplevt liknande saker. Även en representant från Socialen var med... hon var helt chockad och lovade att ta upp det här med sin överordnade. Även psykologen som jobbar där var med vid mötet men han verkade inte alls förstå mitt budskap för när jag frågade vart den fria leken hade tagit vägen svarade han: "Den fria leken? tja, det var en bra fråga..." Det har gått lång tid nu och inget händer... Jag vet inte vad jag ska ta mig till! Fattar inte vad allt det här handlar om men det är väl grupptryck, kåranda, kultur och en attityd om att man inte vill ta in kunskap utifrån. Alla håller varann bakom ryggen! Jag har mått så dåligt - gråtit och skrikit men nu är jag mest arg. Jag har skickat mail till Socialsekreteraren, även berättat om dig Nina och din bok men inget händer... Jag sa till socialsekreteraren - "Ska vi sitta om 60 år igen och höra alla dessa berättelser om hur barn hade det i början på 2000-talet? Ska vi starta utredningar igen då och staten ska betala en massa pengar till dem som varit utsatta? Varför görs det inget? Jag känner mig helt maktlös! Och det pratas om det här stället må du tro - alla vet hur det är men ändå får det pågå år ut och år in!"
Efter samtalet var jag så upprörd. Jag berättade om samtalet för min man. Han blir lika upprörd och fattar ännu mindre än jag varför inget händer. "Vad ska man göra?" säger jag till min man. "Ja men... skriv ett brev till Reinfeldt och låt alla dem du har pratat med skriva under med sitt namn!" säger min man som alltid hittar "enkla" lösningar på problem. Först skrattade jag men nu börjar jag fundera... Kanske man skulle skriva till Reinfeldt... Men hjälper det? Knappast... Men jag vill ändå göra en liten efterlysning här i min blogg. Ni som upplevt det här som anställd, ni som reagerat över psykiska och fysiska kränkningar på hvb-hem (antroposofiska eller ej), hör av er till mig! Kanske brevet till Reinfeldt inte är sån dum idé ändå...
Nåväl, här är personens berättelse:
"Det var helt fruktansvärt! Jag har mått så dåligt! De släpade små pojkar, 8-10 år - uppför trappor, låste in dem i rummen och lät dem sitta där och skrika. När jag frågade om jag fick gå in så fick jag till svar "Låt honom sitta! Han är manipulativ. Han ska lära sig!". Till slut när jag "fick" gå in så fann jag en arg, ledsen och förtvivlad pojke som kastade saker omkring sig och grät. Men jag satte mig lugnt ner på sängen och väntade en stund.
Sedan tog jag upp en nalle från sängen och höll den i min hand. Jag lät nallen prata: "Hej!". Till en början hörde inte pojken den men när jag upprepade det så lugnade han sig och svarade "Hej...". Nallen fortsatte "Vill du prata med mig?. Pojken svarade "Ja..." Svårare än så var det inte. Han är ju ett barn! Sedan var det jättekonstigt vid alla måltider, bara en massa hot. Det sades i och för sig inte i en "ond ton" utan mer lugnt och sansat men bestämt: "Om du flippar ur nu åker du upp på ditt rum! Skärp dig nu! Jag vet att du är ledsen för att din mamma inte kommer imorgon men nu får du skärpa dig!" Om något barn vågade säga ifrån blev svaret: "Vi ska ha en trevlig ton här annars får du gå upp på ditt rum!" Och man ville gärna offentliggöra barnens tillkortakommanden så man diskuterade gärna det under måltiderna så att alla kunde höra. "Du skötte dig inte så bra under förra lektionen..." Jag var med under en lektion en gång. Läraren blev skitförbannad på en elev, skrek och härjade och tog tag i nacken på pojken och föste ut honom... Det är klart att man kan bli arg men man måste ju förhålla sig professionell i en sån situation - visst kan man riva ifrån men man måste ändå sansa sig någon gång... Jag tog upp det här med personalen och sa att jag skulle gå till ledningen men vad tror du ledningen sa? Jo, det här får du själv ta upp med den berörda personalen. Men till slut fick jag till ett möte där jag hade en kollega med mig som hade upplevt liknande saker. Även en representant från Socialen var med... hon var helt chockad och lovade att ta upp det här med sin överordnade. Även psykologen som jobbar där var med vid mötet men han verkade inte alls förstå mitt budskap för när jag frågade vart den fria leken hade tagit vägen svarade han: "Den fria leken? tja, det var en bra fråga..." Det har gått lång tid nu och inget händer... Jag vet inte vad jag ska ta mig till! Fattar inte vad allt det här handlar om men det är väl grupptryck, kåranda, kultur och en attityd om att man inte vill ta in kunskap utifrån. Alla håller varann bakom ryggen! Jag har mått så dåligt - gråtit och skrikit men nu är jag mest arg. Jag har skickat mail till Socialsekreteraren, även berättat om dig Nina och din bok men inget händer... Jag sa till socialsekreteraren - "Ska vi sitta om 60 år igen och höra alla dessa berättelser om hur barn hade det i början på 2000-talet? Ska vi starta utredningar igen då och staten ska betala en massa pengar till dem som varit utsatta? Varför görs det inget? Jag känner mig helt maktlös! Och det pratas om det här stället må du tro - alla vet hur det är men ändå får det pågå år ut och år in!"
Efter samtalet var jag så upprörd. Jag berättade om samtalet för min man. Han blir lika upprörd och fattar ännu mindre än jag varför inget händer. "Vad ska man göra?" säger jag till min man. "Ja men... skriv ett brev till Reinfeldt och låt alla dem du har pratat med skriva under med sitt namn!" säger min man som alltid hittar "enkla" lösningar på problem. Först skrattade jag men nu börjar jag fundera... Kanske man skulle skriva till Reinfeldt... Men hjälper det? Knappast... Men jag vill ändå göra en liten efterlysning här i min blogg. Ni som upplevt det här som anställd, ni som reagerat över psykiska och fysiska kränkningar på hvb-hem (antroposofiska eller ej), hör av er till mig! Kanske brevet till Reinfeldt inte är sån dum idé ändå...
torsdag 4 mars 2010
Fuskbyggare och Fuskinstitutioner
Såg ni "Fuskbyggarna" häromkvällen? Visst är det helt horribelt att människor utan kunskap skor sig på andras bekostnad!! Förstör en hel familjs tillvaro för att tjäna pengar! Och dessutom har mage att stå och säga inför kameror och den drabbade familjen att "Vi har inte gjort något fel!" och till och med ange den drabbade familjen som referens när han pratar med en ny kund! Visa upp en fin yta som därunder är en katastrof! (Det är väl ingen som har undgått att förstå vart jag vill komma?)*ler*
Denna fuskbyggare hade inte gjort många rätt - putsat fasaden utan luftspalt, vilket gör att fukten inte har någonstans att ta vägen, dragit rör genom fönster och ventiler, murat in ett rör som kom upp ur marken i väggen så locket inte gick att sätta på, satt över ett tält över huset som visade sig läcka osv.
Familjen hade betalat dyra pengar för att få detta gjort och förlitat sig på att byggaren och hans anställda hade den kunskap som krävs för att bygga ett hus. Det är väl klart att man gör!
Mitt i byggandet går företaget i konkurs och familjen lämnas med ett hus som är ett enda kaos. Skulder upp över öronen och ett hus som är i större renoveringsbehov än innan renoveringen startade!
Men det är klart att konsekvenserna av okunskap blir förödande. Taket läcker, ventilationen fungerar inte, det drar från alla håll och kanter, elen i huset är livsfarlig.
Och till slut händer det oundvikliga - hela den fina fasaden spricker och allting uppenbaras.Någon som tycker att jag drar konstiga paralleller? För mig är det ganska uppenbart! Men det är klart, det finns en viktig skillnad. Ett hus kan man ju faktiskt riva och sedan bygga upp igen.
Ser fram emot TV4:s nya satsning "Fuskinstitutionerna"!
söndag 28 februari 2010
Hallandshem går fria (eller Vem tror på ett barn?)
Jag tror Socialstyrelsen har blivit manipulerade:
http://hn.se/nyheter/omkretsen/1.746865-granskningen-av-hallandshem-far-kritik
Man blir mörkrädd!"Robin" och "Marcus" som har bott på Hallandshem (men som rymde för de stod inte ut med kränkningarna de blev utsatta för) har inte ens blivit tillfrågad i ärendet! Socialstyrelsen har kommit fram till att behandlingshemmet "präglas av värme och humor" - behjärtansvärt!
Trots att "Robin" har suttit i timmar och berättat om kränkningar tror man mer på föreståndarens och personalens berättelse. Ska det vara så svårt att förstå att det krävs enormt mycket för ett barn/ungdom att ta kontakt med myndigheter för att berätta att man blir utsatt för kränkningar av vuxna människor. Hur ska "Robin" känna sig nu? Vem tror på honom? Jo, Robin (om du läser det här). JAG TROR PÅ DIG!! Och du har gjort rätt, det kan ingen ta ifrån dig! Du har gjort det du SKA göra - det är viktigt att du känner det i hjärtat!
På hvb-hemmet där jag jobbade tog man ofta emot studiebesök. Det var personal från Socialstyrelsen och andra myndigheter, lärare från skolor i andra kommuner, studerande, högt uppsatta politiker o s v. Jag minns att de "dukade upp" inne i biblioteket och berättade om deras "fantastiskt verksamhet" - många jag känner har varit där på studiebesök och verkligen låtit sig luras av deras fina "utsida". Jag hade lust att gå in i biblioteket och ställa mig och skrika: "TRO INTE PÅ DEM - DET ÄR LÖGN FRÅN BÖRJAN TILL SLUT!". Så jag vet "Robin" att de är mästare på att manipulera - att visa upp sitt fina skal! Men under ytan ser det helt annorlunda ut, där kränks barnen till höger och vänster - både psykiskt och fysiskt!
Peter Andersson-Pilz som var en av dem som berättade i radioprogrammet "Kaliber" om kränkningarna har berättat för mig att varken Socialstyrelsen eller Länsstyrelsen har pratat med honom eller de två andra anställda som också medverkade i Kaliber. Jo, ni läser rätt - DE har inte blivit tillfrågade under utredningen!
Så..... det som "Robin" och Peter Andersson-Pilz har berättat är inte värt någonting! Myndigheterna lyssnar mer på föreståndaren och hans kollegor som håller honom om ryggen! Man undrar ju...
Ja, allvarligt - jag undrar väldigt mycket.... Jag tänker på allt från mutor till "svågerpolitik". Eller är det bara så enkelt att det bor en latmask i myndigheterna?
Jag känner mig helt... tom. Hur ska då "Robin" känna sig? Och Peter? Men om det kan vara någon tröst för er - jag tror på er till 100%! Jag har sett det här på så nära håll - vet hur ledningen skyddar de anställda, hur de manipulerar både myndigheter, föräldrar och varann! Vet hur lite man lyssnar på barnen! Vet hur det känns när man själv tror man håller på att bli tokig! Vet hur det känns att känna sig totalt maktlös! Vet hur det känns när frustrationen nästan kommer ut genom öronen! Vet hur det känns att beskriva något som nästan är obeskrivbart! Jag vet hur det känns att inte bli trodd men ge aldrig upp Robin, Markus, Peter och alla andra som försöker berätta sanningen! En vacker dag kommer den fram!
http://hn.se/nyheter/omkretsen/1.746865-granskningen-av-hallandshem-far-kritik
Man blir mörkrädd!"Robin" och "Marcus" som har bott på Hallandshem (men som rymde för de stod inte ut med kränkningarna de blev utsatta för) har inte ens blivit tillfrågad i ärendet! Socialstyrelsen har kommit fram till att behandlingshemmet "präglas av värme och humor" - behjärtansvärt!Trots att "Robin" har suttit i timmar och berättat om kränkningar tror man mer på föreståndarens och personalens berättelse. Ska det vara så svårt att förstå att det krävs enormt mycket för ett barn/ungdom att ta kontakt med myndigheter för att berätta att man blir utsatt för kränkningar av vuxna människor. Hur ska "Robin" känna sig nu? Vem tror på honom? Jo, Robin (om du läser det här). JAG TROR PÅ DIG!! Och du har gjort rätt, det kan ingen ta ifrån dig! Du har gjort det du SKA göra - det är viktigt att du känner det i hjärtat!
På hvb-hemmet där jag jobbade tog man ofta emot studiebesök. Det var personal från Socialstyrelsen och andra myndigheter, lärare från skolor i andra kommuner, studerande, högt uppsatta politiker o s v. Jag minns att de "dukade upp" inne i biblioteket och berättade om deras "fantastiskt verksamhet" - många jag känner har varit där på studiebesök och verkligen låtit sig luras av deras fina "utsida". Jag hade lust att gå in i biblioteket och ställa mig och skrika: "TRO INTE PÅ DEM - DET ÄR LÖGN FRÅN BÖRJAN TILL SLUT!". Så jag vet "Robin" att de är mästare på att manipulera - att visa upp sitt fina skal! Men under ytan ser det helt annorlunda ut, där kränks barnen till höger och vänster - både psykiskt och fysiskt!
Peter Andersson-Pilz som var en av dem som berättade i radioprogrammet "Kaliber" om kränkningarna har berättat för mig att varken Socialstyrelsen eller Länsstyrelsen har pratat med honom eller de två andra anställda som också medverkade i Kaliber. Jo, ni läser rätt - DE har inte blivit tillfrågade under utredningen!
Så..... det som "Robin" och Peter Andersson-Pilz har berättat är inte värt någonting! Myndigheterna lyssnar mer på föreståndaren och hans kollegor som håller honom om ryggen! Man undrar ju...
Ja, allvarligt - jag undrar väldigt mycket.... Jag tänker på allt från mutor till "svågerpolitik". Eller är det bara så enkelt att det bor en latmask i myndigheterna?Jag känner mig helt... tom. Hur ska då "Robin" känna sig? Och Peter? Men om det kan vara någon tröst för er - jag tror på er till 100%! Jag har sett det här på så nära håll - vet hur ledningen skyddar de anställda, hur de manipulerar både myndigheter, föräldrar och varann! Vet hur lite man lyssnar på barnen! Vet hur det känns när man själv tror man håller på att bli tokig! Vet hur det känns att känna sig totalt maktlös! Vet hur det känns när frustrationen nästan kommer ut genom öronen! Vet hur det känns att beskriva något som nästan är obeskrivbart! Jag vet hur det känns att inte bli trodd men ge aldrig upp Robin, Markus, Peter och alla andra som försöker berätta sanningen! En vacker dag kommer den fram!
torsdag 25 februari 2010
Blogaward
Jag är mycket stolt! Min blogg har fått en blogaward från en av mina läsare! Utmärkelsen lyder "för ett ämne i tiden". Här är beviset:
Denna ska jag nu skicka vidare till 7 stycken andra bloggar som jag tycker är värda priset. Om du är en av dem, så kopierar du bara bilden på pokalen och lägger den på din sida. Sedan skickar du i din tur den vidare till 7 stycken andra och lämnar ett meddelande i deras blogg. En glad, kul och positiv sak som visar att du är en bloggare värd att läsa, samt ett sätt att se till att andra som läser din blogg får nya intressanta bloggar att följa. Samtidigt ska man berätta sju saker om sig själv, som man inte tidigare berättat på bloggen. Här har ni dem...
1. Jag är en jäkel på att skriva sångtexter.
2. Jag har spelat SM i biljard!
3. Jag anser själv att jag har svårt att göra mig hörd i många sammanhang.
4. Jag äger på Karaoke! Utmana mig!
5. Jag blir lätt uttråkad.
6. Jag är sjukligt rädd för vatten (eller rättare sagt för drunkningsdöden)
7. Jag är en hopplös ateist.
Jag ska nu nominera 7 bloggar:
1. Tänkvärd: http://thewitch.se/
2. Stark och färgglad: http://www.alltforforaldrar.se/vimmelmamman
3. Poetisk och Falu-Färg-Stark: http://www.marcusbirro.se/bloggen
4. En varm blogg som går rakt in i hjärtat: http://amstrams.blogg.se/
5. När man vill skratta åt "värdsliga" ting: http://www.argalappen.se/
6. Gripande: http://ludmilla.se/
7. Alldeles fantastisk: http://busungar.krogh.se/
Tack du underbara bloggläsare som nominerade mig!
Varma Kramar Nina Cernold
Denna ska jag nu skicka vidare till 7 stycken andra bloggar som jag tycker är värda priset. Om du är en av dem, så kopierar du bara bilden på pokalen och lägger den på din sida. Sedan skickar du i din tur den vidare till 7 stycken andra och lämnar ett meddelande i deras blogg. En glad, kul och positiv sak som visar att du är en bloggare värd att läsa, samt ett sätt att se till att andra som läser din blogg får nya intressanta bloggar att följa. Samtidigt ska man berätta sju saker om sig själv, som man inte tidigare berättat på bloggen. Här har ni dem...
1. Jag är en jäkel på att skriva sångtexter.
2. Jag har spelat SM i biljard!
3. Jag anser själv att jag har svårt att göra mig hörd i många sammanhang.
4. Jag äger på Karaoke! Utmana mig!
5. Jag blir lätt uttråkad.
6. Jag är sjukligt rädd för vatten (eller rättare sagt för drunkningsdöden)
7. Jag är en hopplös ateist.
Jag ska nu nominera 7 bloggar:
1. Tänkvärd: http://thewitch.se/
2. Stark och färgglad: http://www.alltforforaldrar.se/vimmelmamman
3. Poetisk och Falu-Färg-Stark: http://www.marcusbirro.se/bloggen
4. En varm blogg som går rakt in i hjärtat: http://amstrams.blogg.se/
5. När man vill skratta åt "värdsliga" ting: http://www.argalappen.se/
6. Gripande: http://ludmilla.se/
7. Alldeles fantastisk: http://busungar.krogh.se/
Tack du underbara bloggläsare som nominerade mig!
Varma Kramar Nina Cernold
tisdag 23 februari 2010
Skolinspektionens granskning, kbt, pedagogik, och forskning
Lyssna på Radioinslag P3 22/2:
http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=1646&artikel=3459581
Skolinspektionens granskning av skolan på våra hvb-hem visar att 1 av 131 ger barnen tillräcklig undervisning. Jag saknar rapport från "det aktuella hvb-hemmet". I rubrik 4.1 i rapporten kan man läsa att "Alla kända hvb-hem som bedriver särskild undervisning är granskade" och att man "förhoppningsvis har identifierat så gott som samtliga hvb som bedrivs i privat regi". Sorry men ni missade ett (för visst räknas väl ""Stiftelse" som "privat regi"?)!
Nåväl.... Barnombudsmannen kräver nu att granskning görs av landets samtliga hvb-hem. Samma dag som Skolinspektionen släppte sin rapport skickade BRIS och Barnombudsmannen ut en folder till alla HVB-placerade barn och personal som jobbar med dem om vilka rättigheter barnen har, vad vuxna får göra mot dem och vart de kan vända sig. Man får ju bara hoppas att de (barnen) har/får möjlighet att ringa...
Att skolan kom i andra hand var ganska tydligt där jag jobbade. Vården bestämde allt - allt från klassammansättningar till vad eleverna fick och inte fick göra i klassrummet.
Claudia Montecinos har gjort ett forskningsarbete på min bok. Hon pratar i sitt arbete om en "lärardiskurs" och en "vårddiskurs". Vården med KBT (en misstolkad sådan enligt mitt sätt att se det) som "behandlingsmetod" blev den diskursiva strukturen som verkade på skolan genom vilken man uttryckte ett slags förebyggande arbetssätt med ramar och regler.
Och Gud nåde den som vågade sätta sig emot det med pedagogiskt "dravel". På det viset blev klassrummet inte lärarens, inte barnens utan vårdassistenternas.(obs! Bloggarens inlägg - ej forskarens).
Claudia skriver vidare:
Detta kan ha att göra med personalens uppfattning av elevernas beteenden och den teori som kan ha utvecklats om vad eleverna behövde hjälp med. Att personalen därför menade att eleverna mådde bra av regler och ramar. Uttrycket ”där valde du bort” blev ett centralt verktyg som man använde sig av inom den diskursiva strukturen för att eleverna skulle hållas inom de bestämda ramarna och reglerna. Vårddiskursen intog ett tolkningsföreträde i arbetet med eleverna och fick därmed en hegemonisk position då dess åsikter om hur man skulle arbeta med eleverna och bedriva KBT fick en normerande position i skolan.
OBSERVERA att Claudias forskningsarbete är helt objektivt men i sammanhanget känns det relevant att lyfta fram ovanstående citat. (Forskningsarbetet går för övrigt att beställa genom www.internatet.org)
"Christoffer" som medverkade i P3 säger i radioinslaget "Vi hade ingen skolplikt!"
Jag förstår precis vad han menar. Jag fick flera gånger erfara att man straffade barnen genom att hålla dem hemma från skolan. "Han har gjort ur för sig så han kommer inte till skolan idag!". "Det blir ingen skidåkning på idrotten idag för xx - har inte skött sig!" Vad vi lärare ansåg om det var inte ens relevant i sammanhanget. Skolplikt? Vad är det?
Det är på tiden med granskningar!! Men den stora frågan är - Vad händer sen?
http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=1646&artikel=3459581
Skolinspektionens granskning av skolan på våra hvb-hem visar att 1 av 131 ger barnen tillräcklig undervisning. Jag saknar rapport från "det aktuella hvb-hemmet". I rubrik 4.1 i rapporten kan man läsa att "Alla kända hvb-hem som bedriver särskild undervisning är granskade" och att man "förhoppningsvis har identifierat så gott som samtliga hvb som bedrivs i privat regi". Sorry men ni missade ett (för visst räknas väl ""Stiftelse" som "privat regi"?)!
Nåväl.... Barnombudsmannen kräver nu att granskning görs av landets samtliga hvb-hem. Samma dag som Skolinspektionen släppte sin rapport skickade BRIS och Barnombudsmannen ut en folder till alla HVB-placerade barn och personal som jobbar med dem om vilka rättigheter barnen har, vad vuxna får göra mot dem och vart de kan vända sig. Man får ju bara hoppas att de (barnen) har/får möjlighet att ringa...
Att skolan kom i andra hand var ganska tydligt där jag jobbade. Vården bestämde allt - allt från klassammansättningar till vad eleverna fick och inte fick göra i klassrummet.
Claudia Montecinos har gjort ett forskningsarbete på min bok. Hon pratar i sitt arbete om en "lärardiskurs" och en "vårddiskurs". Vården med KBT (en misstolkad sådan enligt mitt sätt att se det) som "behandlingsmetod" blev den diskursiva strukturen som verkade på skolan genom vilken man uttryckte ett slags förebyggande arbetssätt med ramar och regler.
Och Gud nåde den som vågade sätta sig emot det med pedagogiskt "dravel". På det viset blev klassrummet inte lärarens, inte barnens utan vårdassistenternas.(obs! Bloggarens inlägg - ej forskarens).
Claudia skriver vidare:
Detta kan ha att göra med personalens uppfattning av elevernas beteenden och den teori som kan ha utvecklats om vad eleverna behövde hjälp med. Att personalen därför menade att eleverna mådde bra av regler och ramar. Uttrycket ”där valde du bort” blev ett centralt verktyg som man använde sig av inom den diskursiva strukturen för att eleverna skulle hållas inom de bestämda ramarna och reglerna. Vårddiskursen intog ett tolkningsföreträde i arbetet med eleverna och fick därmed en hegemonisk position då dess åsikter om hur man skulle arbeta med eleverna och bedriva KBT fick en normerande position i skolan.
OBSERVERA att Claudias forskningsarbete är helt objektivt men i sammanhanget känns det relevant att lyfta fram ovanstående citat. (Forskningsarbetet går för övrigt att beställa genom www.internatet.org)
"Christoffer" som medverkade i P3 säger i radioinslaget "Vi hade ingen skolplikt!"
Jag förstår precis vad han menar. Jag fick flera gånger erfara att man straffade barnen genom att hålla dem hemma från skolan. "Han har gjort ur för sig så han kommer inte till skolan idag!". "Det blir ingen skidåkning på idrotten idag för xx - har inte skött sig!" Vad vi lärare ansåg om det var inte ens relevant i sammanhanget. Skolplikt? Vad är det?
Det är på tiden med granskningar!! Men den stora frågan är - Vad händer sen?
måndag 22 februari 2010
Inslag i Radio
Endast 1 av 31 granskade hvb-hem får godkänt av Skolinspektionen. Följ länk för att läsa mer:
http://www.sr.se/sida/Artikel.aspx?ProgramId=1646&artikel=3459581
http://www.sr.se/sida/Artikel.aspx?ProgramId=1646&artikel=3459581
onsdag 17 februari 2010
Granskningar, pedagogik, utbildning (och radio).
På måndag får vi veta vad Skolverket kommit fram till i sin granskning av skolan på 40 av landet hvb-hem. Jag väntar med spänning!
Min egen upplevelse som lärare på det aktuella hvb-hemmet är ganska svår att beskriva - det var... kaotiskt! Några styrdokument såg jag över huvud taget inte röken av under min tid där och ont om utbildade lärare var det gott om:). Jag vet inte exakt hur många vi var i lärarkollegiet, men gissningsvis runt 12 stycken. Av dessa 12 var inte ens hälften högskoleutbildade. Det är ganska beklämmande...
Betänk... i en kommunal skola är det specialpedagogerna som träder in när skolan inte fungerar för en elev och det handlar ofta om utåtagerande pojkar som behöver stöttning både i sitt lärande och socialt. Specialpedagogens roll är även att handleda oss "vanliga lärare". Det krävs alltså spetskompetens för dessa barn... ok... Men om ca 35 pojkar som behöver spetskompetens hamnar på en "institution" - borde inte det betyda att lärarkollegiet borde bestå av ENBART specialpedagoger? Eller åtminstone merparten av dem borde väl ha en specialpedagogisk utbildning? Eller har jag fel? För mig går i alla fall inte ekvationen ihop (men jag har i och för sig aldrig varit särskilt bra på matte).
En annan företeelse som var komplicerad var att assistenter från vården alltid fanns med i klassrummet och med dem deras "behandlingsmetoder". Detta var fullt accepterat från ledningen... Den minsta lilla "olydnad" så hade eleven "valt bort"! Det var väldigt svårt att praktisera sina pedagogiska kunskaper i klassrummet eftersom man som lärare inte hade mycket att "komma med". Klassrummet var inte mitt och allra minst barnens - det var assistentens.
En mycket knepig situation som, enligt mitt sätt att se det, var ohållbar.
Huruvida undervisningen höll kvalitet är jag inte rätt "man" att uttala mig om - ovan beskrivna är ju mina upplevelser av situationen "som sådan". De gånger jag deltog i andra lärares klassrum reagerade jag över att mycket var "gammalmodigt" som diktamen, bänkar i raka led, "sitta stilla och jobba", inte ifrågasätta o s v. Helt raka motsatsen mot hur man jobbar i den kommunala skolan. Men jag var nog inte anställd tillräckligt länge för att hinna se utvärderingar (för såna fanns väl?) eller uppfatta vad och hur man egentligen jobbade med under lektionstid i andra lärares klassrum. Själv blev jag ju fråntagen eleverna (med ledningens godtycke) då vården ansåg att jag var olämplig att bedriva undervisning (efter 4 års högskoleutbildning och 12 års erfarenhet).
Pedagogiken lydde under Waldorf, en pedagogik som blivit omdiskuterad på senaste tiden. Många säger att kunskapsnivån ligger lågt och att elever som gått waldorf har svårt att hänga med i en "vanlig skola". Men jag väljer att inte ha åsikter här (inte uttalade i alla fall) - mitt fokus ligger på utbildning.
ALLA BARN HAR RÄTT TILL UTBILDADE LÄRARE!!!
Eller hur är det nu då?
Jag väntar med spänning på måndagens rapport från skolverket!!
PS: Jag fick ett samtal från Radio (P3) idag...
Min egen upplevelse som lärare på det aktuella hvb-hemmet är ganska svår att beskriva - det var... kaotiskt! Några styrdokument såg jag över huvud taget inte röken av under min tid där och ont om utbildade lärare var det gott om:). Jag vet inte exakt hur många vi var i lärarkollegiet, men gissningsvis runt 12 stycken. Av dessa 12 var inte ens hälften högskoleutbildade. Det är ganska beklämmande...
Betänk... i en kommunal skola är det specialpedagogerna som träder in när skolan inte fungerar för en elev och det handlar ofta om utåtagerande pojkar som behöver stöttning både i sitt lärande och socialt. Specialpedagogens roll är även att handleda oss "vanliga lärare". Det krävs alltså spetskompetens för dessa barn... ok... Men om ca 35 pojkar som behöver spetskompetens hamnar på en "institution" - borde inte det betyda att lärarkollegiet borde bestå av ENBART specialpedagoger? Eller åtminstone merparten av dem borde väl ha en specialpedagogisk utbildning? Eller har jag fel? För mig går i alla fall inte ekvationen ihop (men jag har i och för sig aldrig varit särskilt bra på matte).
En annan företeelse som var komplicerad var att assistenter från vården alltid fanns med i klassrummet och med dem deras "behandlingsmetoder". Detta var fullt accepterat från ledningen... Den minsta lilla "olydnad" så hade eleven "valt bort"! Det var väldigt svårt att praktisera sina pedagogiska kunskaper i klassrummet eftersom man som lärare inte hade mycket att "komma med". Klassrummet var inte mitt och allra minst barnens - det var assistentens.
En mycket knepig situation som, enligt mitt sätt att se det, var ohållbar.
Huruvida undervisningen höll kvalitet är jag inte rätt "man" att uttala mig om - ovan beskrivna är ju mina upplevelser av situationen "som sådan". De gånger jag deltog i andra lärares klassrum reagerade jag över att mycket var "gammalmodigt" som diktamen, bänkar i raka led, "sitta stilla och jobba", inte ifrågasätta o s v. Helt raka motsatsen mot hur man jobbar i den kommunala skolan. Men jag var nog inte anställd tillräckligt länge för att hinna se utvärderingar (för såna fanns väl?) eller uppfatta vad och hur man egentligen jobbade med under lektionstid i andra lärares klassrum. Själv blev jag ju fråntagen eleverna (med ledningens godtycke) då vården ansåg att jag var olämplig att bedriva undervisning (efter 4 års högskoleutbildning och 12 års erfarenhet).
Pedagogiken lydde under Waldorf, en pedagogik som blivit omdiskuterad på senaste tiden. Många säger att kunskapsnivån ligger lågt och att elever som gått waldorf har svårt att hänga med i en "vanlig skola". Men jag väljer att inte ha åsikter här (inte uttalade i alla fall) - mitt fokus ligger på utbildning.
ALLA BARN HAR RÄTT TILL UTBILDADE LÄRARE!!!Eller hur är det nu då?
Jag väntar med spänning på måndagens rapport från skolverket!!
PS: Jag fick ett samtal från Radio (P3) idag...
söndag 7 februari 2010
Äpplen och Päron
Jag fick en intressant respons på mitt inlägg "Skillnad på kunskap och kunskap". I inlägget jämför jag personer utan utbildning som jobbar med utsatta barn med exempelvis läkare, brandmän eller advokater. Jag menar att det är jämförbart medan personen som ville kommentera menar att man inte kan jämföra det. "Det är som att jämföra äpplen med päron" skriver han. Av någon anledning så fungerade det inte att lägga in kommentaren så jag skriver in den här istället. Reflektionen är intressant:
"Det går inte att jämföra på det sättet, det är som
att jämföra äpple med päron och att något av det ska vara bäst. Läkare får utbildning i att skära i människor, Jurister får utbildning i att kunna lagboken, men människoarbetare får ingen utbildning i att förstå hur det är när det är svart på insidan, när man står i in mörk brunn och ser människor som tittar ner på en och slänger ner ett rep, en stege, mat osv när man inte kan använda sina händer för att ta emot och sedan säger de "nu är min arbetstid slut så nu går jag för jag behöver ett privatliv och utbildar mig så att jag kan få lite beröm för mina uppoffringar". och där står jag och ingen stannar kvar och har medkänsla och förståelse med mig så att jag kan bota mig själv och komma ur mitt helvete. Jag har träffat många socionomer och socialpedagoger och ingen har förstått det, förstått vad kommunikation är, vad det vill säga att stanna kvar och låta mig komma ur min skit själv, så jämför inte med läkare och jurister, det går inte. Än finns det ingen utbildning i medkänsla och förståelse för en människa som är i helvetet".
Jag förstår någonstans vad personen menar men jag vill ändå hävda att utbildning är viktigt. Visst finns det personer som är utbildade som inte alls är lämpade för jobbet och vice versa men är det försvarbart att driva en institution utan utbildad personal? Någon har sagt att det är lättare att starta ett hvb-hem än att starta en korvkiosk. "Vem som helst" får starta och driva hvb-hem... Då tycker jag att det har gått fel någonstans.
Och om man inför en behandlingsmetod - typ KBT så anser jag att en gedigen utbildning i den aktuella behandlingsmetoden är ett måste. Hur ska man annars kunna tillämpa den på rätt sätt?
Att fel människor är på fel platser kommer vi nog aldrig ifrån men det kan aldrig vara försvarbart att driva verksamheter utan utbildad personal. Eller?
Empati och förståelse må var medfödda "anlag" men kunskap kan väl aldrig vara fel?
"Det går inte att jämföra på det sättet, det är som
att jämföra äpple med päron och att något av det ska vara bäst. Läkare får utbildning i att skära i människor, Jurister får utbildning i att kunna lagboken, men människoarbetare får ingen utbildning i att förstå hur det är när det är svart på insidan, när man står i in mörk brunn och ser människor som tittar ner på en och slänger ner ett rep, en stege, mat osv när man inte kan använda sina händer för att ta emot och sedan säger de "nu är min arbetstid slut så nu går jag för jag behöver ett privatliv och utbildar mig så att jag kan få lite beröm för mina uppoffringar". och där står jag och ingen stannar kvar och har medkänsla och förståelse med mig så att jag kan bota mig själv och komma ur mitt helvete. Jag har träffat många socionomer och socialpedagoger och ingen har förstått det, förstått vad kommunikation är, vad det vill säga att stanna kvar och låta mig komma ur min skit själv, så jämför inte med läkare och jurister, det går inte. Än finns det ingen utbildning i medkänsla och förståelse för en människa som är i helvetet".Jag förstår någonstans vad personen menar men jag vill ändå hävda att utbildning är viktigt. Visst finns det personer som är utbildade som inte alls är lämpade för jobbet och vice versa men är det försvarbart att driva en institution utan utbildad personal? Någon har sagt att det är lättare att starta ett hvb-hem än att starta en korvkiosk. "Vem som helst" får starta och driva hvb-hem... Då tycker jag att det har gått fel någonstans.
Och om man inför en behandlingsmetod - typ KBT så anser jag att en gedigen utbildning i den aktuella behandlingsmetoden är ett måste. Hur ska man annars kunna tillämpa den på rätt sätt?
Att fel människor är på fel platser kommer vi nog aldrig ifrån men det kan aldrig vara försvarbart att driva verksamheter utan utbildad personal. Eller?
Empati och förståelse må var medfödda "anlag" men kunskap kan väl aldrig vara fel?
söndag 31 januari 2010
"Barndomens långa skuggor"
I lördags läste jag i "Pralin" om Ulf Westerblad. Han är författare till boken 
"Barndomens långa skuggor". Jag blir så oerhört illa berörd... En liten kille som blir fråntagen sin barndom, skickas till Sinneslöanstalt - en anstalt för "obildbara". Dit skickas han vid två års ålder - till Näs vårdhem i Södra Dalarna.
Ulf säger: "Det handlade om förvaring och disciplinen var stenhård!
De flesta har ingen aning om vad som försiggår på de olika anstalterna. De var ofta placerade långt ut på landet, en sluten värld där ingen hade insyn"
Känns det igen?...
Han fortsätter: "Bestraffningar hörde till vardagen. Luggningar och örfilar, iskalla duschar, inlåsning..."
Känns det igen?
"Ulf råkade särskilt illa ut, eftersom han protesterade och gjorde motstånd".
Känns det igen?
Som tur var fanns det en föreståndarinna på hemmet som tog sig an Ulf. Hon började prata med honom, ta med sig honom ut.
Efter ett par veckors observation visade det sig till slut att Ulf var helt frisk och normalbegåvad.
Vad händer med en människa som får utstå den här formen av behandling?
Ulf berättar att han led av fruktansvärd ångest och att han har fått kämpa med ett alkoholmissbruk...
En dag när han sparkade boll med sitt barnbarn, som då var 4 år, blev bilden väldigt tydlig.... Tänk om det varit han (barnbarnet) som råkat ut för det Ulf själv fick vara med om...
Ulf är en av dem som har fått berättat sin historia i samband med den stora vanvårdsutredning som gjorts nu om fosterhemsplacerade barn under 1900-talet.
Utdrag ur boken:
"isoleringen var ett litet rum på 2x3 meter, enda ljuskällan var ett fyrdelat råglasfönster i dörren. Efter ena väggen stod en säng, mer lik en brits med en tunn tagelmadrass på. Där fick jag ligga helt ensam "ligga på straff", dag och natt i flera dygn. Paniken gjorde att jag ofta slog besinningslöst på dörren. Det sågs inte med blida ögon att väsnas i isoleringen. Man skulle underordna sig och ta sitt straff."
Ni kanske anser att jag överdriver men jag kan inte låta bli att dra paralleller till det aktuella hvb-hemmet där jag jobbade. Och det finns fler exempel... Anställda på institutioner som lyder under SIS (Statens Institutionsstyrelse) har trätt fram och berättat om psykiska och fysiska bestraffningar och till och med isolering.
Det som Ulf beskriver i sin bok pågår fortfarande i Sverige på 2000-talet.. Jo, jag vet - det finns hvb-hem som fungerar men enligt mitt sätt att se det finns det alltför många som inte fungerar. På 2000-talet i välfärdslandet Sverige borde en noll-tolerans infunnit sig för länge, länge sen! Men ibland känns det som vi har en lång väg att vandra...
"Barndomens långa skuggor". Jag blir så oerhört illa berörd... En liten kille som blir fråntagen sin barndom, skickas till Sinneslöanstalt - en anstalt för "obildbara". Dit skickas han vid två års ålder - till Näs vårdhem i Södra Dalarna. Ulf säger: "Det handlade om förvaring och disciplinen var stenhård!
De flesta har ingen aning om vad som försiggår på de olika anstalterna. De var ofta placerade långt ut på landet, en sluten värld där ingen hade insyn"
Känns det igen?...
Han fortsätter: "Bestraffningar hörde till vardagen. Luggningar och örfilar, iskalla duschar, inlåsning..."
Känns det igen?
"Ulf råkade särskilt illa ut, eftersom han protesterade och gjorde motstånd".
Känns det igen?
Som tur var fanns det en föreståndarinna på hemmet som tog sig an Ulf. Hon började prata med honom, ta med sig honom ut.
Efter ett par veckors observation visade det sig till slut att Ulf var helt frisk och normalbegåvad.
Vad händer med en människa som får utstå den här formen av behandling?
Ulf berättar att han led av fruktansvärd ångest och att han har fått kämpa med ett alkoholmissbruk...
En dag när han sparkade boll med sitt barnbarn, som då var 4 år, blev bilden väldigt tydlig.... Tänk om det varit han (barnbarnet) som råkat ut för det Ulf själv fick vara med om...Ulf är en av dem som har fått berättat sin historia i samband med den stora vanvårdsutredning som gjorts nu om fosterhemsplacerade barn under 1900-talet.
Utdrag ur boken:
"isoleringen var ett litet rum på 2x3 meter, enda ljuskällan var ett fyrdelat råglasfönster i dörren. Efter ena väggen stod en säng, mer lik en brits med en tunn tagelmadrass på. Där fick jag ligga helt ensam "ligga på straff", dag och natt i flera dygn. Paniken gjorde att jag ofta slog besinningslöst på dörren. Det sågs inte med blida ögon att väsnas i isoleringen. Man skulle underordna sig och ta sitt straff."
Ni kanske anser att jag överdriver men jag kan inte låta bli att dra paralleller till det aktuella hvb-hemmet där jag jobbade. Och det finns fler exempel... Anställda på institutioner som lyder under SIS (Statens Institutionsstyrelse) har trätt fram och berättat om psykiska och fysiska bestraffningar och till och med isolering.
Det som Ulf beskriver i sin bok pågår fortfarande i Sverige på 2000-talet.. Jo, jag vet - det finns hvb-hem som fungerar men enligt mitt sätt att se det finns det alltför många som inte fungerar. På 2000-talet i välfärdslandet Sverige borde en noll-tolerans infunnit sig för länge, länge sen! Men ibland känns det som vi har en lång väg att vandra...
tisdag 26 januari 2010
Skillnaden på kunskap och kunskap?
Idag hade vi en intressant "diskussion" på jobbet. Jag jobbar som coach och idag hade vi en gruppträff där vi kom in på det här med utbildning... En av kvinnorna i gruppen hade sökt ett jobb där man skulle jobba med "vilsna" ungdomar. Hon var lite upprörd då hon hade sökt jobbet men inte fått det med motiveringen "Du är inte utbildad! Vi vill helst anställa någon med högskoleutbildning - socionom, socialpedagog eller liknande". Den här kvinnan, som är en väldigt trevlig och sympatisk person, tyckte att det var fel då hon ansåg att hon hade så mycket erfarenhet - hon hade ju egna barn och hade många personer i sin närhet som hade "problem" och de kom ofta till henne för att rådfråga. Hon tyckte det hade gått lite "överstyr" vad gäller det här med utbildning och ansåg att hon hade i princip lika stor rätt att konkurrera om jobbet som en utbildad har. Vi var ganska många i gruppen som satt och diskuterade frågan och det var många som kom med intressanta synpunkter. Jag berättade min syn på saken och berättade också att jag hade jobbat på ett ställe där det fanns många som var outbildade och att det fick ödesdigra konsekvenser. Men den här kvinnan var väldigt fast besluten att hon var "minst lika bra att bemöta barn som en outbildad". Och självklart - hon kanske har rätt! Hon kan ju faktiskt vara "skapt för" att bemöta barn - hon kanske har en enorm empatisk och pedagogisk förmåga som en utbildad inte kommer i närheten av...
Men (som Tony Irwing säger).... Jag har så svårt att köpa resonemanget och jag förstår inte att så fort det handlar om att jobba med barn så är "den allmänna uppfattningen" att det inte är så märkvärdigt noga med utbildning. Man anser att man har lärt sig det man behöver "i livets skola" och man har egna barn och man har haft en dålig barndom själv så man vet hur det känns o s v.
Jag anser att, om vi ska förbise det här med utbildning så kan vi lika gärna slopa hela utbildningssystemet. Vad ska vi med kunskap och utbildning till?
"Alla våra kirurger här på sjukhuset är inte utbildade men "Dr Andersson" har alltid varit intresserad av människokroppen och han har dissekerat hundratals grodor. Han har faktiskt gjort en och annan lyckad operation!" eller "Alla våra brandmän är inte utbildade men Calle har alltid varit intresserad av eld (han är förresten gammal pyroman) och de har faktiskt lyckats med att släcka en hel del bränder..." eller "Alla våra advokater här på byrån är inte utbildade men Christer har suttit med i så många rättsmål (fast på "andra sidan då förståss, ha ha") så han har väldigt mycket erfarenhet... och han har tagit väldigt många brottslingar i försvar"! o s v
Kan någon förklara för mig - Vad är skillnaden?
Men (som Tony Irwing säger).... Jag har så svårt att köpa resonemanget och jag förstår inte att så fort det handlar om att jobba med barn så är "den allmänna uppfattningen" att det inte är så märkvärdigt noga med utbildning. Man anser att man har lärt sig det man behöver "i livets skola" och man har egna barn och man har haft en dålig barndom själv så man vet hur det känns o s v.
Jag anser att, om vi ska förbise det här med utbildning så kan vi lika gärna slopa hela utbildningssystemet. Vad ska vi med kunskap och utbildning till?"Alla våra kirurger här på sjukhuset är inte utbildade men "Dr Andersson" har alltid varit intresserad av människokroppen och han har dissekerat hundratals grodor. Han har faktiskt gjort en och annan lyckad operation!" eller "Alla våra brandmän är inte utbildade men Calle har alltid varit intresserad av eld (han är förresten gammal pyroman) och de har faktiskt lyckats med att släcka en hel del bränder..." eller "Alla våra advokater här på byrån är inte utbildade men Christer har suttit med i så många rättsmål (fast på "andra sidan då förståss, ha ha") så han har väldigt mycket erfarenhet... och han har tagit väldigt många brottslingar i försvar"! o s v
Kan någon förklara för mig - Vad är skillnaden?
söndag 17 januari 2010
I februari kommer reportaget om min bok och Claudia Montecinos forskningsarbete i tidningen "Social Qrage".
Genom journalisten Torbjörn Uhlin har jag fått veta att reportaget är förhållandevis stort och att det kommer att bestå av tre "delar".
1. Socialstyrelsens uttalande angående deras granskning av landets hvb-hem med expertutlåtande.
2. Min berättelse utifrån boken.
3. Claudia Montecinos forskningsarbete om min bok.
Jag antar att största anledningen till att det fokuseras så pass mycket på detta ämne är att det kom fram så oerhört mycket angående missförhållanden på hvb-hem under förra året. Flera anställda vågade plötsligt avslöja bevittnade kränkningar. Ungdomar (som blivit vuxna) som har bott på hvb-hem vågade också träda fram med sina berättelser. Berättelser om att kränkningar och missförhållanden i allra högsta grad fortfarande förekommer - på 2000-talet!
Orsaken är, enligt min teori, att det rekryteras outbildad personal i syfte att "spara pengar" (även om man nu kanske börjar förstå att man biter sig själv i svansen). Det håller liksom inte längre... Man kan inte bedriva den här typen av verksamhet i vinssyfte - då får man byta bransch...
Men vem/vilka bär EGENTLIGEN ansvaret för det som varit (för nu börjar en förändring ske). Är det personalen på hvb-hemmen? Är det ledningen på hvb-hemmen? Är det kommunerna? Är det Socialstyrelsen? Är det Länsstyrelsen? Är det politikerna?
En sak är i alla fall säker - det är inte barnens/ungdomarnas fel men det är DE som har hamnat i kläm!
Jag vet att många barn som kommer från trasiga hemförhållanden ändå har haft det "bättre" på dessa hvb-hem än vad de kanske hade haft hemma - Men det hjälps inte - valet ska inte behöva stå mellan "pest och kolera"! Med tanke på vad kommunerna betalar för placeringarna ska de ha det skamligt bra och bli bemötta av professionella människor som kan sin sak. Det räcker inte att EN i personalen är utbildad - den riskerar ändå att bli kvävd av personer som tror sig veta bättre.
Jag vet att det finns eldsjälar och personer som inte är utbildade som gör ett kanonjobb men det räcker inte! Vi måste kräva 100% utbildad personal på våra hvb-hem!
Artikeln i Qrage är kanske ett litet frö till förändring... Socialstyrelsens utredning ytterligare ett, Rapports granskning av landets hvb-hem ännu ett, men viktigast är att alla som bevittnar eller själva blir utsatta för missförhållanden vågar berätta. Det är först då en förändring kan bli till...
söndag 10 januari 2010
En berättelse av en anställd på Nereby Skolhem
Det finns fler än jag som reagerar (och skriver). Nedanstående text är författad av Martin Oscarsson. Han jobbade under en kort period som lärare på Nereby Skolhem, som lyder under Statens Institutionsstyrelse 
. Han reagerade starkt över personalens behandling av ungdomarna. I radio berättar han om sina upplevelser.
Jag håller verkligen med Martin i hans slutord:
"Att döma av olika avslöjanden i radion så uppmärksammas förhållandena inom ungdomsvården idag, och förhoppningsvis kommer dessa brister snart att vara ett minne blott från en tid då ”hårda tag” var lösningen på alla problem."
För visst är väl detta decennium förändringarnas decennium? Tack Martin för att du reagerar och vågar stå upp! Jag vill återigen citera Martin Luther King: "Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad" för hur ska en förändring kunna ske om ingen berättar?
"Mina erfarenheter från Nereby skolhem hösten 2005
Vänta till Stellan kommer, då ska dom få se på faan!
Behandlingsassistenten skräder inte orden. Vad han menar ska vi snart bli varse.
Jag hade jobbat på ungdomshemmet som lärare i en vecka. När jag kommer till avdelningen den här morgonen är det närmast kaotiskt. Personalen springer fram och tillbaka som yra höns och de fem grabbarna som hela verksamheten var till för sitter på sina rum. Två av dem får inte lämna sina rum. Anledningen är att det under helgen har framkommit att dessa två har trakasserat en av de andra pojkarna, som för övrigt också är den yngsta. De hade dock vägrat att erkänna tilltaget.
Mobbing är alltid allvarligt, inte minst i en sådan här verksamhet, tänker jag. Men varför denna panik? Varför agerar de så oprofessionellt? Och vad kommer chefen, Stellan alltså, att ta sig till? Tankarna snurrar runt i huvudet på mig.
När Stellan anländer tar det också ”hus i helvete”. Jag ser en av de ”skyldiga” komma i bara kalsongerna bärande på ett täcke. Vad faan är på gång nu, tänker jag. Är de inte riktigt kloka? Han låses in i ett kalt och kyligt rum med en madrass på golvet med endast ett täcke att skyla sig med. Rummet ifråga är det så kallade avskiljningsrummet. Tanken är att han efter några timmar där ska ”mjukas upp” och erkänna. Jag känner en klump i magen som, samtidigt som ilskan växer inombords. Så här får man bara inte göra. Hur kommer den stackars pojken att känna sig?
Och detta rum ska väl inte fungera som någon slags isoleringscell där killarna låses in som straff för olika tilltag. Det måste väl vara till för att hjälpa de intagna, till exempel att lugna ner sig eller nyktra till, och då ska väl personal vara närvarande. Jag får bita mig i tungan för att inte be dem dra åt helvete och gå därifrån.
Lite senare på eftermiddagen är det möte för all personal i matsalen, samtidigt som pojken är inlåst i ett rum i korridoren intill, utan tillsyn. Chefen förklarar att den hårda behandlingen är nödvändig för att sätta stopp för mobbningen. Pojkar som redan blivit alldeles förhärdade av ett tufft liv ska alltså bli ännu hårdare, tänker jag. Det går bara inte ihop. De är ju intagna här för att ändra beteende, för att lära sig att hot, tvång och våld inte håller.
Jag blir alltmer frustrerad över hela situationen, och känner mig medskyldig och till och med skamsen över att vara på ett ställe där man behandlar ungdomar så illa. Det hela blir inte bättre av att höra hur kille ifråga skriker och bankar på dörren.
Efter en stund masar sig en av behandlingsassistenterna iväg för att se vad som står på. Han återvänder tillsammans med den inlåste pojken. Han kommer invirad i täcket och erkänner mobbningen inför all personal. Som om det inte var nog grymt och förnedrande att vara inlåst halvnaken!
Jag bestämmer mig för att aldrig sätta min fot på detta ställe igen. Jag går ned till rektorn och säger rakt ut vad jag tycker. Han håller med och förklarar att chefen på just den här avdelningen är av den gamla stammen. Han berättar också att det har tillsatts en ny chef för institutionen som kommer att förändra både det ena och det andra. Som tur är slutar mitt vikariat dagen efter så jag behöver inte bekymra mig vidare om saken för egen del. Jag fick dock en påminnelse om hur illa det kan vara ställt inom tvångsvården och vilka rötägg som fortfarande får härja fritt. Idag ångrar jag dock att jag inte gick vidare med saken. Men att döma av olika avslöjanden i radion så uppmärksammas förhållandena inom ungdomsvården idag, och förhoppningsvis kommer dessa brister snart att vara ett minne blott från en tid då ”hårda tag” var lösningen på alla problem.
Martin Oscarsson 4 augusti 2009"
. Han reagerade starkt över personalens behandling av ungdomarna. I radio berättar han om sina upplevelser.Jag håller verkligen med Martin i hans slutord:
"Att döma av olika avslöjanden i radion så uppmärksammas förhållandena inom ungdomsvården idag, och förhoppningsvis kommer dessa brister snart att vara ett minne blott från en tid då ”hårda tag” var lösningen på alla problem."
För visst är väl detta decennium förändringarnas decennium? Tack Martin för att du reagerar och vågar stå upp! Jag vill återigen citera Martin Luther King: "Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad" för hur ska en förändring kunna ske om ingen berättar?
"Mina erfarenheter från Nereby skolhem hösten 2005Vänta till Stellan kommer, då ska dom få se på faan!
Behandlingsassistenten skräder inte orden. Vad han menar ska vi snart bli varse.
Jag hade jobbat på ungdomshemmet som lärare i en vecka. När jag kommer till avdelningen den här morgonen är det närmast kaotiskt. Personalen springer fram och tillbaka som yra höns och de fem grabbarna som hela verksamheten var till för sitter på sina rum. Två av dem får inte lämna sina rum. Anledningen är att det under helgen har framkommit att dessa två har trakasserat en av de andra pojkarna, som för övrigt också är den yngsta. De hade dock vägrat att erkänna tilltaget.
Mobbing är alltid allvarligt, inte minst i en sådan här verksamhet, tänker jag. Men varför denna panik? Varför agerar de så oprofessionellt? Och vad kommer chefen, Stellan alltså, att ta sig till? Tankarna snurrar runt i huvudet på mig.
När Stellan anländer tar det också ”hus i helvete”. Jag ser en av de ”skyldiga” komma i bara kalsongerna bärande på ett täcke. Vad faan är på gång nu, tänker jag. Är de inte riktigt kloka? Han låses in i ett kalt och kyligt rum med en madrass på golvet med endast ett täcke att skyla sig med. Rummet ifråga är det så kallade avskiljningsrummet. Tanken är att han efter några timmar där ska ”mjukas upp” och erkänna. Jag känner en klump i magen som, samtidigt som ilskan växer inombords. Så här får man bara inte göra. Hur kommer den stackars pojken att känna sig?
Och detta rum ska väl inte fungera som någon slags isoleringscell där killarna låses in som straff för olika tilltag. Det måste väl vara till för att hjälpa de intagna, till exempel att lugna ner sig eller nyktra till, och då ska väl personal vara närvarande. Jag får bita mig i tungan för att inte be dem dra åt helvete och gå därifrån.
Lite senare på eftermiddagen är det möte för all personal i matsalen, samtidigt som pojken är inlåst i ett rum i korridoren intill, utan tillsyn. Chefen förklarar att den hårda behandlingen är nödvändig för att sätta stopp för mobbningen. Pojkar som redan blivit alldeles förhärdade av ett tufft liv ska alltså bli ännu hårdare, tänker jag. Det går bara inte ihop. De är ju intagna här för att ändra beteende, för att lära sig att hot, tvång och våld inte håller.
Jag blir alltmer frustrerad över hela situationen, och känner mig medskyldig och till och med skamsen över att vara på ett ställe där man behandlar ungdomar så illa. Det hela blir inte bättre av att höra hur kille ifråga skriker och bankar på dörren.
Efter en stund masar sig en av behandlingsassistenterna iväg för att se vad som står på. Han återvänder tillsammans med den inlåste pojken. Han kommer invirad i täcket och erkänner mobbningen inför all personal. Som om det inte var nog grymt och förnedrande att vara inlåst halvnaken!
Jag bestämmer mig för att aldrig sätta min fot på detta ställe igen. Jag går ned till rektorn och säger rakt ut vad jag tycker. Han håller med och förklarar att chefen på just den här avdelningen är av den gamla stammen. Han berättar också att det har tillsatts en ny chef för institutionen som kommer att förändra både det ena och det andra. Som tur är slutar mitt vikariat dagen efter så jag behöver inte bekymra mig vidare om saken för egen del. Jag fick dock en påminnelse om hur illa det kan vara ställt inom tvångsvården och vilka rötägg som fortfarande får härja fritt. Idag ångrar jag dock att jag inte gick vidare med saken. Men att döma av olika avslöjanden i radion så uppmärksammas förhållandena inom ungdomsvården idag, och förhoppningsvis kommer dessa brister snart att vara ett minne blott från en tid då ”hårda tag” var lösningen på alla problem.
Martin Oscarsson 4 augusti 2009"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
